I lördags var det tropisk väder här i Stockholmsområdet där jag bor och jag vaknade till en klarblå himmel med strålande sol och en värme som jag egentligen bara har upplevt utomlands annars. Det kändes som om det var 100 % luftfuktighet och jag som älskar sånt väder blev med ens jätteentusiastisk och energisk. Det finns inget annat att göra än att ligga på stranden och slappa så jag behöver inte ens ha dåligt samvete för att jag inte dammsuger. Toppen!

Jag hade min 8-åriga son hos mig, dottern var på utflykt under några dagar, och jag tänkte vara en sådan där bra mamma som var aktiv och gjorde bra saker med mitt barn. Samla poäng för de griniga dagarna som utan tvekan kommer att komma i höst, liksom.

Jag vispade pannkakssmet, började grädda plättar, mixa smoothie, koka ägg, breda mackor, blanda saft, koka kaffe osv. Jag packade väskan med badkläder, handdukar, kapitelboken om Dalslandsdeckarna till sonen, den uppblåsbara krokodilen, Nintendo DS, inredningsblaska till mig själv – Ja, jag var skitpräktig helt enkelt.

Jag väckte den 8-åriga sonen och trumpetade käckt ut (på det sätt jag själv avskydde när jag var barn):

- Dags att vakna! Nu ska vi till stranden så klä på dig. Vi äter frukost där.

- Men mamma, kan inte jag få stanna hemma och spela Wii istället?

- Nejnej, solen skiner som tusan idag så nu ska vi ut i det härliga vädret och få frisk luft!

- Men mamma, jag har fått jättemycket luft med pappa. Vi har varit ute jättemycket …

Jag ignorerade helt hans lama protester och kände mig som en supermamma som åkte till stranden med mitt barn. Det var ju 23 grader i vattnet, hade jag läst i tidningen.

På stranden åt vi frukost som vi båda två njöt av. Men sedan satte sig min son i skuggan under ett träd iförd sina jeansshorts, en t-shirt och sandaler och spelade på sitt DS.

- Men ska du inte bada?

- Nej.

- Men du kan väl byta till badbyxor i alla fall?

- Nä.

Där satt han sedan. Javisst, vi gick och köpte glass, drack mycket vätska och tryckte i oss lunch också, men han återvände alltid till skuggan och sitt DS under trädet lika troget som Ferdinand gör.

Så kan det också gå. De små är alldeles opålitliga och nyckfulla och helt oberäkneliga. Jag hoppas att han inte får allt för traumatiska minnen av att hans mamma "tvingade" honom till stranden för att ha en bra dag med sol och bad när han var barn ...