Idag på vägen hem från jobbet fick jag en ingivelse och tänkte att eftersom våren strax är på väg (Jo, den är på väg!! Det spelar ingen roll vad du kommer med för motargument!!) så kunde jag svänga inom Plantagen och fixa lite nya krukväxter med matchande krukor.

Lönen kom ju dessutom i fredags så nu skulle det förnyas och spenderas!

Fick dessutom för mig att tänka vuxet och köpte därför endast gräddvita krukor och gröna växter. Eller gröna växter som blommar med gräddvita blommor.

Och så en tjock bukett med tulpaner.

Gräddvita.

Ja, storhetsvansinnet slog till, liksom.

När jag kom fram till kassan så slog kassörskan in alla krukor och växter i kassan och sa sedan:

- Nästanfemtonhundra.

Vafa ...?? För några krukor och några krukväxter?!????

Fast ni anar kanske hur otroooligt tjusigt det är på mina fönsterbrädor numera?! Kanske skulle jag putsa fönstren också ...?

Är det inte konstigt hur så många människor ber om tips och råd och har tävlingar och gud och allt kring vad de ska skriva i sin blogg??

Är inte tricket med en blogg att man ska skriva det man vill eller känner eller tycker eller tänker själv??

För annars hade jag ju kunnat skriva det själv istället för att be om ett inlägg från dig?

Börja tänk själv!

Eller??

Jag var på ett tre-årskalas i söndags. En av mina bästa vänners barn fyllde tre och jag var välkommen dit på kaffe.

Det var 14 barn på kalaset. Fjorton barn!!! Alla i tre-års åldern!

Jag kände då och där att det var längesedan mina barn var så unga och ostyriga.

Det bara drällde in barn, föräldrar, bebis-syskon och paket. Födelsedagsbarnet rev upp paket efter paket och det hamnade papper, snören, plastförpackningar, pappkartonger, tejp och leksaker precis över allt. En pojke som fyller tre får många leksaker som låter; en låtsasgitarr, båtar, verktyg, en slags ratt med tuta och andra finesser bl.a Alla barn började leka med de nya sakerna. Två flickor som antagligen var bästa kompisar hade med sig varsin liten handväska hemifrån och de gick arm i arm runt, runt i huset.

Ljudnivån nådde skadliga höjder och jag kände att det skulle ha varit fint med såna där hörselkåpor som byggjobbare använder.

När den värsta paketivern hade lagt sig var det dags för saft och tårta. Alla barn fick inte plats runt bordet så det åts i omgångar. Ett barn grät för han gillade inte tårta så han fick glass istället och då ville de flesta andra barn ha glass också. Chokladkakorna smetade ut sig över barn, bord och stolar. En del barn satt lugnt och stilla och mumsade och åt medan andra for runt som oroliga virrpannor och högg en munsbit i farten då och då.

Plötsligt började ett barn att gråta – då hade barnet bredvid spillt ut sin mugg med saft över sin granne. Det var saft över bordet, barnen, golvet.

Ljudnivån var fortfarande lika hög.

Ett efter ett blev barnen klara med fikan så då fick föräldrarna ta plats runt bordet för en snålskjutskopp kaffe. Jag menar, det var ju inte de som var bjudna på kalaset utan deras vilda och högljudda arvingar ...

Barnen rusade runt och lekte med alla leksaker. Några hade placerat sig i födelsedagsbarnets rum och lekte med bilar, de två flickorna hade börjat traska runt med sina små handväskor igen, de ”tuffa” killarna lekte med de ”tuffa” leksakerna (läs: de som låter mest), bebis-syskonen låg på golvet i undanskymda hörn eller satt i mammornas knän, två barn grät och var osams över någon leksak, mammorna skvallrade och diskuterade barn och grannar, kaffe fylldes på, barnens kakrester åts upp av mammorna.

Ljudnivån var fortfarande lika hög.

Då! Då kom födelsedagsbarnet med en av sina nya presenter: Såpbubblepistolen! Det var såpbubblor precis över allt i hela huset och trappan hade med ens blivit snorhal …

Ljudnivån var fortfarande minst lika hög.

Kalaset närmade sig slutet och det var dags för den obligatoriska fiskdammen. En del av barnen hade varit med om detta förr och visste vad som väntades så de ställde sig förväntansfullt i kö. Andra barn hade ingen aning om vad fiskdamm innebar så de ville inte slita sig från de roliga leksakerna. De ”tuffa” killarna slank in bakom fiskdammsdraperiet och tjoade och kände sig jättebusiga. När de blivit utfösta typ fem gånger, ett fiskespö hade kommit fram och åtminstone några tappra barn stod i kö så körde fiskdammen igång. Till slut hade alla barn fiskat till sig var sin godispåse.

Ljudnivån var fortfarande lika hög.

Sedan hade det gått två timmar, kalaset var över och jag gick hem till lugnet hemma hos mig. Mina öron var helt förvånade över den numera så ovana ljudnivån och min hjärna var helt slut efter alla intryck. Det krävs nog att man har småbarn själv för att man ska kunna ignorera dem och deras ljudnivå och rörelseintensitet …

I lördags så hade jag en sedan länge inbokad frossarmiddag med en god vän som är lika förtjust i god mat som jag. Hon har dessutom vett att uppskatta mumsiga viner och låter mig mala på i oändlighet om vinerna samtidigt som hon ser intresserad ut vilket gör mig barnsligt lycklig!

Vi hade bestämt att vi skulle ha skaldjur och riesling.

Vi var iväg på lördag och handlade färska skaldjur i hötorgshallen här i Stockholm och vi är båda intresserade av mat samt har ganska bestämda åsikter så det blev lite av storhetsvansinne när vi stod där framför skaldjuren i fiskdisken. Vi handlade för nästan 1200:- av havets mumsigheter. Vi köpte havskräftor, hummer, pilgrimsmusslor, tigerräkor, blåmusslor, ostron och vanliga räkor.

Sedan köpte vi till sånt annat som behövdes också.

Med fulla kassar åkte vi hem och satte igång.

Men allra först skulle vi ha champagne såklart!

Vi marinerade, fräste på, kokade i vin, ugnsgratinerade och blev ganska så törstiga ...

Så vi tänkte att det var väl bäst att börja med rieslingen.

Som var en Eitelsbacher Karthäuserhofberg 1990 samt en Eitelsbacher Karthäuserhofberg 2006.

Jösses! Det var så in i jäsiken gott!!!

Satan, alltså!!!

Sedan var vi beredda att frossa - så det gjorde vi!

Jag kan fortfarande känna mig lycklig över lördagen ...

Med risk att låta som en sur bittersugga utan någon slags glädje I livet så måste jag ändå få lov att trumpeta ut: Vad ÄR det som är så speciellt med den 14 februari?!??

Jag läste ett alldeles fantastiskt välskrivet inlägg här: http://www.pastan.nu/merpastan/en-obotlig-romantikers-forsvarstal-1.1235365 som jag inte håller med om. Inte alls!

Jag är alldeles för pragmatiskt lagd för att förstå nyttan av en dag som ägnas åt punktinriktad shopping och alla andra måsten i form av hjärtformade presenter av ryschpysch och alla floskler som hör till och hjärtformad mat på rosa tallrikar på alla parelipargullelilulliga restauranger *kräks*. Jag har aldrig någonsin varit en Laura Ashley-tjej som gillar rosa, volanger och rysch eftersom jag inte har förstått nyttan med dekoration.

Hanna Mellin som skrev inlägget verkar se världen som i två läger, svart eller vitt, på eller av, antingen eller. Jag blir otroligt provocerad av det och känner hur det börjar bubbla i mig. Det är ju inte så att man ANTINGEN superälskar 14 februari och gillar allt med det och har vackra förväntningar och gör gulliga, symboliska handlingar ELLER superhatar den dagen och lever i ett Roy Andersson-land (vilket jag i och för sig tror att jag själv faktiskt skulle uppskatta eftersom jag älskar hans sätt att göra film) och aldrig gör något som helst roligt.

Kanske ligger sanningen lite mittemellan? Kanske är det så att jag inte vill fira eländet den 14 februari eftersom det inte ger mig något? Jag kanske inte förstår nyttan av det? Jag skulle personligen aldrig tycka det var det gulligaste av allt jag sett ifall någon skrev mitt namn på sin arm i en låtsastatuering. Om jag fick alla mina sms och mail sparade i en slags bok så skulle jag bli skiträdd och vara bekymrad över den andra människans besatthet av mig och om den inte hade något eget liv.

Men – jag förstår att vissa har vett att uppskatta sådant!

Nä, jag är ingen sur och bitter jäkel som är less eftersom jag är ensam just denna dag. Jag har faktiskt aldrig riktigt förstått storheten i påtvingade och kommersiella köpmanshögtider. En gång i mina yngre dagar så blev jag bjuden på middag av en kille som jag var intresserad av och var riktigt glad över inbjudan. Jag kom dit, han hade dukat bordet redan med servetter och uj, så fint det var. Han skulle pyssla med det sista i köket och sa att jag kunde väl tända ljusen på bordet under tiden?

Jag glodde helt förbryllat på honom och klämde till med:

- Varför då? Det är ju inte mörkt ute?

Nu när jag har blivit äldre så har jag förstått att det är mysigt med levande ljus – och nä, jag är inte cynisk eller ironisk nu – men det är fortfarande det praktiska och nyttan som styr min uppfattning om omvärlden.

Min mamma suckade tungt när jag vid något tillfälle fyllde år (ja, jag var ett barn) och fick en stor bukett blommor och då klämde till med:

- Men vad ska jag göra med dem?

Jag är mer för praktiska saker och handlingar som jag kan förstå.

En bukett blommor är en jätteinpräntad symbol för kärlek och jag-älskar-dig och gud-vad-bra-vi-har-det. Men vad fan, vad ska jag ha den till? När jag har tittat på den så har jag ju sett den liksom. Nä, ge mig en flaska vin som jag kan vara värd (och som jag uppskattar att dricka upp) eftersom du tycker så himla mycket om mig fast det är en helt vanlig konstig dag i november (april, januari …). Ge mig ett presentkort på massage efter att jag har jobbat hårt under en period. Ge mig en sovmorgon och sedan en värstingbrunch på sängen om jag är genomtrött. Ja, det finns saker som jag uppskattar.

Men det är ju inte helt säkert att detta råkar inträffa den 14 februari varje år …

Igår kväll när jag kom hem efter jobbet så tog jag mig ett glas vin.

Jag har jobbat riktigt hårt och intensivt de senaste veckorna med några projekt och igår lämnade jag in det sista. Så jag kände mig jättevärd ett glas vin. Ett glas gott vin.

Men, vilket skulle jag ta? Något riktigt gott, såklart. Jag glodde igenom mina skåp där jag har mina viner liggande och fick se det:

Ürziger Würzgarten 2007 från Dr Loosen som är en riesling spätlese.

Den fick det bli såklart!

Jag hällde upp ett glas och doftade i glaset - wow! Det var friskt, fräscht, fruktigt, mineraligt. Mina mungipor drogs ofrivilligt uppåt.

Jag tog en klunk av vinet - oj!! Det var fylligt, sötfruktigt, mycket aprikostoner, citrus, gröna äpplen och mineral.

Jag svalde lyckligt ner klunken och kände att - Ja, nu kan jag dö.

Det går bra, faktiskt, och gör ingenting eftersom jag har smakat det godaste vinet i världen nu.

Sen satt jag och slurkade på det vinet hela kvällen och var nog den lyckligaste människan av alla igår kväll ...

Nu kommer fortsättningen på förra inlägget.

Nu kommer det att handla om barn som får fel mat av sina föräldrar.

Jösses, vad arg jag blir av sånt! Jag vet knappt var jag ska börja. Allvarligt, alltså.

Barn som kommer till oss här i världen är helt i händerna på oss vuxna och helt utlämnade till vårt godtycke. (Har skrivit om det förut och det finns återkommande i mina tankar.)

Barn har inget val förutom att äta det vi ger dem. Ger vi dem fel mat så får de fel mat i sig. Vi ska inte heller låta dem småäta hela tiden. Det är inte bra för varken tänderna, magen eller vikten.

Ger vi dem halvfabrikat, fet och friterad mat, förbehandlad och processad mat, näringsfattig mat, kolhydratrik (sockerstinn!) mat så är det den maten som de får i sig!!

Barn är inte myndiga att ta ansvar över sig själva och det sunda förnuftet är det sista som utvecklas i hjärnan – det kommer inte förrän efter man är 20 år (alla tonårsföräldrar vet att jag har rätt även om det faktiskt är vetenskapligt bevisat också!) – så alltså är det vi vuxna som ska bestämma över deras matintag. Vad det ska vara, alltså. Hur mycket det ska vara kan man oftast överlåta åt dem själva. Om vi inte stör deras uppfattning om när de är mätta eller stör deras normalt sett medfödda känsla för hur mycket energi de behöver.

Det är därför jag tycker att det är oansvarigt och nästintill kriminellt att med regelbundenhet ge barn läsk, snask, kakor, bullar, chips, halvfabrikat (som inte ens är så hemskt mycket snabbare sätt att laga mat på).

Det är viktigt – enligt mig! – att ge barn mycket variation i kosten så de blir vana vid att äta olika slags mat och olika slags smaker. Det är rent av livsnödvändigt att ge dem fibrer, fett, vitaminer, proteiner, kolhydrater och mineralämnen. Det är viktigt att barn får äta på regelbundna tider och få mellanmål däremellan med regelbundenhet. Så att kroppen jobbar med sin energi hela tiden och blodsockret håller en jämn nivå. Det är dessutom alldeles utmärkt för vuxna människor som vill väga lagom mycket.

Dessutom blir det andra fördelar som kommer på köpet. Barnen har mer energi, bättre inlärning, väger lagom mycket, orkar mer, har ett jämnare humör och slipper griniga dippar ...

Okej. Nu kommer ett inlägg som inte alla kommer att hålla med mig om.

Här kommer det.

Varför ska det vara ett sånt himla applåderande och firande och hurrande och hejande och ropande av uppmuntrande ord om någon som själv har ätit sig tjock går ner i vikt igen …?!?

Det är ju naturligtvis jättebra gjort av dem men om man själv äter sig tjock så kan det ju inte vara en överjordisk bedrift att äta sig smal. Tycker jag.

Och, JO! Lugn, jag har varit överviktig! Jag har själv ätit mig tjock, varit kraftig under en period. Ledsnat på det och bestämt mig för att gå ner i vikt. Och ätit mig smal. Inte bantat, för jag inte ville förstöra för mig själv, utan ätit vettigt.

Jag tycker synd om alla människor som är överviktiga och som inte trivs med det.

Jag tycker verkligen synd om dem eftersom vi i vår kultur är så inprogrammerade på att smalt är fint. Ju smalare, ju bättre! Nä, vänta. Inte för smal för då är du sjuk och ser jätteäcklig ut! Men smal, vältränad, rosig på kinderna och glad! Det är något att eftersträva!

Vilket är jättejobbigt för människor som är trinda.

Så då försöker många kraftiga människor att gå ner i vikt. Det finns hur många människor som helst som håller på med ständig bantning. Vilket inte är bra eftersom det rubbar hela ämnesomsättningen. Kroppen ställer in sig på svält och suger sedan upp all näring som den får när man börjar äta igen och så går man upp ännu mer i vikt …

Men om man är rund och försöker gå ner i vikt är bra. Jättebra för kropparna mår så himla mycket bättre av det. Det blir bättre för hjärtat, blodtrycket, diabetes(risken), förhöjda blodfetter, lederna, rörelseförmågan, risken för alltför tidig död och inte minst för psyket för många.

Varför hurrar vi inte lika ordentligt med ballonger och tårta när någon som är för smal har lyckats att äta sig några kilo tjockare?

Det är medicinskt lika illa att vara för smal. Nu snackar jag om superduperjättesmal. Riskerna för kroppen då är också fruktansvärt allvarliga. Det kan leda till högre risk för demens, smala äldre människor dör tidigare än tjocka. Äter man inte tillräckligt med näringsriktig mat så kan man dessutom ha näringsbrist, få benskörhet, är du gravid så ökar risken att föda för tidigt, ja, det är allvarligt att vara för smal också.

Min stora tanke kring detta är alltså att det är upp till var och en att ta ansvar över sitt eget liv. Äter du dig tjock så får du skylla dig själv. Det är inte synd om dig. Du kan inte kräva att det ska kastas hjälp efter dig bara för att du väger för mycket.

Detta problem är naturligtvis inte endast ensidigt. Riktigt så korkad är inte ens jag. Men jag räknar bort de problem som är svåra att styra över såsom sjukdom, barn som får fel mat av sina föräldrar (vilket är ett helt eget inlägg som jag ska återkomma med eftersom det upprör mig så fruktansvärt!), graviditet med hormoner och sådant. Det jag vill ta upp är de vanliga, tjocka människorna.

Jag menar, ingen av oss vaknar ju plötsligt en morgon och väger 132,5 kilo efter att ha lagt oss kvällen innan och vägt 69,5 kilo … Nä, vi äter oss sakta och säkert upp kilo för kilo. Vi köper nya kläder i större storlekar, kläder som är stretchiga och vi låtsas att vi inte märker hur vi går upp i vikt. (Jag har själv gjort det) Det är inte synd om oss då. Vi sitter på kvällen och mumsar godis, muffins, chips och läsk. Vi äter fet och friterad mat, halvfabrikat och mat med dålig näring och för mycket energi. Vi äter för mycket mat och vid fel tider. Vi äter för lite fibrer, protein och sånt som grönsaker och frukt men alldeles för mycket kolhydrater. Eller förresten, vi äter för mycket, helt enkelt. Om någon i det läget då bestämmer sig för att inte gå mot naturen längre utan äta vettigt så finns det ingen anledning att tycka att den människan har gjort något enastående. Bara betett sig vettigt, kan jag tycka.

Nu lutar jag mig bakåt och väntar på de irriterade kommentarerna …