Min skrivarkurs har startat och här kommer en övning som jag gjort. Jag skulle skriva en kärleksförklaring på max 2500 tecken …

Jag älskar dig! I love you! Te quiero! Ich liebe dich! Je t’aime!

Jag begriper svårligen hur jag klarade mig innan du trädde in i mitt liv. Vilket torftigt och fattigt liv jag måste ha levat. Det är helt obegripligt och ofattbart att det fanns en tid när du inte ens existerade. Utan att jag visste om det så fattades du mig, det är påtagligt noterbart när jag tänker på det …

Jag tog dig till mitt hjärta ofördröjligen när jag träffade dig! Jag kom genast till insikt om att du hade kommit för att förändra mitt liv på ett fundamentalt sätt.  I början var jag så pirrig att jag knappt kunde koncentrera mig när jag var på arbetet. Du fanns oavbrutet i mina tankar och jag såg fram emot vad vi skulle kunna göra för lustigheter och upptäcka för nya saker tillsammans när jag äntligen kom hem igen från min syssla. Jag längtade och väntade tills jag långt om länge skyndsamt skulle kunna bege mig hemåt. Det var en sådan förälskelse som bara poeter skriver om och jag sov knappt på nätterna den första tiden för jag var så upptagen av dig.

Nu, flera år senare, så är min kärlek inte så pockande längre utan har övergått i ett mera stillsamt och stabilt sinne som är orubbligt. Kärleken är inte så kittlande längre, men den är tryggare än du någonsin kommer att förstå, hur jag än förklarar. Måhända kommer du att försvinna ur mitt liv men jag tvivlar på att ens en sådan sak skulle omdana den grundmurade kärlek jag förnimmer. Den kommer aldrig att falna, inte ens om du går mig förlorad. Kärleken till dig är mer självklar och pålitlig för mig än att solen som sänder sina strålar kan få naturen att vakna till liv.

Vi har alltid så fabulöst skojigt ihop och du lär mig nya saker hela tiden. Jag vill påstå att du gör mig till en klokare och godare människa. Jag vet att jag näppeligen har bidragit med så mycket kunskap själv men ett och annat som jag skjutit till med hoppas jag ändå att du har funnit nöjsamt.  

Jag är beklagligt medveten om att jag inte ger dig allt du behöver för dina elementära behov. Det är endast med knaper insikt jag gör saker åt dig för att du ska må bra. Ändå så beklagar du dig i stort sett aldrig på mitt sätt att omhänderta dina svårigheter och brydsamheter. Ett tålamod utan motstycke är vad du har. Du är min egen sällskapsängel.

Jag älskar dig! I love you! Te quiero! Ich liebe dich! Je t’aime! Min fantastiska PC!

Han gick med släpande steg och hängande huvud, armarna hängde rakt ner och hela uppsynen verkade tveksam. Ja, till och med kläderna verkade hänga. Tröjan hängde framåt över axlarna och byxorna släpade i marken. Hon satt på bänken och undrade om det honom hon väntade på.

Det var en solig eftermiddag och fåglarna kvittrade i träddungen bakom bänken. Det växte några blommor i en rabatt vid gräset tvärsöver grusgången och i vindpustarna kunde hon känna deras sötaktiga doft.

Hans släpande gång kom närmare henne på bänken och hon kunde se hur han blygt tittade upp mot henne. Han såg ut som vilken 15-åring som helst, tänkte hon, men visst var det något med hur han gick? Hon log uppmuntrande mot honom och vinkade lite försiktigt. Han log lite blygt tillbaka och hon såg att under det där burriga håret hade han både smilgropar och pigga, blåa ögon.

Han satte sig försiktigt på parkbänken bredvid henne.

- Hej, sa hon.

- Hej, sa han.

-  Vad kul att du kunde komma, sa hon.

- Mmm …, svarade han.

- Var det svårt att hitta hit? Jag menar, förstod du vilken parkbänk jag menade, frågade hon.

- Inga problem, sa han.

Han sa inte att hade undrat över ifall han skulle komma alls, men att han till slut bestämde sig för att komma, trots allt.

Hon kände sig spänd i hela situationen och visste inte hur hon skulle närma sig honom. Visst hade han händer som hennes egen far? Hårfärgen var hennes och ögonfärgen också, men kroppsbyggnaden kom från hans far. Hon undrade för miljonte gången i sitt liv varför hon hade adopterat bort honom och vad han egentligen tyckte om att hon på sitt sätt övergivit honom.

- Vill du fika, frågade hon.

- Absolut! Jag skulle vilja lära känna dig på riktigt, sa han och log sådär blygt igen.

”Jul, jul, förbannade jul …” sjöng det inom mig när jag trängde mig fram i julrushen mitt inne i centrum. Alltid ute i sista ögonblicket, vad jag började bli trött på mig själv. Men förresten, det där kanske jag skulle ta som nyårslöfte? Att lova att vara ute i mera god tid än vad jag vanligtvis alltid är? Vad bra, då hade även jag något att säga när den där obligatoriska frågan kom upp vid den traditionella nyårsmiddagen med mina favoritvänner som i och för sig är fantastiska, men egentligen alldeles för traditionella för mig och som alltid avkräver sina gäster ett nyårslöfte som jag har svårt att fabulera fram på ett trovärdigt sätt eftersom jag tycker det är så erbarmligt trist och meningslöst. Jag menar, bara för att man hasplar ur sig något som man ska göra bättre under det året som kommer så betyder det ändå inte att man tänker hålla det – så varför säga det alls, liksom? Men då skulle jag i alla fall slippa stå och humma och brumma utan att komma fram till något. Men här och nu var jag tvungen att få ihop en hög med julklappar som jag på julaftonen – som jag var tvingad att spenderas hos mina föräldrar eftersom jag inte jobbade i år och inte hade någon som helst ursäkt för att inte komma – kunde räcka över till diverse familjemedlemmar under det att jag log sådär falskt. Och de log lika falskt tillbaka och jag kunde se i deras ögon att de bara hoppades på att det skulle vara något dyrt – och gärna något som de ville ha.

”Tindra, ungjävlar!” har jag lust att fräsa åt de bortskämda syskonbarnen. Det var inte alltid så himla lätt att pricka in önskningar och i synnerhet inte när mina egna ideal, tankar och intressen går i helt motsatt riktning från resten av min borgarbrack-familj. Julen går helt emot mina principer och är bara handlarnas stora högtid. Vad hände med tanken att vörda det eländiga lilla Jesusbarnet? Dagens ungar vet inte ens vem Jesus är eller varför jul firas. Satans bortskämda, är vad de är!

Ett år hade jag bara för att jävlas köpt träd i djungeln åt alla i min familj. De fick ett varsitt litet platt kuvert. Jag kunde se på syskonbarnen att de helt klart trodde att det var pengar. Gissa om mungiporna gick neråt när de öppnade kuvertet! Det låg ett litet otäckt kort där i där det stod att de hade fått en gåva i form av att givaren hade köpt en bit av Amazonas djungel till dem. De verkade tro att det var ett skämt och inte förrän de insåg att det inte skulle komma fler julklappar från mitt håll så gick sanningen upp för dem. Sedan dess står jag inte högt i kurs hos någon av dem. Mina syskon – både min bror och min syster – tog mig avsides lite senare och ”talade allvar” med mig. Jösses, vad förbannade de var. Det var inte en chans att missförstå dem, de hade väldigt tydliga åsikter om vad som var lämpligt att ge deras kräsna arvingar i julklapp. Bara för att deras bortklemade små brats hade missat en leksak det året. Som om de inte fick berg av leksaker och dataspel och prylar ifrån alla materialistiska släktingar i alla fall. Jag insåg dock att det är lugnare om jag inte ger bort regnskog någon mer gång. Förutom till mina föräldrar. De är väluppfostrade nog att försöka hålla god min när det eviga kuvertet räcks över. Och min fars kommentar varje år. ”Tack ska du ha! Höhöhö. Ja, nu äger jag snart halva Brasilien.” Fast om det är något han inte behöver så är det att äga mer. Jäkla imperalistsvin …

Jag är ingen utpräglad familjemänniska och det där med familjeliv är inget som jag är intresserad av alls, men julafton kan jag möjligen – om jag inte har någon annan utväg – tänka mig att ställa upp, fast sen får det räcka med julefrid och Norén-stämning för min del.

Det går ju att slurka olika varianter av alkohol under hela julafton. Nubbar, julöl och groggar löser av varandra och gör dagen uthärdlig. Jag känner mig lite mer avtrubbad efter den eviga julföreställningen i form av julbord med hela familjen. Det är då som jag tar dubbelt så många nubbar som min mor låtsas märka. Sill, ägg, potatis och knäckebröd med lagrad ost är vad jag äter av julmaten.

Min mor har slutat att tjata på mig om att ta mera, ta om, ta av skinkan, äta mera så jag kan kräkas. Hon vill inte störa julen med ännu en av mina moraliska monologer om hur vi i vårt utsugarland äter oss till döds medan andra människor får svälta sig till döds. Hon påstår att jag får andra att känna sig illa till mods men jag vet nog vad det är hon egentligen menar. Det är det, av efter många års indoktrinering av min utsugarfar, nedtryckta samvetet som ger sig tillkänna hos henne om jag mal på för länge.

Även hon hade lite tankar om att rädda världen medan hon var ung och fortfarande hade sina förträffliga ideal kvar. Men så mötte hon min far i form av en snygg kille som gått internatskola, som bytte kläder innan middagen med familjen varje kväll klockan 19.00 och som var förföriskt världsvan. Hon stod minsann inte upp för sina fegideal då! Jäkla förrädare som allierade sig med fienden. Numera bär hon päls och har städhjälp hemma, slänger med blingbling-tyngda och välmanikyrerade fingrar fram sitt kort utan att tänka på priser eller arbetarnas villkor i de länder som tillverkar varorna. Nä, hon vill såklart inte bli påmind om att hennes världsbild är helt korrupt numera.

Efter julbordet så kommer dryckesbordet, godisbordet och sällskapsspelen fram. De yngre släktingarna har efter flera års tjatande, med lika envist nekande svar, insett att det är lönlöst att fråga om jag vill vara med på något spel, så medan resten av släkt och familj spelar spel och låtsas julglädje så sitter jag med mina groggar och bara står ut under ett par timmar.

Efter julklappsutdelningen och alla små tillgjorda utrop av förtjusning över att de julklappar man krävt att få faktiskt var inslagna under blanka och fint mönstrade papper och krusidullade snören som säkert hade varit en smärre skog innan det blev papper och snören, så känner jag att jul står mig upp i halsen. Då tackar jag för mig medan jag ler sådär falskt igen och vandrar sedan hem till min egen fristad som är helt julfri och tomteprydnadslös och så pustar jag ut och tänker att nu är det jävlarimig ett helt år till nästa gång.

Tacka fan för det!

Jag finns - alltså behövs jag.

Anna kom släntrande till busshållplatsen med sin korta kjol, det ljusa linnet och sina bruna ben som slutade i ett par remsandaler längst ner. Det solblekta håret hängde ner längs ryggen på henne. Man kunde se i hennes ansikte hur hon plågades av hettan och hur varmsvettig hon var.

Anna sjönk ner på den lilla bänken i busskuren och sträckte ut de slanka benen framför sig. Det hade inte blåst en enda vindpust på hela dagen och luften var torr och het att andas in. Det var riktigt längesedan det hade regnat och det var förfärligt torrt överallt. Solen stod ungefär mitt på himlen och det fanns inte den minsta, lilla, vita molntuss någonstans. Det fanns nästan inte heller någon grön växtlighet längre, allt var mer eller mindre torkat och sönderbränt och eftersom det var vattenransonering så fick ingenting vattnas. Det enda som var grönaktigt var de tjockbladiga växterna som med sina minimala blommor trots allt fick omgivningen att se lite piggare ut.

Anna kom att tänka på när hon hade varit i Frankrike och skördat druvor på Mouton Rotchilds vingård förra september, då hade det varit nästan såhär varmt flera dagar i sträck och vinmakaren gick omkring och gnuggade händerna medan han log nöjt för att regnet dröjde – ju längre tid det tog desto bättre skulle skörden bli!

Anna kom ihåg känslan av att kläderna redan tidigt på morgonen blev genomblöta av svett och att det sedan kliade på hela kroppen resten av dagen. Insekterna hade varit mycket irriterande hela dagarna och hade bitit henne överallt. De hade börjat plocka druvorna riktigt tidigt på mornarna, ja, långt innan solen gick upp, för att kunna jobba så effektivt som möjligt, men det blev liksom aldrig helt svalt, inte ens på natten. Mer eller mindre hela dagen hade det gått en liten grabb med en ryggsäck fylld med vattenflaskor fram och tillbaka mellan raderna av vinrankor och erbjudit vatten åt alla plockarna. Ja, jösses, det hade varit varmt …

Nu såg Anna bussen komma över kullen där borta och det virvlade ett dammoln efter den. Hon kände en liten vind som förekom bussen när den närmade sig, det var en mycket het vind och Anna fick känslan av att det var så det kunde kännas om eld blåste på någon.

Hon gick ombord på bussen och hittade ett ledigt säte. Det var väldigt kvalmigt i bussen och den hade – naturligtvis! – ingen luftkonditionering. Anna visste av erfarenhet att i bästa fall så skulle fönstren kunna öppnas så att det kunde komma in fartvind medan bussen körde.

Bussen var ungefär halvfull och alla satt lite flämtande och försökte att hitta vinddrag. Människorna på bussen satt med noggranna mellanrum mellan sig för att inte sitta och klibba ihop med någon annan. Några damer hade med sig solfjädrar som de fläktade sig med. Ett litet barn gnällde men blev tyst när mamman räckte över en nappflaska med vatten. Snett framför henne satt en något äldre man. 

Något fick Anna att dröja kvar blicken på honom. Hade hon sett honom förut? Nä, men något var det med honom. Han var välklippt och hade på sig en kostym som verkade sliten men som var välskött och skorna var välputsade. Dessutom hade mannen knutit en slips i halsen och Anna tyckte lite synd om honom som var så påklädd i denna värme. Han verkade dessutom förvånansvärt oberörd av hettan. Han satt kapprak i ryggen och höll en portfölj med båda händerna i sitt knä. Anna kunde se att det stack fram en tatuering på handleden under manschetten på skjortan och att den slutade med en fiskstjärt. Anna blev alldeles kall och rös till i värmen. Var det inte …? Men inte kunde det väl vara …? Anna fick kväljningar och var tvungen att titta bort.

Det var precis som om hon hade fått en smäll i magen och hon kände blodsmak i munnen. Hur länge sedan hade det varit nu? Anna visste precis, det var 1088 dagar sedan. Eller snart tre år sedan. Det fattades väl en vecka ganska precis. Anna kände att det var svårt att få luft och det kändes plötsligt som om hon hade feber i denna värme.

Anna började dra i sin kjol och tyckte plötsligt att den var extremt kort. Linnet som inte skylde mer än det nödvändigaste. Vad hade fått henne att ta på sig detta idag? Värmen? Ja, men var det verkligen skäl nog? Har man kort kjol får man skylla sig själv …

Anna vände på huvudet och tittade på mannen igen. Han hade vridit sig lite i sätet och försökte väl liksom de andra i bussen att sitta i någon slags luftdrag. Det gjorde att Anna såg hans ansikte något tydligare. Men …?

Anna tittade extra noga. Hade mannen verkligen inte …? Nä, Anna kunde inte se något ärr på hans haka. Anna tittade på handleden igen men nu hade skjortärmen halkat ner en bit så att det inte gick att se vad som var tatuerat.

Ännu en gång hade hennes hjärna spelat henne ett spratt. Anna hade återigen övermannats av otäcka minnen genom att få syn något som påminde om den där händelsen som förändrade hennes liv så totalt.

Plötsligt kändes det som om alla porer i hennes hud öppnade sig på en gång och Anna blev helt genomsvettig. Hon kände sig illamående och var tvungen att få luft. Nu! Anna var inte framme vid sin hållplats än men kände att hon var tvungen att gå av bussen. Nu!

När Anna gick av bussen så gick hon bakåt i den för att inte riskera att få ögonkontakt med mannen med tatueringen. Anna kände på samma gång en känsla av äckel inför honom som en djup skam för att hon kände så eftersom han inte kunde vara den som Anna hade trott ett ögonblick. Denna stackars rakryggade man som såg så osäker ut. Som satt där i sin slitna kostym precis som han var på väg till en anställningsintervju eller liknande. Han skulle bara veta vad Anna hade trott om honom.

Anna gick av bussen ut i solgasset och drog lättat ett djupt andetag i den varma luften. Hon kände sig inte så instängd längre och tankarna började lugna ner sig. Anna förbannade sig själv för att hon – fortfarande – var så lättpåverkad av sina egna tankar. Visserligen hade psykologen sagt att det kunde komma otäcka tankar mycket lång tid efteråt men de tog henne med överraskning varje gång. Anna rätade på ryggen i hettan och började känna sig nästan som vanligt igen.

Anna vände sig om just när bussen svängde ut från hållplatsen och hon fick ögonkontakt med mannen som tittade på henne ifrån fönstret. Han blinkade mot henne med ena ögat medan han log otäckt med ett brett ärr över halva hakan …

Det var väldigt enkelt egentligen. Flickan hade börjat med att äta lite mindre portioner men efter ett tag så hoppade hon helt enkelt över ett mål om dagen. Det var inget svårt alls. Det gick att skylla på allt möjligt. Att hon hade ätit hos en kompis, att hon skulle äta hos en kompis, att hon skulle äta senare, att hon inte var hungrig osv.

Sedan hoppade hon över ytterligare ett mål om dagen. Då hade Flickans kropp slutat att känna hunger längre så det var inget svårt alls för henne. Hon kände sig lätt i kroppen. Lätt och stark och oövervinnerlig. Hon kände det verkligen som om hon skulle kunna klara av precis vad som helst bara hon gav sig fasen på det. Kläderna hängde lite lösare runt kroppen och bara den känslan gjorde att Flickan var motiverad att hoppa över måltiderna. Flickan hade alltid hållit på med idrott men nu tränade hon mer än någonsin. Hon tränade något varje dag. Men då visste förstås inte hennes föräldrar om att hon gjorde 100 situps, 100 knäböj och 100 armhävningar varje morgon. Och varje kväll. Det gjorde hon inne i sitt rum med stängd dörr.

Flickan kunde efter ett tag både se på kläderna och känna på kroppen att hon hade gått ner i vikt. Men än så länge var hon inte nöjd. Bara lite till. Bara lite …

Hon slutade efter ytterligare ett tag att äta fast föda eftersom hon inbillade sig att flytande skulle rinna genom kroppen fortare och att kroppen inte skulle suga upp så många kalorier längs vägen. Hon tränade ännu hårdare och begränsade till slut sitt intag till två deciliter äppeljuice per dag för det skulle bara bli 40 kalorier per dag. Hon visste inte riktigt varifrån hon fått den siffran och varför det skulle vara lämpligt för henne, men hon var djupt övertygad att det var det enda raka. Hon drack juicen med sugrör så att den inte skulle komma in i kroppen för fort. Och så gjorde hon 100 extra situps varje morgon och kväll för att kompensera för juicen.

Flickan slutade så småningom att umgås med vänner och att göra saker på sin fritid. Hon slutade att hålla på med idrott eftersom hon inte längre var lika stark som hon alltid varit. Hon orkade inte lika mycket som de andra och det gillade hon inte. Så hon gick hem och utökade sitt eget träningsprogram istället genom att använda PET-flaskor fyllda med vatten som hantlar. Hon kunde känna hur hennes kläder hängde löst runt kroppen men spegelbilden som mötte henne var av en knubbig tjej. Hon ägnade i stort sett all sin vakna tid med att hålla kroppen igång på något sätt så att den skulle kunna förbruka kalorier. Under en period ställde hon till och med väckarklockan mitt i natten för att kunna gå upp och köra ett träningspass. Hon hade börjat känna sig äcklad av att kroppen bara låg och vilade hela natten i sträck utan att jobba. Hon ville så gärna bli smal och fin. När hon var det så skulle allt bli annorlunda. På ett bra sätt. Då skulle det bli så bra. Sen …

I dödsannonsen stod det bara: ”Varför?” och under stod hennes föräldrars och lillebrors namn. Flickans föräldrar visste inte. De hade verkligen ingen aning om varför. Att det berodde på bristande uppmärksamhet. Att de hade glömt bort sitt ena barn. Att eftersom lillebror hade en ganska allvarlig och obotlig sjukdom och hade spenderat långa perioder på sjukhus, så hade duktiga Flickan fått klara sig själv. Hon gjorde det ju så bra. De märkte inte att de gav mindre och mindre tid och uppmärksamhet åt Flickan. Att det mesta hamnade på lillebror. Flickan var ju så duktig. Henne behövde de inte vara bekymrade för. Att Flickan på sitt sätt sökte sina föräldrars uppmärksamhet. Att det drev henne i döden. Det visste de inte.