Det där med hår.

Eftersom jag alltid har haft ett speciellt och nästan perverst intresse av hår så har även mina åsikter om hår varit både många och tydliga. I synnerhet om mitt eget hår! Jag har tidigare skrivit om några saker jag gjort med mitt hår. Under många års tid åkte jag till London en gång i halvåret eftersom jag gillar den staden och där fanns en hårsalong på King’s Road som punkarna brukade gå och klippa sig hos. Dit brukade jag gå varje gång jag var i London och till slut hade jag ett medlemskort i Guld där …

Hur ska håret vara enligt mig, då?

Jo, det viktiga är att inte vara likgiltig inför sitt hår!

Jag har ett sätt att döma folk utifrån deras hår. Jag delar in folk i olika slags grupper utifrån hur de har håret. Jag tycker själv att det är ett ganska förfinat system jag har utvecklat. Det är på intet sätt vetenskapligt eller förankrat hos någon som helst annan levande varelse på något sätt. Det är helt och hållet min egen hjärnas spratt. Men jag påstår att jag kan utifrån någons hår säga ungefär vad det är för en slags människa. Ja, jag vet. Stora ord, men min egen skala håller för mig själv. Jag har dock inte blivit allvarligt förvånad mer än kanske två eller tre gånger i mitt liv på en människas personlighet dömd efter håret. 

Jag har alltid delat in människor i olika kategorier utifrån hur de har sitt hår (eller brist på) och under en period i mitt liv så valdes pojkvännerna efter hur deras hår var. Jag kommer ihåg killen med rastakolvarna, killen med den lila tuppkammen, killen med det rakade huvudet (lååångt före allt med skin-heads och det där), killen med lång lugg á la Howard Jones, killen med det långa hippiehåret, killen med det tussiga, ovårdade håret som vägrade kamma/borsta sig, killen med nynazistfrisyren à la Alexander Bard – allt möjligt gick bra, bara de inte hade en likgiltig frisyr. Och tyvärr gäller det där fortfarande om än i mer nyanserad och sett-med-vuxen-ögon-omfattning.

Vid den tiden i mitt liv när jag var som mest rabiat vad gäller håret så gick jag till frisören (här i Sverige) och ville ha en ny frisyr. Jag tänkte att eftersom de är utbildade i flera år vad gäller hår och eftersom de är frisörer så måste de ju gilla hår och det måste väl vara drömmen för dem att få göra lite grand vad de vill om de får lov till det? Det hade jag tyckt, i alla fall!! Jag som vid den perioden i mitt liv hade vitt teaterpuder i ansiktet, mycket svart runt ögonen, Doc Martens, bara svarta kläder och svart, lite halvlångt hår.

Jag hade bokat tid och kom dit. Blev uppropad och satt i en stol. Skynket knäpptes om mig och frisören – en kille – tittade lite frågande på mig och ställde frågan hur jag ville ha det?

- Jaa, sa jag dröjande, Jag vill ha något nytt och annorlunda. Något kul liksom. Gör bara för jösse namn inga Carola-vingar i håret! Eller någon annan dussin-frissa för den delen. Jag vill ha något coolt som är mitt eget.

Frisören tittade på mig med fasa och sa sedan med väldigt dramatisk stämma:

- Nä. Nu har jag tappat inspirationen. Jag kan inte klippa dig!

Och så svepte han dramatiskt av mig skynket och dundrade iväg …

Där satt jag. Frisören hade lämnat mig och gått bakom någonstans och både kunder och andra frisörer tittade antingen i smyg eller blängde ganska ohämmat på mig.

Jahaja … Jag reste mig upp från stolen, flinade åt dem som var i salongen och sa något sarkastiskt om att det blir visst inte någon klippning idag och så gick jag.

Det var inte förrän jag kommit ut på gatan som jag insåg att jag blivit mer eller mindre utkastad!

Från en frisör!

Det måste väl vara värt något, tänkte jag …