Jag kan egentligen bara skicka den här som repris just idag. Fortfarande lika aktuell och sann.

Med risk att låta som en sur bittersugga utan någon slags glädje I livet så måste jag ändå få lov att trumpeta ut: Vad ÄR det som är så speciellt med den 14 februari?!??

Jag är alldeles för pragmatiskt lagd för att förstå nyttan av en dag som ägnas åt punktinriktad shopping och alla andra måsten i form av hjärtformade presenter av ryschpysch och alla floskler som hör till och hjärtformad mat på rosa tallrikar på alla pargulliga restauranger *kräks*. Jag har aldrig någonsin varit en Laura Ashley-tjej som gillar rosa, volanger och rysch eftersom jag inte har förstått nyttan med dekoration.

Det finns människor som verkar se världen som i två läger, svart eller vitt, på eller av, antingen eller. Jag blir otroligt provocerad av det och känner hur det börjar bubbla i mig. Det är ju inte så att man ANTINGEN superälskar 14 februari och gillar allt med det och har vackra förväntningar och gör gulliga, symboliska handlingar ELLER superhatar den dagen och lever i ett Roy Andersson-land och aldrig gör något som helst roligt.

Kanske ligger sanningen lite mittemellan? Kanske är det så att jag inte vill fira eländet den 14 februari eftersom det inte ger mig något? Jag kanske inte förstår nyttan av det? Jag skulle personligen aldrig tycka det var det gulligaste av allt jag sett ifall någon skrev mitt namn på sin arm i en låtsastatuering som jag har hört andra göra just denna dag. Eller om jag fick alla mina sms och mail sparade i en slags bok så skulle jag bli skiträdd och vara bekymrad över den andra människans besatthet av mig och om den inte hade något eget liv, som är ett annat exempel på saker jag hört att par gör för varandra just denna dag.

Men – jag förstår att vissa har vett att uppskatta sådant!

Nä, jag är ingen sur och bitter jäkel som är less eftersom jag är ensam just denna dag. Jag har faktiskt aldrig riktigt förstått storheten i påtvingade och kommersiella köpmanshögtider. En gång i mina yngre dagar så blev jag bjuden på middag av en kille som jag var intresserad av och var riktigt glad över inbjudan. Jag kom dit, han hade dukat bordet redan med servetter och ujujuj, så fint det var! Han skulle pyssla med det sista i köket och sa att jag kunde väl tända ljusen på bordet under tiden?

Jag glodde helt förbryllat på honom och klämde till med:

- Varför då? Det är ju inte mörkt ute?

Nu när jag har blivit äldre så har jag förstått att det är mysigt med levande ljus – och nä, jag är inte cynisk eller ironisk nu – men det är fortfarande det praktiska och nyttan som styr min uppfattning om omvärlden.

Min mamma suckade tungt när jag vid något tillfälle fyllde år (ja, jag var ett barn) och fick en stor bukett blommor och då klämde till med:

- Men vad ska jag göra med dem?

Jag är mer för praktiska saker och handlingar som jag kan förstå. En bukett blommor är en jätteinpräntad symbol för kärlek och jag-älskar-dig och gud-vad-bra-vi-har-det. Men vad fan, vad ska jag ha den till? När jag har tittat på den så har jag ju sett den liksom. Nä, ge mig en flaska vin som jag kan vara värd (och som jag uppskattar att dricka upp) eftersom du tycker så himla mycket om mig fast det är en helt vanlig konstig dag i november (april, januari …). Ge mig ett presentkort på massage efter att jag har jobbat hårt under en period. Ge mig en sovmorgon och sedan en värstingbrunch på sängen om jag är genomtrött. Ja, det finns saker som jag uppskattar.

Men det är ju inte helt säkert att detta sker den 14 februari varje år …

Gud håller en hand över barn och dårar. Så är det.

När jag körde hem från mina föräldrar efter julfirandet så tänkte jag vara slug och köra på söndag kväll för att det skulle vara mycket mindre trafik än dagen efter samt att det skulle vara lite för att det var på kvällen.

Jag kände mig mycket listig.

Vi körde iväg och det regnade när vi lämnade stan. Det regnade riktigt förfärligt mycket. Och blåste. Jäklar, vad det blåste. Det blåste jättejättemycket, om ni fattar.

Det gjorde däremot inte jag. Fattade hur mycket det blåste. Jag tyckte bara att det blåste ovanligt mycket. Och regnade.  Det var ett så förfärligt oväder så det gick inte att köra fortare än 80 på 110-vägarna. För jag såg inget och bilen krängde i blåsten och det var skitjobbigt att köra.

Vi tog oss i alla fall fram, min dotter och jag, och efter 8-10 mil så blev regnet lite mindre påstridigt, däremot så blåste det fortfarande lika illa. Dialogen i bilen gick ungefär så här:

- Men vad det blåser, det rycker i ratten hela tiden!

- Asså, måste du tjata om det hela tiden …

- Men det blåser skitmycket. Jag måste hålla jättehårt i ratten.

- Asså, nu har du sagt det jättemånga gånger.

- Fast det blåser verkligen riktigt mycket!

- Mmmm …

Vi kom hem efter drygt fem timmar och väl inpackade i lägenheten så ropade dottern från datorn att jag skulle komma. Där gick att läsa:

Värsta stormen på evigheter, en storm som till och med hade ett namn nämligen Dagmar, översvämningar, hela skogar som blåst omkull, strömavbrott i hela områden under dygn i sträck, vägar som blivit helt oframkomliga och tydliga uppmaningar att stanna hemma och verkligen inte ge sig ut på vägarna om man absolut inte måste.

Detta var jag helt omedveten och glatt obekymrad om medan jag körde, som tur var. Jag kan bara upprepa mitt mantra: Gud håller en hand över barn och dårar. Och som en kollega till mig sa:

-Du var ju dubbelt säker eftersom det ju var en av varje, både ett barn och en dåre, i bilen du körde …

Om ni har läst min blogg ett tag, eller känner mig, så kan det inte ha undgått er att jag inte är särskilt intresserad av bilar eller heller speciellt kunnig om dem.

Se ex. http://riesling.bloggplatsen.se/2011/08/26/6112758-jadra-bil/

Den som är insatt i mina bilbravader vet alltså att min bil den senaste tiden varit lite oberäknelig och jag är inte helt nöjd med de insatser den gör. För bara några veckor sedan skulle den rackaren besiktigas också. Jag höll tummarna och hoppades lite grand att killen som besiktigade bilen skulle vara trött och inte se allt samtidigt som jag naturligtvis kände att han helt klart kunde vara uppmärksam på sånt där viktigt som broms och sånt som faktiskt är bra att det funkar. Men inget skulle glädja mig mer än om han helt slött missade sprickan i framrutan t.ex …

Tror ni att det funkade? Självklart inte. Han påtalade att några lampor var trasiga och behövde bytas (inget körförbud) att vindrutan måste bytas och visas upp igen (men inget körförbud) och så var det den där styrpillemojjen som var lös. Va???!! Styr … Det låter viktigt, sa jag. Jo, för all del, det är bra att styrningen fungerar när du kör, sa han. Får jag köra den till verkstaden, i alla fall, mumlade jag ynkligt och började planera hur mycket nudlar jag skulle behöva köpa hem för att ha råd att fixa bilen.

Det blev inte körförbud på bilen utan det räckte med ombesiktning inom 30 dagar. Phew, liksom …

Så nu har jag i tapper anda ringt till bilmeken för att be om hjälp eftersom jag är helt inkompetent på området själv. Bara kom, sa de (naturligtvis, eftersom de ska sko sig på mig, stackars, okunniga människa).

Förra veckan var jag alltså och fixade med lamporna och styrpillemojjen. Medan jag satt och väntade (Speedy – de är alldeles fantastiska!!) kom killen som mekade och bad mig komma och kika lite. Jag fick en klump i magen. Sånt kan aldrig vara goda nyheter.

Det var det inte heller. Han hade hittat en slang som låg och skavde mot däcket så det hade gått hål i den. Det är väl inte bromsvätska eller något sådant viktigt som går i den slangen, viskade jag som en rädd kanin. Nix. Det var spolarvätska, svarade han. Åhå, kände jag då. Det är därför det inte har kommit någon vätska när jag har vridit på spaken, alltså …

Självklart fanns inte en sån slang hemma så jag fick åka tillbaka i måndags för att fixa det.

Tror ni inte på f-an att det i måndags visade sig att spolarvätskepumpen hade brakat ihop? Johodå. Bara att komma tillbaka idag för att fixa den när pumpen kommit till dem.

Hejsan, här kommer jag som har klippkort här, tjoade jag när jag kom dit. (Jag är pinsamt medveten om att jag är i totalt underläge på ett sådant ställe och vill därför hålla dem vid glatt humör.) Jag vet att slangen som jag bytte i måndags kostade 600 :- allt som allt och nu skulle det fixas en pump. Det lät jättedyrt, tyckte jag. De bytte pumpen och jag glodde misstänksamt på killen som stod och liksom var chef. Verkade han inte omotiverat nöjd? Var det så illa att jag bekostade hans nya platt-TV?! Skulle han hitta någon annan slags fel som han kunde lura mig att bilen hade? Kanske behövde de byta den niohövdade slungan? Fila ner taggarna på dubbdäcken?? Laga sprickan i tratten i omkopplingen?? Rensa bäversvansen i motorn???? Jag hade gått på vad som helst eftersom jag inte kan tillräckligt för att säga emot …!!!?!!! När han sa att det kostade 600 :- idag också så var jag nära att gifta mig med honom. Bara 600 :-?? kändes i min kropp.

Med vindrutan och allt annat extrasysslande som bilen gått igenom så blev totalaffären 6 350 :- på att fixa till bilen innan ombesiktningen.

Fy fasen, jag vill bara sälja eländet och köpa en splitt ny som håller hela nybilsgarantin ut och där jag bara vinkar glatt åt besiktningsmännen för att bilen är i så fin form …

Nån som vill köpa en Peugeot som (numera) är i topptrim …?!?

*paniksvettas*

Jag visste att det förr eller senare skulle inträffa. Det visste jag.

Men jag förutsatte att det skulle vara lååångt kvar …

Jag menar, alla andra drabbas och det är klart att jag också kommer att drabbas. Förr eller senare. Helst senare. Om man ser till generna så förutsatte jag att det skulle inträffa senare än när andra drabbas. Jag har ju hört vänner som är betydligt yngre än jag som berättar om när de upptäckte det för första gången. Men jag som bara är fyrtiof … fyrtiof … strax över fyrtio hade ju en evighet kvar. Det där räknade jag nästan att styra på ren vilja.

Nu har jag sedan (snart) ett par månader mörkt hår och i morse när jag hade duschat så kikade jag närmare på min utväxt. Jag spekulerade i om det vore dags att färga håret i helgen.

Det var då! Det var då jag såg dem!!

Det fanns flockvis av gråa hår på min skalle!

Jag har gråa hår …!!!!!!

Skriket jag gav ifrån mig fick två barn och två katter att trängas i dörröppningen för att se vem som höll på att mörda mig.

*svettas floder i panik*

Jaja, sluta läsa nu då och stäm in i kören ”vad trodde hon egentligen, hon är ju skitgammal och har hon inte fattat att hon har gråa hår så är det ren förnekelse och så korkad får man inte vara”. Men detta var en aha-upplevelse för mig.

Jag har sedan jag var ungefär 18 år alltid haft olika slags färg på håret och färgat, tonat, rakat, blekt och joxat med håret hela tiden. De senaste (säkert) 10 åren har jag haft ljusa, bleka, ljusbruna och vita toner i olika omgångar i håret och jag kan minsann tala om att de eventuella gråa hår som sticker upp i de färgerna förvillas bort i den allmänna, ljusa villervallan.

*snyftar lite torrt och känner mig slagen av tiden som obevekligt kliver framåt oavsett vad jag tycker om det*

På lunchen idag har jag handlat hårfärg och redan ikväll ska ordningen på mitt huvud återställas …

Usch …

För några dagar sedan gjorde jag en sak som jag inte är helt bekväm med. Jag var på date.

(Alltså, jag har börjat dejta. Jättekonstigt …)

Mannen jag träffade för några dagar sedan genomgick en väldigt noggrann, petig och sträng kontroll i mitt huvud. (Han hade det verkligen inte lätt på insidan av mitt huvud.) Jag synade honom kritiskt uppifrån och ner. Och upp igen. Och ner igen …

Han hade bra skor, snygga kvalitetsskor som tyder på medvetenhet utan att vara snobbig. Hans glasögon var okej. Han hade skjorta med stickad tröja utanpå. Skjortan var orange och det är väl en av de färger som gäller i höst så det verkar ju lite grand som om han bryr sig lagom mycket om sitt utseende.

Han pratade gotländska vilket är förbaskat charmigt men hade vissa nästan som nasala ljud för sig så det verkade ju konstigt. Han var lång och smal vilket är en grundförutsättning för att ens komma på fråga men han hade även kvinnligt spensliga handleder. Är han vek …?

Hans kroppsspråk var bra, hans röstläge var bra, han lyssnade uppmärksamt och intresserat. Han hade fina tänder, lite väl buskiga ögonbryn, rakat huvud som var lite väl blankt (kan man avhjälpa sådant?) Han tog mina skämt lite för allvarligt och han fnissade lite för snällt och artigt åt mina skämt. Jag hade hoppats på att han skulle vara lite mer cynisk och hugga tillbaka eftersom jag skämtar rått och obarmhärtig. (Är han lätt att köra över så att han viker ner sig när jag blir påstridig?! Det vore inte bra …)

Han verkade allmänbildad och stabil (skild sedan 4 år efter ett 20 år lång äktenskap …) och hade två döttrar som var 18 och 16 år som bor varannan vecka hos honom. Det var inget konstigt att prata med honom, det blev aldrig pinsamt tyst och tiden rusade.

Han har sedan dess både mejlat och sms:at och tackat och sagt att det var trevligt och att han vill ses igen. Han undrar om vi inte kan träffas och ta ett glas vin.

Hur ska jag göra …

Jag har en granne som håller på lite med alternativa behandlingar. Hon jobbar på kontor med något data-krafs men är utbildad *harkel*-terapeut. (Vet inte riktigt vad hon egentligen är utbildad i men det var något med alternativ behandling.) Jag är öppen för sådant tänk för kroppen fungerar på ett underbart sätt och kan i mångt och mycket reparera sig själv om den får rätt hjälp för det.

Därmed inte sagt att jag har någon slags religiös övertygelse som gör att jag är emot läkekonsten med mediciner och annat som kan hjälpa en sjuk människa. Jag äter ju själv exempelvis antidepressiva dagligen eftersom det inte fungerar som det ska i min hjärna och jag behöver den hjälpen.

Men jag tror att man med massage, zonterapi, nyttig mat, träning och sånt kommer väldigt långt i att hjälpa kroppen att läka sig själv i mycket.

Min granne har nu hittat en produkt som hon ville presentera för flera av sina vänner och arbetskamrater på ett informationsmöte. Jajamensan, tänkte jag, jag kommer för det kan vara intressant.

Det hela handlade om choklad. En kallpressad choklad som innehåller Açai-bär. Väldigt koncentrerad vad gäller antioxidanter. Som ju är oerhört nyttiga för kroppen. Jag lyssnade och höll med så långt. Absolut! Açaibär innehåller mycket vitaminer, mineraler och fettsyror som är både nyttiga och nödvändiga och kakaobönan likaså. (Det är fettet och sockret i choklad som är det onyttiga så det är därför som mörk choklad som innehåller mindre sådant är nyttigare.) Det kan alltså inte gå fel genom att äta nyttiga saker. Helt klart är det så!

Men när de kom det den biten där det påstås finnas bevis för att produkten kan bota i stort sett alla sjukdomar i hela världen. Att den har ätits av obotligt sjuka människor med cancer, lungsjukdomar och andra allvarliga åkommor som mirakulöst har tillfrisknat – då blev jag skeptisk.

Det som fick mig att bli riktigt irriterad och avståndstagande var alla ”oohhh” och ”ååhhh” och närapå ”halleluja!” som hördes runt omkring.

Är inte folk i allmänhet mer kritiska än det jag upplevde där?! Lyssnar de inte till luddigheterna som snabbt hastas över, frågorna som inte får svar utan besvaras med något undvikande, faktagranskningen som är icke-existerande, ”forskningsresultat” utan förankring, ”slumpvisa” namn som kastas fram som kända läkare som stödjer chokladen osv. osv. osv.

Det var ett jädra halleluja -möte där de som lyssnade inte ifrågasatte ett skit!! Det var som vilket engagerande religiöst sammanträffande som helst och jag blev skiträdd. Är människor sååå desperata efter något att tro på i sina liv? Kan de med andra ord till och med tro på magisk choklad?!  Jag börja snegla runt efter Oompa Loompier …

Absolut så tror jag att chokladen kan vara både nyttig och innehålla antioxidanter vilket är bra för kroppen, men att den kan bota förkylningar på endast en dag eller återuppväcka döda eller få kroppen på en 80-åring att bli i samma biologiska ålder som på en 25-åring av inga andra förändringar än att äta chokladen under fyra månader, det tror jag inte ett ögonblick på! Chokladen skulle till och med få folk att tappa 10-tals kilon utan någon övrig ändring i livsstilen – eller vänta, just det! du måste äta vettigt och lagom mycket samt träna för att gå ner i vikt av att äta chokladen …

Vi hade personalfest i fredags och det var supertrevligt, god mat, bra stämning och alla mådde bra.

Jag kände mig snygg och het och på gång, ni vet sådär som man kan göra när det för en gångs skull har målats mascara och ögonskugga.

Vi hade fått drinkbiljetter av jobbet som man kunde byta in till öl, cider eller ett glas vin i baren.  Jag gick glatt dit för att byta till mig en flaska cider.

- Vad har ni för cider? frågade jag.

- Det är de som står på översta hyllan i kylen, sa tjejen snällt och pekade bakom sig på kylen som stod där.

Jag såg inte riktigt och kände hur jag lutade mig långsamt framåt medan jag kisade med ögonen.

- Om du inte ser så kan du komma bakom disken här och titta, sa den jättegulliga tjejen.

- Menar du det? undrade jag.

- Javisst, kom hit bakom så du ser ordentligt, sa den rara tjejen som var helsnäll och fin.

- Ja, okej. Jättegärna! Vad snällt, sa jag.

Jag gled bakom disken och kikade in i kylen för att välja en riktigt god cider. Då hör jag – den inte så väldigt söta och rara tjejen längre – igen:

- Ja, min mamma ser inte heller så bra på långt håll …

(Den tjejen ska vara glad att hon fortfarande lever …)

Ojojoj, igår var jag obeskrivligt tapper.

Från början så är historien såhär: på fredag (imorgon) åker jag till Tunisien så jag hade tagit semester igår (onsdag) för att göra en massa hopsamlade viktigheter som jag ville få avklarade innan resan. Ni vet, klippa mig, gå till optikern och kolla synen samt köpa fler linser, gå till banken och fixa, tvätta så jag har alla favoritkläder med till mig och barnen – ja, sånt där, helt enkelt.

På tisdag em när jag gick hem från jobbet så frågade en kollega mig om inte bara hon och jag kunde ta en öl tillsammans och liksom prata ikapp oss lite. Vi har känt varandra riktigt länge men de senaste åren så har vi inte riktigt hunnit umgås på fritiden. Toppenidé, tyckte jag.

Vi satte oss på puben tvärs över från jobbet och hann på två timmar (innan de stängde vid 19) slurka i oss tre öl. Vi hade löjligt trevligt och vid den tidpunkten ville ingen av oss gå hem så vi sladdade in på ett annat hak närmare centrum där vi kunde få två öl och två shots för 96 kronor …

Ni fattade att vi myste?! Det blev flera stycken öl och flera stycken shots. Var. Och det var sådär överjordiskt trevligt som det kan bli på såna där improviserade kvällar! Vi pratade och skrattade och trivdes.

När jag kom hem vid halv tre på morgonen så var jag rätt slirig om sannigen ska fram …

Klockan nio igår på morgonen när jag satt hos frisören så var jag inte pigg. Inte över huvud taget. Inte ens i närheten av. Det var bland det tappraste jag gjort på riktigt länge. Att sitta där och bli klippt, tvättad, kollijoxad, förpigmenterad, färgad, sköljd och till slut klippt det allra sista. Det tog närmare tre timmar att bli klar. Och jag mådde som jag förtjänade och satt och andades febrilt, blundade med jämna mellanrum, drack vatten, bad om kaffe, lät bli att dricka kaffet och var på ren svenska överdjävligt bakis.

Men aldrig i hela världen att jag skulle kasta in handduken och avboka tiden. Nix, inte en chans. Jag hade ju sett fram emot att bli klippt så himla länge.

Och jag satt kvar och det blev faktiskt bra i håret. All eloge till min fantastiska frisör som stod ut med mig!

Frisören fick under tiden en liten förklaring och såg lättad ut. Hon sa att hon tyckte jag såg ”trött” ut och jag kontrade bara med att hon skulle bara veta hur det kändes från insidan …