Eftersom jag har fått frågan av Sajberlena så kommer här en sann, liten anekdot om hur jag blev utslängd av Scientologerna.

Detta hände för lääänge sedan.

Som så många andra unga människor så försökte jag söka någon slags mening med livet, att liksom ha någon plattform att utgå ifrån. Jag skulle kunna beskriva det som att jag under flera år samlade på erfarenheter. Jag hade varit punkare och umgåtts enbart med musiker och därmed lekt rock’n roll under en period, försökt mig på preppy-looken med loafers, page, lammullströjor och seriösa studier, jag hade umgåtts med knarkare och snattare, jag hade umgåtts med folk som pluggade mycket och långa, svåra utbildningar, jag försökte att bli blasé eftersom det verkade så världsvant, jag hade bott både i England och Frankrike för att vara med om nya saker. Allt utan att hitta något som riktigt slog an en sträng inuti mig. Efter ett tag tänkte jag att det kanske var religion som var min grej? Jag skulle nog försöka bli troende av något slag! De som tror verkar ju så harmoniska och inte alls så rastlösa som jag själv kände mig. Jo, det lät bra. Jag skulle börja tro på något. Nu jäsiken skulle jag hitta harmoni, minsann! Men vilken religion skulle jag ta? Jag gick till biblioteket och lånade en bok om varje religion jag kunde hitta och så gick jag hem och började läsa på.

Ungefär i den perioden i mitt liv så blev jag haffad av en kille på stan som började prata lite diffust med mig om att må bra, att ha en väg att följa i livet, hur viktigt det är att tro och jag som precis hade bestämt mig för att välja den banan blev glatt överraskad över hur lätt det var att hitta någon som ville ha mig? Vi småpratade lite, han hörde hur intresserad jag lät och undrade om jag inte ville följa med till deras lokal. Eftersom jag egentligen inte hade något annat för mig så sa jag ja till det.

Då först sa han att det handlade om scientologerna. Jaha, okej, tänkte jag. Det handlar väl fortfarande om att hitta en mening i livet, så jag hakade glatt på.

När vi kom till deras lokal så blev jag satt vid ett bord för att fylla i en hel hög med kryssfrågor av typen ”Om någon hotar att döda ditt barn skulle du då: A. Bli rasande B: Döda personen C. Börja fika D. …” osv. osv. osv. Ni förstår typen av frågor? Och många var det. Jättemånga! Jag satt och svarade på frågor länge. (En timme? Två timmar?) Men jag tänkte positivt att det var ju bra att de är noggranna och att jag blir granskad ingående innan jag kan gå med. Jag vill ju inte gå med i något som är lite slappt och som tar in vilka loosers som helst, liksom.

När jag hade svarat klart så kom det någon slags Överkucku som skulle ”rätta” mina frågor medan en av deras medlemmar satt ner med mig för samtala lite …

Hon som samtalade med mig försökte sälja in scientologerna med alla smöriga ord hon kände till men eftersom jag (redan då?) var en misstänksam och cynisk men inte minst en galet nyfiken jäkel så lyssnade jag uppmärksamt och påtalade – ganska rättframt kan jag väl så här i efterskott erkänna – när hon sa emot sig själv. Det gladde henne inte. Hon sa ex. att som scientolog så var familjen det viktigaste hon hade, hon själv var gift och hade ett litet barn hemma, familj är viktigt … prat, prat, prat, prat, prat, prat … och hon som mår så himla bra hos scientologerna spenderar minsann alla dagar, hela dagarna, hos scientologerna.

Vänta, va?!

Jag frågade genast hur hon som tyckte att familjen var det viktigaste hon hade kunde spendera alla dagar hemifrån sin man och sitt barn. Det hade hon inget svar på. Såna frågor gjorde henne illa till mods, såg jag.

Hon ledsnade efter ett tag på mina näbbiga inhopp och avbrytningar och gick och hämtade någon med högre rang som skulle kunna trycka till mig så jag slutade vara så ifrågasättande. Det var nämligen inte bra. Man skulle lyssna och ta in det de sa. Bara!

Kvinnan med den högre befattningen talade om för mig ganska tydligt att man, faktiskt, inte får, bör eller ska fråga så himla mycket och detaljerat. På mina motfrågor om det, ifall de hade hemlisar som behövde döljas eller så?! fick jag svaret att … harkel, host … Nämen, oj! Här kommer ju Chefsöverkuckun med svaret på ditt diagnostiska prov!

Chefsöverkuckun såg förvånat på mig och sa lite prövande:

- Men du verkar ju må bra?

- Ja? svarade jag på det självklara påståendet.

Jag såg hur de bytte blickar med varandra och sedan byttes strategin.

- Du som mår så bra vill väl gärna hjälpa andra att må bra?

- Nej, verkligen inte!

- Va?!? (Nu höll då på att trilla omkull på stolarna av förvåning) Varför inte?

- För att jag har lagt ner mycket energi och möda och tid på mig själv för att må så här och jag har ingen som helst lust att ge min energi till andra tomtar som inte har någon egen energi. Jag tycker att jag själv är alldeles för viktig för det! Jag har varken tid, lust eller framför allt utbildning för att göra något sådant.

Nu bytte de blickar igen …

Sedan kom det:

- Du har nog inte så mycket att hämta här. Man måste vara lite mer öppen än vad du är och ta in utan att ifrågasätta på det sätt som du gör. Vi vill att man ska vara lite mer fri och benägen att lyssna på andra för ibland finns det inga direkta svar att få. Man måste känna också. Man ska vara lite mer fri i tanken. Vi tycker nog att det är bäst om du går härifrån.

Och så reste de sig och liksom avslutade det hela.

Så det var bara att moloket gå därifrån utan att ens Scientologerna vill ha mig som medlem.

Sektlika som de är.

Jag kände ganska omedelbart en liten stolthet i mig över att blivit utkastad av Scientologerna och kände mig inte så lite nöjd över att jag tycker det är viktigt att stå upp för mig själv.

Framför allt ville jag inte bli medlem i en förening vars hela idé var ihålig. Jag gillar gedigna idéer som tål att ifrågasättas och som håller tätt fast jag undrar och undrar och undrar. Jag har svårt att ta till mig saker som inte är hela, liksom …

(Funderar fortfarande om det är något att ha på min CV, jag menar, visar det att jag är en stark person eller visar det att jag är en helt omöjlig person …??)

I lördags var det tropisk väder här i Stockholmsområdet där jag bor och jag vaknade till en klarblå himmel med strålande sol och en värme som jag egentligen bara har upplevt utomlands annars. Det kändes som om det var 100 % luftfuktighet och jag som älskar sånt väder blev med ens jätteentusiastisk och energisk. Det finns inget annat att göra än att ligga på stranden och slappa så jag behöver inte ens ha dåligt samvete för att jag inte dammsuger. Toppen!

Jag hade min 8-åriga son hos mig, dottern var på utflykt under några dagar, och jag tänkte vara en sådan där bra mamma som var aktiv och gjorde bra saker med mitt barn. Samla poäng för de griniga dagarna som utan tvekan kommer att komma i höst, liksom.

Jag vispade pannkakssmet, började grädda plättar, mixa smoothie, koka ägg, breda mackor, blanda saft, koka kaffe osv. Jag packade väskan med badkläder, handdukar, kapitelboken om Dalslandsdeckarna till sonen, den uppblåsbara krokodilen, Nintendo DS, inredningsblaska till mig själv – Ja, jag var skitpräktig helt enkelt.

Jag väckte den 8-åriga sonen och trumpetade käckt ut (på det sätt jag själv avskydde när jag var barn):

- Dags att vakna! Nu ska vi till stranden så klä på dig. Vi äter frukost där.

- Men mamma, kan inte jag få stanna hemma och spela Wii istället?

- Nejnej, solen skiner som tusan idag så nu ska vi ut i det härliga vädret och få frisk luft!

- Men mamma, jag har fått jättemycket luft med pappa. Vi har varit ute jättemycket …

Jag ignorerade helt hans lama protester och kände mig som en supermamma som åkte till stranden med mitt barn. Det var ju 23 grader i vattnet, hade jag läst i tidningen.

På stranden åt vi frukost som vi båda två njöt av. Men sedan satte sig min son i skuggan under ett träd iförd sina jeansshorts, en t-shirt och sandaler och spelade på sitt DS.

- Men ska du inte bada?

- Nej.

- Men du kan väl byta till badbyxor i alla fall?

- Nä.

Där satt han sedan. Javisst, vi gick och köpte glass, drack mycket vätska och tryckte i oss lunch också, men han återvände alltid till skuggan och sitt DS under trädet lika troget som Ferdinand gör.

Så kan det också gå. De små är alldeles opålitliga och nyckfulla och helt oberäkneliga. Jag hoppas att han inte får allt för traumatiska minnen av att hans mamma "tvingade" honom till stranden för att ha en bra dag med sol och bad när han var barn ...

Jag skrev för ett litet tag sedan ett inlägg som heter Celebrity Rehab.

http://riesling.bloggplatsen.se/2010/08/10/3371547-celebrity-rehab/ 

Jag fick under natten till idag en längre kommentar på det och jag klipper först in hela kommentaren här och sedan kommer mitt lite längre svar på det där under. Håll till godo.

Kommentar till Celebrity Rehab.
Jag använder personligen väldigt mycket droger men jag skulle aldrig börja missbruka dom. De som tar skada försöker verkligen skada sig själva.

Men dessa dokumentärer fungerar som propaganda, vi hade gjort (och har gjort) likadant under alkoholförbudet och såg samma resultat - bara de dåliga exemplen visas, oavsett vilken minoritet det är.

av sparhawk451 Idag kl 02:30

Sparhawk451: Ojojoj, du balanserar på en slak lina där i din argumentation … Jag håller med om valda delar av det du skriver men jag håller verkligen inte med i allt.

Mitt inlägg under Celebrity Rehab var inte speciellt nyanserat, det kan jag hålla med om. Det höll ganska ensidigt en avog inställning till droganvändning. Men det var medvetet så.

Jag tänker inte gå in på vilka droger jag har eller inte har testat i mina dagar, men det enda jag brukar (numera) är alkohol i kontrollerade doser. Kontrollerade? Ja, jag använder det inte dagligen, inte ens varje vecka, och när jag brukar alkohol så blir det inte så mycket att jag inte kan ta hand om mig eller mina barn, att jag blir osams med folk runt mig eller att jag inte kan göra vad jag vill eller planerat dagen efter. Vilket inte alltid hände när jag var ung, oerfaren, barnlös och inte kände till mina gränser …

”Jag använder personligen väldigt mycket droger men jag skulle aldrig börja missbruka dom.”

Det är duktigt av dig om du klarar av att bruka droger utan att det går till missbruk. Men vem bestämmer var gränsen mellan bruk och missbruk går? Är det du själv som tycker till? Människor i din omvärld? Andra brukare? Missbrukare? Tidigare missbrukare? Din familj? Vänner? Kan jag ha en åsikt om det? Själv så brukar jag drogen alkohol på ett sätt som är socialt accepterat i den kultur jag lever i idag. Dvs. jag tar ett glas till maten en valfri dag i veckan om jag känner för det, jag kan ta ett eller två glas vin på helgen för att det är just helg och jag kan sova lite längre nästa morgon, jag kan ta en eller två nubbe/-ar vid jul/påsk/midsommar.

”Som tur är finns det dock mycket mer exempel på folk som fått ett betydligt bättre liv pga illegala droger än som har fått livet förstört, …”

Jasså, vilka då? Hur många? Var har du hittat den statistiken? Vad är det man jämför och med vad?

Jag vet inte riktigt vad du vill säga med detta. Att vissa droger används i medicinskt syfte?? Ja, absolut!

Att tugga kokablad hjälpte/hjälper indianbefolkningen att klara av att jobba och leva på de höga höjderna (alltså med tunnare luft och lägre syrehalt) i Anderna i Sydamerika.

Många människor som lider av medicinsk depression behöver stimulantia för att hjärnan ska kunna skicka signaler på ett mera harmoniskt sätt och därmed ge personen i fråga ett högre stämningsläge vilket betyder att de människorna känner sig som de allra flesta andra, vilket betyder att vissa dagar är okej, andra är jättetoppen och vissa till och med ren skit.

Jag skulle kunna rabbla fler exempel, men jag vet inte riktigt din vinkling så jag vet inte hur jag ska bemöta den.

” … men droger kräver trotts allt en viss intelligens och självkännedom och att man är nöjd med sitt normal-läge för att använda på rätt sätt”

Du har helt rätt i att det kräver både intelligens, självinsikt och självkännedom samt oftast ett ganska gott självförtroende för att droger (alla sorter) ska användas kontrollerat. Men vad jag ville visa på i mitt onyanserade inlägg är följande. Det är ytterst få människor som är sluga nog och framför allt har omdöme nog att hålla bruket av droger på en nivå som inte stör, förstör, ger beroende, spräcker (alla slags) relationer och låter andra (främst barn som ju står i beroendeställning till vuxna!!) fara illa.

Utan att mena något annat än det jag skriver – människor är inte tillräckligt sluga eller har det omdömet att det är okej att göra reklam för en drömvärld med frihet att använda droger. Det är farligt att visa enbart glamouren och fördelarna med att bruka/missbruka droger. Alldeles för många människor – i synnerhet den yngre skaran människor som söker förebilder och inte har ett färdigutvecklat sunt förnuft än – förblindas lätt av det coola och åtråvärda i bilden av användandet av (illegala) droger.

Det finns de som inte ser eller har erfarenhet nog att inse att det finns en baksida med drogbruk där människan mår dåligt, fysiskt och psykiskt och istället dövar det hela med ännu lite mer droger. Baksidan som för övrigt inte är någon snygg tillvaro utan innehåller svettningar, hallucinationer, illamående och kräkningar, okontrollerade humörsvängningar, din hjärna som tar stryk så att du i vissa fall får hjärnskador som gör dig till en mindre intelligent individ. Det är DET som jag tycker är bra att det visas fram i Celebrity Rehab!!

Eftersom det inte kommer en användarmanual eller beskrivning av de negativa sidorna, eller för den delen en ordination på en rimlig dos för att inte låta ett bruk bli ett missbruk, med i förpackningen med drogen du köper …

”(och alkohol är trotts allt bland de tyngsta droger vi känner till).”

Vad baserar du det påståendet på? Återkom med lite mer fakta i ämnet så jag vet vad du har ryckt det påståendet ur för sammanhang.

”Två glas vin en helg är inte samma sak som att vara en utslagen alkoholist som dricker från morgon till kväll.”

Nä, tack och lov för det. Men det är allt för många som sitter på parkbänkar och är utslagna gör det för att de för länge sedan började med två glas vin en helg. Som sedan blev mer och fler och oftare …

Verklighetsförankring, min vän, verklighetsförankring.

”Dessa människor är helt enkelt i de "populära" kändis-kretsarna vilket är det farligaste umgänget som är tänkbart, och de lider av sådan stress pga vilka folk förväntar sig att de skall vara, att de överkonsumerar droger helt okontrollerat för att komma bort från sitt liv.”

Jag håller med dig i att flera människor i de populära kändiskretsarna brukar/missbrukar droger för att komma bort från sina liv. Att de känner en orimlig press på sig och inte hanterar det. Det är just precis därför, enbart därför och enkom på grund av det, som det är bra att visa att man inte blir lycklig, framgångsrik, snygg, välartikulerad eller åtråvärd genom att använda droger!

Du måste skaffa dig sådant på annat sätt!

Det finns ingen som helst anledning till avund med droger som grund!

Det är det som visas i Celebrity Rehab!

(vad tappra ni är, ni som orkade läsa allt …)

Den här kontaktannonsen hittade jag för bara några dagar sedan och den hamnade supergenast i min samling! Den är så fantastiskt rolig! Den stod under "Söker vänner".

”Det skulle vara roligt att träffa en kille

och en tjej att umgås med. Vi skulle

kunna gå ut och se oss omkring här

i småland där jag bor. Ännu bättre

vore det om ni kunde spela något

instrument.”

Jag tjuter av skratt varenda gång jag läser den här annonsen. Det är så mycket som är så roligt i den! Varför vill man absolut träffa en kille och en tjej? (Vad vill personen göra med dem?!)

Gå ut och sig omkring i Småland? Varför??

”Där jag bor”. Småland är stooort – ungefär var ska vi se oss omkring? Jag kanske redan har sett just det?

Ännu bättre vore det om jag kunde spela något instrument. Eh ... Varför?!?!

Ska jag spela flöjt eller harpa medan vi promenerar?

Eller i stället för att promenera?

Vill personen starta ett band? Varför ska vi i så fall ut och se oss omkring i Småland?

Som sagt, jag skrattar mig hes åt den …

Ja, herre gud … Den sista dumskallen är inte född än, det vet jag, men ibland blir jag ändå förvånad!

I morse när jag körde till jobbet så lyssnade jag på nyheterna på radion och hörde följande. (Ni kanske redan har hört eller läst detta, men det tål att upprepas, tycker jag.)

Ungefär så här sa de på radion:

”En 30-årig man från Stockholm stämde träff med en 13-årig flicka för att ha sex med henne. De hade träffats på en dejtingsajt på nätet.

Mannen satte in 500 kronor på flickans konto i förväg. Men sedan kom aldrig flickan till dejten.

Mannen blev arg och kände sig lurad. Han tog reda på flickans adress, ringde hem till henne och fick prata med flickans pappa som han krävde pengarna tillbaka från.

Mannen är nu åtalad”

Mannen är nu åtalad? No shit?!

Nu står jag INTE på 30-åringen sida p å  n å g o t  s o m  h e l s t  s ä t t !!

Men - sicken dum jäkel!!!

Tänk om alla dummingar och busar kom och serverade sig själva på silverfat sådär. Vad lätt det skulle vara i livet då!

Vid ett tillfälle när jag skulle permanenta håret så hade jag med mig en bild till frisören. Det var en ljuv varelse med böljande vågor i håret på bilden. ”Så vill jag ha det!”, sa jag till frisören och log vackert.

Det sattes igång att rullas med papiljotter över hela huvudet och hårtopparna sveptes in i pappersremsor för att böjas hela vägen och sedan hälldes vätskan in i håret och där satt jag. Ojojoj, vad snygg jag skulle bli, tänkte jag förväntansfullt.

Det sköljdes och fixerades och sköljdes och rullades ur papiljotter och jag kom allt närmare min filmstjärnelook!

Hep! Dags för spegel!

Men åhhh … vafa …??!?

Håret låg som afrokrull nära hårbotten! Det var inga svepande, tjusiga lockar som fanns i spegeln. Det var en liten ilsken mössa av krullar som låg längst in mot svålen!

Det stockade sig i halsen så jag kunde inte ens säga något utan jag nickade bara en aning när frisören lite malligt visade upp mig i spegeln.

Fy fasen, alltså!! Hem fort som satan! Hur ska jag lösa detta nu då? Jo, men är det inte så att hår som är nypermanentat inte får duschas eller blötas ner under 24 timmar för att det ska bevaras så bra som möjligt? Ahaa! Då kan jag alltså tvätta det ett antal gånger för att dämpa krullarna.

90 minuter senare var krullarna INTE dämpade utan låg fortfarande som en tät matta kring svålen på mig. Då slutade jag duscha och tvätta håret.

Men jag är ju inte dum (det råder delade meningar där – jag vet!) så jag hämtade en massa klossar och andra tunga saker, en rulle snöre och en sax. Sedan satte jag snören i håret med tyngder på så att krullarna skulle hänga ut sig medan håret torkade. Jag gick omkring med en krans av tyngder kring överkroppen för att riktigt töja ut krullarna. Om inte det förstörde permanenten så …

Det gjorde det inte.

Jag hade en tät, krullig mössa av hår kring huvudet ändå.

När jag kom till skolan nästa dag så hade jag en träningsoveralljacka med huva på mig. Huvan uppdragen över huvudet och snöret hårt åtdraget så ansiktet tittade ut som om jag vore en eskimå.

Min lärare skulle vara lite sarkastisk och be mig ta av huvan så han sa, lite spydigt sådär: ”Jasså, fryser du om öronen?”. Mina ögon tårades ofrivilligt och jag kunde bara få fram: ”Nä … Frisören …”

Läraren skyndade sig att säga: ”Det är ok. Det är ok! Behåll luvan på, vetja!”

En annan gång skulle jag färga håret svart och så ville jag färga mina ögonbryn svarta också. Eftersom jag är blond från början så ville jag ha mörka ögonbryn till det svarta håret. Eftersom jag dessutom ville vara säker på att hela ögonbrynen färgades svarta så lade jag färgen ganska brett över ögonbrynen. Så att de täcktes med råge både ovanför och undertill.

Färg i håret och ögonbrynen.

Vänta.

Skölj. Även ögonbrynen.

Men vafa …??

Som de flesta normalbegåvade människor vet så finns det en massa små, små, små hår över hela kroppen, så även i pannan. Tänkte jag på det?!

Nixipixi!!

När jag hade sköljt ur ögonbrynen så visade det sig att de var en fyra, fem cm höga eftersom jag hade målat på färgen med råge …

Snyggt var det inte!! Det var bara att ta fram rakhyvel och raka pannan …

Igår när jag satt och zappade framför TV:n kom jag förbi det helt orimliga programmet ”Celebrity Rehab”.

Jag fastnade helt och hållet. Sicket program!!

Det handlar om kändisar (skådisar, sångare/-erskor, idrottsprofiler osv.) som ligger inne på behandlingshem och ska sluta med sitt missbruk oavsett om det är sprit, knark, tabletter eller vad det nu kan vara.

Vilka jäkla loosers!!

Jag måste erkänna att jag blev helt fast framför programmet och kunde inte slita mig. Vilka tragiska karaktärer! Det där måste väl vara ett program som avskräcker från missbruk ändå?!

Dessa människor som ser ut som om de krupit fram från under stenar. De är slitna, skakiga, verkar ha tappat hjärnceller eftersom de pratar och svarar fullkomliga vansinnigheter. De gör ett seriöst korkat intryck. Ja, TV vinklar säkert det hela, men om bara en bråkdel skulle stämma skulle det ändå skrämma skiten ur mig!

De har allihop i stort sett jättejobbiga bakgrunder och har varit med om saker som jag skulle önska att ingen skulle behöva vara med om. Men det är en förklaring – inget försvar! Det kan aldrig vara ett försvar! Alla människor är alltid ansvariga för sitt eget liv, här och nu, och man har alltid val.

Vilka stackars människospillror. Det kan väl inte finnas en enda vettig människa som ser något glamouröst eller lockande i att börja missbruka farliga substanser när man har sett de där och hur de ser i verkligheten? Bakom allt smink, alla livvakter, alla förlåtande kamerafilter och personliga assistenter som sopar upp och bort all skit kring de stora stjärnorna?

Att ha ett missbruk är inte snyggt! Det spelar ingen roll om du är en pinnsmal, hålögd heroinist som är hemlös och går på Plattan i Stockholm eller om du är en hyllad skådis med massor av miljoner och en hel stab av människor runt dig som hjälper dig att försöka undvika de värsta tabbarna.

Du blir inte attraktiv eller beundrad eller hyllad eller avundad för ditt missbruks skull!! Och det tycker jag att Celebrity Rehab visar på ganska tydligt.

Se absolut inte detta som någon slags manual till att experimentera med hår och frisyrer – i så fall endast som ”Manual till allt du verkligen, verkligen, INTE vill göra med ditt hår eftersom det inte är bra på något sätt för håret eller dig själv utan endast gör dig ännu mera ledsen än du redan är över ditt trista hår …”

För det första kan jag berätta att jag har haft alla färger som finns utom grön i håret.

Japp!

Brunt i alla nyanser, rött i alla nyanser, ljust i alla nyanser, svart, lila, blått (japp!), grått, vitt, rakat (jag vet – det är ingen färg).

Jag har haft långt, permanentat pudelhår á la E-type, rakad skalle och alla längder däremellan.

Jag har haft långt, svischande, feminint hår och kort, vattenkammad frisyr á la pojke från 40-talet. Jag har haft asymmetriskt klippt hår och helt raka page-klippningar i olika längder.

(Och nej, jag tänker INTE lägga in några fotografier på det. Bland annat skulle min dotter aldrig förlåta mig …)

En gång för många, många år sedan (kan jag få lov att skylla på min ungdom?) när jag skulle bleka håret och inte hade pengar till det riktigt så tänkte jag att det ska väl inte vara så klurigt att göra själv? Men det var värst vad dyrt det var med preparaten i affären – jag var ju en fattig (och, ja – korkad!) student.

Men jag ville ju bleka håret, jag skulle ju bli sååå snygg!! På något sätt måste det lösa sig.

Men, vänta … Visst bleker klorin?? Det skulle jag kunna ta?

Nu är jag ju inte dum (dûh?) utan tänkte att det nog vore klokt att akta hårbottnen (dûh!). Alltså hällde jag klorin i en hink som jag doppade mitt hår med huvudet upp och ner i.

Nu skulle det väl blekas, ändå …?!?

Eller inte …

Det blev inte det minsta blekt. Bara förstört! Det kändes som sjögräs under tiden det var blött, sådär slemmigt, liksom. Sedan blev det som svinto när det hade torkat, sådär torrt och tovigt, helt omöjligt att hantera. Bokstavligen!

Det var bara att gå till frisören och klippa bort det.

En annan gång när jag skulle bleka håret – då användes vätesuperoxid som sig bör, jag lär mig ju av mina misstag … - så tänkte jag att det skulle ju vara snyggt att bleka ögonbrynen också. Så att de matchade håret, liksom. Så jag målade på tjockt med blekmedel även på mina ögonbryn. Som fick sitta lika länge som medlet i håret.

Dumt gjort ...

Eftersom ögonbrynen är lite mer ömtåliga och inte lika härdade och framför allt har mindre hår i sig än huvudhåret så följde håren med när jag sköljde av blekmedlet från ögonbrynen. Helt kal på ögonbrynen blev jag. Jag såg ut som Kojak på ögonbrynen.

Det var under lång, lång tid som jag fick måla på ögonbryn på mig sedan.

Jag har en hel hög skräckberättelser att ge er ...