Alla inlägg under april 2010

Av riesling - 30 april 2010 21:50

Jag kom att tänka på en av mina vänner som jag hade i min ungdom. Det är många år sedan och på den tiden var det mycket trendigt och åtråvärt att ha kobratelefon.


Min kompis hade kommit över en begagnad kobratelefon som hon var omåttligt stolt över. Den hade ingen ringsignal, så det var väl därför som den var tillgänglig på marknaden, men det stoppade inte min kompis. Hon inhandlade raskt en telefonsvarare som hon kopplade in tillsammans med telefonen och meddelade sedan vänner och bekanta om situationen och att de därför var tvungna att ropa efter henne på telefonsvararen.


Alltså kunde man när man var hemma hos henne och drack te höra absolut ingenting, förrän någon ropade på telefonsvararen:


-          Hallå! Maria! Det är jag. Är du där? Kom och prata. Hallå!


Och min kompis gick och svarade i telefonen.

Av riesling - 29 april 2010 16:59


Vissa morgnar är inte som andra, och i morse var det en sådan morgon.
Jag försov mig men skulle vara extra tidigt på jobbet för vi hade ett tidigt möte. Kom iväg sent och startade bilen. Då blinkar bensinmätaren! Nej! Jag hinner egentligen inte, men måste åka förbi och tanka på vägen.


Kom fram till bensinstationen och försökte att vara effektiv och göra flera saker samtidigt. Jag stoppade in visa-kortet i automaten, öppnade tanklocket med nyckeln, tryckte in koden till kortet i automaten, väntade.

Beeeep!, kortet kom ut igen, texten i fönstret på automaten sa: "Uttag medges ej." Men vafa... Det finns ju pengar! Jag fick ju lön alldeles nyss! Tittade på klockan, ännu mer sen till jobbet, stressnivån höjdes, stoppa i kortet igen, trycka kod - noga - och vänta.

Beeeep!, kortet kom ut igen. "Uttag medges ej." Nej!! Stressnivån höjdes ytterligare. Det finns ju för i helv... pengar på kontot!! Tankarna virvlade runt: Var finns närmaste bankomat så jag kan ta ut pengar och tanka för hundralappar?? Tittade på klockan igen, tittade på visa-kortet ...


Åååhhh ... Jag hade försökt att tanka för mitt medlemskort på konsum.


Kom för sent till morgonmötet på jobbet men en kopp kaffe senare var jag lugn och fin.



Av riesling - 28 april 2010 20:33

Jag har en väninna som har tre barn, där hennes mittenbarn och mitt yngsta barn är lika gamla. Nu är det så att hennes mellanbarn – som jag har känt så länge hon lever – är en väldigt kaxig, egensinnig, superhärlig och mycket envis liten dam. Hon har alltid tyckt att hennes egna idéer är de bästa, liksom …


När hon var några år gammal och höll på att lära sig prata så hade hon svårt för att säga bokstaven F, det blev ett S istället. Hon kallade sin syster för Josesin istället för Josefin osv. Vid ett tillfälle när de var hos sin farmor på landet så skulle denna lilla karaktärsfasta tjej gå ut och hälsa på såren.

-          Nej, det heter fåren. F-f-fåren. Säg f-f-får?

-          S-s-sår …

-          Nej. Kan du säga f-f-fåren?

Det gick tydligt att se att hon blev irriterad på tjatet och hon var tyst en liten stund:

-          Jag kan säga lamm! sa hon bestämt och gick ut.


Vid ett annat tillfälle så bad hon att få gå med till assären.

-          Det heter affären. Kan du säga af-f-f-fären?

Hon stirrade sin mamma i ögonen ett ögonblick och sa sedan med eftertryck:

-          Jag kan säga Konsum.


Jag känner mig rätt så övertygad om att ingen kommer att kunna bossa hur som helst över denna fantastiska tjej.

Av riesling - 27 april 2010 10:42



Nyfiken var jag ju! Skulle jag duga? Hur många dejter skulle jag hinna med per vecka? Hur skulle jag kunna välja bland alla snygga, vältränade män med fina frisyrer (jaja, det är min hang-up …)? Hur många av de presumtiva friarna skulle jag krossa hjärtat på? Jag kollade flera gånger om dagen och efter ett par dagar hade jag fått svar av tre kandidater! Wow! Hoppas att min arbetskollega också hade fått något svar så hon inte blev ledsen när jag berättade …



Nästa dag kom jag till jobbet och nämnde i förbifarten (jaja, ok, jag trumpetade ut för alla) att jag fått tre svar. ”Mmm, vad kul. Verkar de bra?” frågade arbetskamraten lite väl ointresserat för min smak. Men vänta, hade hon kanske inte fått några svar? Jag blev lite skärrad å hennes vägnar.  Joo då, det hade hon. Hon hade lyckats få mer än 30 svar under samma tidsperiod. Vänta, va...?!?


Det visade sig att hennes svar var av typen välutbildade, vältränade trettio-någonting-åringar som med mycket humor försökte sälja in sig till henne. Enligt fotografierna så de bra ut och det var bara brandmän, läkare, ingenjörer och sån’t, liksom. Amen, vafa …



När jag kollade in mina egna svar så hade jag fått följande. Och detta är inte överdrivet utan citerat rakt ur deras profiler och kontaktförsök. En 47-årig, frilansande rockmusiker (jaha, arbetslös, alltså) som rökte regelbundet och på kortet hade axellångt, sönderblekt, frissigt hår samt en solnedgång i sammet på väggen bakom sig. (Ja, jag vet!) Men det värsta av allt var väl ändå hans alias: Lovesnake. Jag menar – LOVESNAKE!!! Hur tänkte han där??? Nää tack! Skulle inte tro det, va!



En annan som svarade kallade sig för Rosspigg men jag undrar om det inte skulle vara Rospigg för i hans presentation av sig själv stod det: ”Jag gilar att liga på en klipa i solnedgången.” Han hade även i sin profil följande: Utbildning: grundskola, Röker: regelbundet, Tränar: har aldrig hänt. Denna kille hörde av sig fem gånger under en och samma eftermiddag med mejl och blinkningar till mig. Jag kände lite ömhet i modershjärtat gentemot honom – men höra av mig, nej, tack.



Den tredje då, undrar du nyfiket. Jodå, det fortsatte i samma stil. Den tredje var en nästan 60-årig farbror från Waxholm som hade en bild på sig när han ligger i badbyxor på en klippa utsträckt ungefär som någon slags bild ur en katalog för badkäder – förutom att denna man inte var smal på minsta vis. Inte någonstans. Han såg ut som en säl som låg i solen. Dessutom hade han någon slags faderlig ton i sitt mejl till mig där han skrev: ”Du verkar så vilsen. Låt mig ta hand om dig.” Näe, tack! Jag är otroligt kapabel och det sista jag behöver är någon som tänker lägga sig i mitt liv. Så, nej tack.



På jobbet skrattade de så att de skrek åt mig och mina svar och flera av dem nästan startade en vadhållning om vad jag hade skrivit om mig själv. Egentligen? Och jag själv undrade bara var någonstans fanns alla vältränade brandmän med snyggt hår i mina svar?? Jag funderade och eftersom jag är så pass slug så kom jag på att det kanske var min framtoning av mig själv i min profil som inte stämde med mig. Kanske borde den ändras?



Sagt och gjort. Jag gjorde en ny profil men använde mig av samma fotografi. Den här profilen försökte jag att göra mer öppen och tillgänglig – jag tänkte att nu ska väl brandmännen höra av sig ändå …? Jag skrev lite mer utförligt att jag har två barn, har varit singel i ungefär tre år, har jobb och flera intressen som film, böcker och mina vänner. Så jäkla lamt och intetsägande, men det kanske skulle det funka och det var ju trots allt fortfarande helt sanningsenligt.



Fortsättning följer ...

Av riesling - 26 april 2010 10:23


Jag har en son på sju år som är väldigt fascinerad av sitt TV-spel, Lego Star-Wars.

Han brukar berätta för mig att han hittar nya banor, hur mycket pengar han har samlat in, vilka nya personer han har ”låst upp” osv. På äkta mamma-manér så lyssnar jag sådär lite halvintresserat när han mal på om detta.


För ett par dagar sedan kom han på nytt till mig och berättade vad som hänt sedan sist i spelet.

-          Blabla … och så har jag låst upp två nya figurer också.

-          Jaha, vilka då?

-          Jo, jag har låst upp Chewbacca och … och … vad hette han nu igen? Chewbacca och … och …


Eftersom jag är ett Star Wars-fan så tänkte jag genast att det kanske är parhästarna Chewbacca och Han Solo (Harrison Ford när han var ung och stilig!) han pratar om så jag frågade:


-          Hette den som du låste upp Han Solo?

-          Just det! Hans-Olof var det ju!


-          Varför skrattar du så, mamma?

-          För att du är så himla duktig, gubben, frustade jag fram mellan skratten som ekade mellan väggarna hemma …


Av riesling - 23 april 2010 08:53



För ett år sedan fick jag en fråga av en jobbarkompis om inte vi två kunde anmäla oss på en dejtingsida. Hon hade varit singel i ett drygt halvår och jag själv i tre år. Mina fördomar mot nätdejting blommade ut i sin värsta och fulaste form. ”Nätdejting?!? Det är väl bara för losers, ändå?” Vad i hela himmelens namn skulle jag göra där, liksom? Det är väl bara desperata jäklar som ingen vill ha som gör sån’t?? Tänk om någon fick reda på att jag letade bland de överblivna på nätet? Nej, instinktivt kände jag det som om det inte var något för mig.  

Jag är drygt 40 år och min jobbarkompis är ett tiotal år yngre än jag. Hon är en smal, söt, blond, trevlig, populär flicka med många intressen såsom röra sig i naturen, träna, resa, umgås med vänner och jag som jobbar tillsammans med henne vet dessutom att hon har en rejäl portion humor, mycket sunt förnuft, är ambitiös och hjälpsam. Ja, hon är ett riktigt kap, helt enkelt.



Jag själv, då? Nu är kanske jag lite självkritisk i och för sig, men att slå ifrån underläge har alltid varit min specialitet och mina egna ord om mig själv skulle ofrånkomligt bli något i stil med: Normalbygd, medelålders morsa med två barn (två olika fäder) och tendenser till folkskygghet. Lite tråkigt, nästan snipigt, utseende, kort hår och skrattar ofta åt sådant som ingen annan skrattar åt. (Jag fick veta att min arbetskamrat skulle beskriva mig såhär: Söt, populär, glad, trevlig, smart, rolig och en riktigt bra mamma – Tänk vad olika man kan se på saker …)

Jag skulle emellertid kunna tänka mig att träffa någon som tänker själv och är hyfsat självständig. Jag menar efter tre år som singel så har jag hittat en del vanor som jag gillar … Det skulle vara roligt att ha någon att göra roligheter med, som vill dricka vin med mig och som kan peppa mig när jag behöver det. Men det finns då inget tomrum i mitt liv jag behöver fylla.



Efter ett par veckors tjatande så bestämde jag mig för att utmana mina fördomar och sa Ja till att gå med på nätdejting. Eftersom arbetskamraten vet hur jag är så erbjöd hon sig att hjälpa mig med att göra min profil som det heter – det är den sidan där man gör reklam för sig själv med foto och beskrivningar om hur helt otrolig man är och att man är ett kap och att det faktiskt är konstigt att man är singel … Eftersom jag ville få respons på den jag faktiskt är (i starten trubbig, otillgänglig och mulen men när jag öppnar upp så blir jag ganska trevlig och finurlig) så tackade jag så mycket men sa att jag ville göra min egen profil.


Bland det värsta som jag vet är att göra reklam för mig och prisa mig själv, jag tycker att antingen så duger jag eller så skiter vi i det, liksom. Så det var väl i stort sett det jag skrev. Att jag kan upplevas kantig och man få ta mig för vad jag är. Antingen så gillar man mig eller så skiter vi i det. Varken mer eller mindre text gav jag iväg om mig själv. Insiktsfullt nog så satte jag dock ut ett foto – ett där jag ler – för jag misstänkte att det skulle ge fler svar. Och tryckte jag igång hela grejen.



Fortsättning följer ...

Av riesling - 22 april 2010 09:17


Jag satt hemma igår kväll och var uttråkad så jag tänkte att "färga håret så att jag blir snygg till helgen" vore en bra idé ...


Det var det inte!


Eftersom mitt tålamod vad gäller sådana saker är obefintligt så skulle det ske omedelbums, naturligtvis! Jag har ju inte tid att ringa och boka tid och vänta flera dagar ...


Det slutade med att min 14-åriga dotter stod och grät över hur det såg ut (hon tog det som en personlig attack på sig och sin omvärld att hon skulle behöva skämmas över mig!) och själv sprang jag runt och letade efter en sax för att klippa bort misslyckandet.


Eftersom jag har hållit på att joxa med håret jämt (det finns inget som jag inte har utsatt mitt hår för - alla som känner mig kan intyga att det stämmer!) så blev det påverkat på ett sätt som jag (utan hårutbildning) inte kunde förutse. Håret blev orange!! Och de hårdblekta - även färgade - utväxterna blev gulgråa!!
När håret så småningom torkade så lugnade både dottern och jag ner oss. Det såg inte fullt lika illa ut då (eller om vi började vänja oss ...) Jag lovade dottern att inte börja klippa i håret också och först efter det vågade hon gå och lägga sig ...


Kan det vara så att jag ska börja betala de som har ett par års utbildning i det hela för att göra jobbet nästa gång? (Fast det är ju inte lika spännande ...)



Av riesling - 21 april 2010 08:41

Hörde på radion att Tom Jones har gått ut med att han inte längre vill ha trosor uppkastade till sig på scenen. Genast undrar jag varför han går ut med den uppmaningen såhär typ 300 år senare. Är det för att han har hållit på så länge så att medelåldern på hans publik är så hög så kvinnornas trosor är som små enmanstält?! I så fall förstår jag honom – jag menar det måste vara roligare att få små, nätta stringtrosor i alla färger flygande omkring sig än att liksom döljas helt bakom ett par damtrosor i blek hudfärg som har urtvättad resår …

Presentation


Alla ni som har problem - Ha inte det!

Fråga mig

15 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
     
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20 21 22 23
24
25
26 27 28 29 30
<<<
April 2010 >>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

riesling


Skapa flashcards