Nu är det synd om mig.

Jag har hållit ganska låg profil hela hösten, vad gäller mitt hår. Det klipptes kort och färgades mörkt i augusti och sedan upptäcktes ju gråa hår beskrivet här  http://riesling.bloggplatsen.se/2011/10/14/6443806-trauma-trauma-trauma/. Jag har förutom det varit väldigt tapper och inte kollijoxat med håret själv. Oerhört tapper och tålmodig har jag varit. Alltså, vi snackar tapper som matadoren på julafton-tapper!

Men nu kände jag i torsdags när jag vaknade och hade en semesterdag att det minsann vore på tiden att klippa ner busken på huvudet lite grand. Hos en frisör. Så det blir ordentligt gjort och inte t.ex såhär http://riesling.bloggplatsen.se/2010/07/09/3224459-nu-har-jag-joxat-med-haret-igen/.

Men jag gillar å andra sidan inte alls känslan av ett lika stort misslyckande som om jag gjorde det själv fast jag har betalat många hundralappar för det!! Då kan jag lika gärna göra det själv, känna att det blev ju misslyckat och att jag måste ta mig till en frisör och se vad de kan rädda av det hela. För det kan ju hända att det blir användbart också när man grejjar själv. Man vet liksom inte, det är som ett lotteri …

Dessutom så skulle jag ju kunna klippa mig själv i det stuket som jag vill ha håret i och sedan låta någon professionell fixa till en jämn frisyr av det. I den stilen jag vill ha. Dessutom kan jag till viss del känna mig tacksam för deras jobb när de rättar till mina misstag.

Men att komma med en helt oklippt och vildvuxen buske på huvudet så det finns massor att jobba med och sedan när det hela är färdigjobbat så har de mage att ta betalt för något som jag hellre dör än syns offentligt i – det är det jag blir så besviken på!!

Ett delproblem i det hela är att jag har glasögon. Det går liksom inte att ha dem på sig när personen jobbar och klipper, så då får jag ta av dem. Men, jag är närsynt och det betyder att om jag tittar i spegeln utan glasögon så kan jag se en konliknande figur (jag i förklädet) med något mörkt och konturlöst ovanför (mitt huvud) och en konturlös figur med mörk, övre halva (frisören hade en svart skjorta på sig) som rör sig runt mig. Inte chans i h-vete att jag se vad som pågår i håret på mitt huvud i spegeln. Jag skulle inte kunna gissa rätt ens om du hotade att döda mig. Alltså är uppgiften att hålla uppsikt under pågående arbete uteslutet.

Jag vaknade alltså i torsdags och kände att det där halvkorta, bångstyriga håret på mitt huvud borde bli en cool frisyr. En vuxen, stram, frisyr som utstrålar ”shit, bråka inte med mig för jag vet vad jag vill”. En frisyr som inger förtroende och elegans, en frisyr som är kvinnlig, lättskött, elegant och sportig, en frisyr som ger hög lön och män i oändligt långa köer efter mig … (jag kanske önskedrömmer det där sista …)

Alltså åkte jag till frisören. Kom in och förklarade att håret var på utväxt (jojo, det syntes tydligt, liksom …) och att jag tänkte mig en page/bob-liknande frisyr. Med lugg. Ganska lång lugg. Och så klippt så att den funkar med det övriga håret. Som är på utväxt. För att bli en page/bob. Kunde hon fixa det?

Hon sa att det var inga problem och så tog jag av mig glasögonen och så började den där konturlösa figuren med mörk överdel att röra sig runt mig medan mitt huvud tippades än hit, än dit, jag hörde hur det lät klipp-klipp, klipp-klipp lite hela tiden, jag kände hur det kammades och fixades och jag såg framför mig i spegeln hur konen (jag) satt där med en frisyr värdig vilken Americas-next-top-model som helst. Ja, så snygg som jag skulle bli så skulle det automatiskt generera 64 miljoner i lotto-vinst utan att jag ens köpte en lott, liksom!

- Sådärja … hörde jag och tog på mig glasögonen för att bländas av min skönhet.

Men vafa …?!? Det satt en medelålders kvinna med färgat hår i spegeln och en frisyr som jag hellre skulle dör än ses i offentligt. Det såg ut som om någon hade trätt en svamphatt på mitt huvud …!!!!

Luggen var klippt, javisst, men det var sidorna också. De var ungefär jämnlånga med luggen och så hade håret blivit fönat så att det var lite fluffigt ovanpå och runtom. Så det såg ut som en svamp. Nacken var dessutom klippt i någon rund, tantig form (trots att jag bett om kort, riktigt kort) som även den hade som en kant i nacken. Och så var det fönat som om jag skulle på maskerad.

Jag kände hur det stockade sig i halsen och jag kunde inget säga, bara nicka, medan jag tänkte att jag måste skynda mig hem och rätta till det hela. Jag visste inte hur jag skulle be henne ”Göra om, Göra rätt!” utan att grina och ta till okvädningsord som jag garanterat skulle ångra, så jag betalade bara medan jag helt tom och zombieliknande åkte hem och väl hemma väste åt mina barn att om de inte ville dö så skulle de inte kommentera håret förrän jag sa att det var okej. Sedan hällde jag upp ett stort glas vin och lade mig lite apatisk på soffan …

Nu, två dagar senare, så har jag väl vant mig vid håret samt framför allt tvättat och kammat ner ”svampen”. Det kanske går att stå ut ett par månader till så att håret kommer nedanför öronen och blir en sober page så att jag äntligen kan bli sådär kvinnlig och tjusig …

Ni vet hur jag brukar hålla på och pyssla med mitt hår?!?

Mitt numera korta men ändå halvt utvuxna hår som är asymmetriskt klippt och har en lång lugg som går att lägga bakom örat. (Herregud! Det låter inte klokt när jag skriver ner det …) med sönderblekta toppar som blir allt frissigare ju mer jag bleker utväxten i hårbotten, (Hemma själv, naturligtvis, eftersom jag ju kan själv …) ska bort och istället ska det till en mer mogen och alert frisyr.

Hos frisören.

Jag ska inte göra själv.

(Min före detta granne som är frisör brukar för övrigt rysa när hon ser mig och eller hör vad jag gör med mitt hår när jag ”kan själv” ...)

Men nu har jag alltså tröttnat på att se ut som en förvuxen, övervintrad undomswannabesomvägrarväxauppochbaravillsejättejät
teungut med blekt hår som inte alls är så coolt när man är fyrtiof … fyrtiof … lite över fyrtio som när man är tjugo-ish år.

Så nu har jag bokat en tid hos frisören. Ska dit på onsdag. Ska klippa mig riktigt kort – ni vet sådär 60-talskort, sådär som Charlize Theron i The Austronaut’s wife – samt färga håret chokladbrunt. Tänk er Vickan Beckham när hon var sådär supersnyggt kortklippt.

Jag känner mig väldigt vuxen och mogen som gör rubb och stubb hos frisören.

(Det krävs en bakgrundsuppdatering här för att ni ska förstå. Ni vet att jag håller på och joxar med mitt hår då och då? Det gjordes även i helgen. Eftersom jag har färgat håret ljust så blir det en mörkare utväxt i håret. Och eftersom jag gör det själv hemma så blir hela håret liksom bara ljusare och ljusare när jag färgar utväxten. Vilket jag gjorde i helgen som var.)

Alltnog.

Det började redan i morse …

Jag kom till skolan med min 8-åring och lämnade honom. Där stod en av hans klasskamrater, C, och tittade på mig. Det var i och för sig några dagar sedan jag såg just honom och han glodde ganska så ohämmat på mig.

- Har du färgat håret? frågade han helt frankt.

- Javisst, sa jag käckt.

Han fortsatte att titta upp på mig och sa:

- Du ser ut … du ser ut som … du ser ut som … min farmor! Hon har också vitt hår!!

(Dags att gå till frisören …???)

Jag är arg på den förföriskt och otroligt söta sångerskan September!

Allt sedan jag dundrade in till frisören och krävde att få bli klippt för att se ut som henne så har jag väntat på förvandlingen.

(http://riesling.bloggplatsen.se/2011/01/05/4287745-igen/)

Jag har nu fått ett ganska bryskt uppvaknande – inte ens September kan se ut som September när hon vaknar på morgonen …!!

Fy fasen, vilket pysslande det är på morgonen för att håret inte ska se ut som om jag nyss har haft jättekul i sängen med en sexprins …

Jag kan erkänna det – jag är ganska rejält arg på September! Det borde inte få lov att vara så söt och sitta där i TV och ha så himla fint hår och se så naturlig ut medan det har funnits någon välbetald stylist som har dragit och slitit i håret länge och väl för att det ska se så himla förföriskt ut när det är klart!

Jag som hellre sover trettio sekunder längre på morgonen än drar en mascaraborste genom ögonfransarna är nog inte rätt människa att ha en frisyr som kräver omtanke och omsorg på morgonen …

Dags att drälla iväg till frisören snart igen, tror jag …

Idag var det återigen en sådan där dag när jag hade för mycket ledig tid och för få aktiviteter inbokade. Jag kom på att jag nog behövde klippas. Om inte annat så för att se snygg ut på kortet i frisörtidningen i mars … (Fåfäng? Jag?!?)

Ja, egentligen behövde jag göra något åt hela håret, väl? Så jag köpte ett paket färg, färgade håret – som är blekt och hade en utväxt på ca fyra centimeter – ljust igen. Vilket gjorde att det blev som en ljusorange utväxt istället. Jag borde ju ha fattat det innan förstås. Att det aldrig, aldrig blir bra när det beslutas fort och genomförs direkt. Lär jag mig av mina misstag? Uppenbarligen inte …

Jag beslutade att håret kanske skulle kunna räddas om jag gick till en frisör, så jag dundrade iväg. Kom in på en drop-in tid och fick skynket över mig.

- Klipp mig som September! röt jag.

Hon är ju så himla söt och jag gillade verkligen hennes hår i Så mycket bättre på tv. Så söt vill jag bli, tänkte jag.

Den stackars frisören gjorde sitt yttersta men hon var ju frisör – inte plastikkirurg …

När jag kom hem tittade dottern på mig och sa:

- Mamma, bli inte lessen nu, men … hur lång tid tar det innan det växer ut igen?

Det blev rakat på sidorna och bak i nacken men långt uppepå. Det orangea är nästan borta men dottern tyckte att jag såg ut som Howard Wolowitz i The Big Bang Theory …

(I hemlighet är jag själv dock egentligen ganska nöjd …)

Det där med hår.

Eftersom jag alltid har haft ett speciellt och nästan perverst intresse av hår så har även mina åsikter om hår varit både många och tydliga. I synnerhet om mitt eget hår! Jag har tidigare skrivit om några saker jag gjort med mitt hår. Under många års tid åkte jag till London en gång i halvåret eftersom jag gillar den staden och där fanns en hårsalong på King’s Road som punkarna brukade gå och klippa sig hos. Dit brukade jag gå varje gång jag var i London och till slut hade jag ett medlemskort i Guld där …

Hur ska håret vara enligt mig, då?

Jo, det viktiga är att inte vara likgiltig inför sitt hår!

Jag har ett sätt att döma folk utifrån deras hår. Jag delar in folk i olika slags grupper utifrån hur de har håret. Jag tycker själv att det är ett ganska förfinat system jag har utvecklat. Det är på intet sätt vetenskapligt eller förankrat hos någon som helst annan levande varelse på något sätt. Det är helt och hållet min egen hjärnas spratt. Men jag påstår att jag kan utifrån någons hår säga ungefär vad det är för en slags människa. Ja, jag vet. Stora ord, men min egen skala håller för mig själv. Jag har dock inte blivit allvarligt förvånad mer än kanske två eller tre gånger i mitt liv på en människas personlighet dömd efter håret. 

Jag har alltid delat in människor i olika kategorier utifrån hur de har sitt hår (eller brist på) och under en period i mitt liv så valdes pojkvännerna efter hur deras hår var. Jag kommer ihåg killen med rastakolvarna, killen med den lila tuppkammen, killen med det rakade huvudet (lååångt före allt med skin-heads och det där), killen med lång lugg á la Howard Jones, killen med det långa hippiehåret, killen med det tussiga, ovårdade håret som vägrade kamma/borsta sig, killen med nynazistfrisyren à la Alexander Bard – allt möjligt gick bra, bara de inte hade en likgiltig frisyr. Och tyvärr gäller det där fortfarande om än i mer nyanserad och sett-med-vuxen-ögon-omfattning.

Vid den tiden i mitt liv när jag var som mest rabiat vad gäller håret så gick jag till frisören (här i Sverige) och ville ha en ny frisyr. Jag tänkte att eftersom de är utbildade i flera år vad gäller hår och eftersom de är frisörer så måste de ju gilla hår och det måste väl vara drömmen för dem att få göra lite grand vad de vill om de får lov till det? Det hade jag tyckt, i alla fall!! Jag som vid den perioden i mitt liv hade vitt teaterpuder i ansiktet, mycket svart runt ögonen, Doc Martens, bara svarta kläder och svart, lite halvlångt hår.

Jag hade bokat tid och kom dit. Blev uppropad och satt i en stol. Skynket knäpptes om mig och frisören – en kille – tittade lite frågande på mig och ställde frågan hur jag ville ha det?

- Jaa, sa jag dröjande, Jag vill ha något nytt och annorlunda. Något kul liksom. Gör bara för jösse namn inga Carola-vingar i håret! Eller någon annan dussin-frissa för den delen. Jag vill ha något coolt som är mitt eget.

Frisören tittade på mig med fasa och sa sedan med väldigt dramatisk stämma:

- Nä. Nu har jag tappat inspirationen. Jag kan inte klippa dig!

Och så svepte han dramatiskt av mig skynket och dundrade iväg …

Där satt jag. Frisören hade lämnat mig och gått bakom någonstans och både kunder och andra frisörer tittade antingen i smyg eller blängde ganska ohämmat på mig.

Jahaja … Jag reste mig upp från stolen, flinade åt dem som var i salongen och sa något sarkastiskt om att det blir visst inte någon klippning idag och så gick jag.

Det var inte förrän jag kommit ut på gatan som jag insåg att jag blivit mer eller mindre utkastad!

Från en frisör!

Det måste väl vara värt något, tänkte jag …

Vid ett tillfälle när jag skulle permanenta håret så hade jag med mig en bild till frisören. Det var en ljuv varelse med böljande vågor i håret på bilden. ”Så vill jag ha det!”, sa jag till frisören och log vackert.

Det sattes igång att rullas med papiljotter över hela huvudet och hårtopparna sveptes in i pappersremsor för att böjas hela vägen och sedan hälldes vätskan in i håret och där satt jag. Ojojoj, vad snygg jag skulle bli, tänkte jag förväntansfullt.

Det sköljdes och fixerades och sköljdes och rullades ur papiljotter och jag kom allt närmare min filmstjärnelook!

Hep! Dags för spegel!

Men åhhh … vafa …??!?

Håret låg som afrokrull nära hårbotten! Det var inga svepande, tjusiga lockar som fanns i spegeln. Det var en liten ilsken mössa av krullar som låg längst in mot svålen!

Det stockade sig i halsen så jag kunde inte ens säga något utan jag nickade bara en aning när frisören lite malligt visade upp mig i spegeln.

Fy fasen, alltså!! Hem fort som satan! Hur ska jag lösa detta nu då? Jo, men är det inte så att hår som är nypermanentat inte får duschas eller blötas ner under 24 timmar för att det ska bevaras så bra som möjligt? Ahaa! Då kan jag alltså tvätta det ett antal gånger för att dämpa krullarna.

90 minuter senare var krullarna INTE dämpade utan låg fortfarande som en tät matta kring svålen på mig. Då slutade jag duscha och tvätta håret.

Men jag är ju inte dum (det råder delade meningar där – jag vet!) så jag hämtade en massa klossar och andra tunga saker, en rulle snöre och en sax. Sedan satte jag snören i håret med tyngder på så att krullarna skulle hänga ut sig medan håret torkade. Jag gick omkring med en krans av tyngder kring överkroppen för att riktigt töja ut krullarna. Om inte det förstörde permanenten så …

Det gjorde det inte.

Jag hade en tät, krullig mössa av hår kring huvudet ändå.

När jag kom till skolan nästa dag så hade jag en träningsoveralljacka med huva på mig. Huvan uppdragen över huvudet och snöret hårt åtdraget så ansiktet tittade ut som om jag vore en eskimå.

Min lärare skulle vara lite sarkastisk och be mig ta av huvan så han sa, lite spydigt sådär: ”Jasså, fryser du om öronen?”. Mina ögon tårades ofrivilligt och jag kunde bara få fram: ”Nä … Frisören …”

Läraren skyndade sig att säga: ”Det är ok. Det är ok! Behåll luvan på, vetja!”

En annan gång skulle jag färga håret svart och så ville jag färga mina ögonbryn svarta också. Eftersom jag är blond från början så ville jag ha mörka ögonbryn till det svarta håret. Eftersom jag dessutom ville vara säker på att hela ögonbrynen färgades svarta så lade jag färgen ganska brett över ögonbrynen. Så att de täcktes med råge både ovanför och undertill.

Färg i håret och ögonbrynen.

Vänta.

Skölj. Även ögonbrynen.

Men vafa …??

Som de flesta normalbegåvade människor vet så finns det en massa små, små, små hår över hela kroppen, så även i pannan. Tänkte jag på det?!

Nixipixi!!

När jag hade sköljt ur ögonbrynen så visade det sig att de var en fyra, fem cm höga eftersom jag hade målat på färgen med råge …

Snyggt var det inte!! Det var bara att ta fram rakhyvel och raka pannan …

Se absolut inte detta som någon slags manual till att experimentera med hår och frisyrer – i så fall endast som ”Manual till allt du verkligen, verkligen, INTE vill göra med ditt hår eftersom det inte är bra på något sätt för håret eller dig själv utan endast gör dig ännu mera ledsen än du redan är över ditt trista hår …”

För det första kan jag berätta att jag har haft alla färger som finns utom grön i håret.

Japp!

Brunt i alla nyanser, rött i alla nyanser, ljust i alla nyanser, svart, lila, blått (japp!), grått, vitt, rakat (jag vet – det är ingen färg).

Jag har haft långt, permanentat pudelhår á la E-type, rakad skalle och alla längder däremellan.

Jag har haft långt, svischande, feminint hår och kort, vattenkammad frisyr á la pojke från 40-talet. Jag har haft asymmetriskt klippt hår och helt raka page-klippningar i olika längder.

(Och nej, jag tänker INTE lägga in några fotografier på det. Bland annat skulle min dotter aldrig förlåta mig …)

En gång för många, många år sedan (kan jag få lov att skylla på min ungdom?) när jag skulle bleka håret och inte hade pengar till det riktigt så tänkte jag att det ska väl inte vara så klurigt att göra själv? Men det var värst vad dyrt det var med preparaten i affären – jag var ju en fattig (och, ja – korkad!) student.

Men jag ville ju bleka håret, jag skulle ju bli sååå snygg!! På något sätt måste det lösa sig.

Men, vänta … Visst bleker klorin?? Det skulle jag kunna ta?

Nu är jag ju inte dum (dûh?) utan tänkte att det nog vore klokt att akta hårbottnen (dûh!). Alltså hällde jag klorin i en hink som jag doppade mitt hår med huvudet upp och ner i.

Nu skulle det väl blekas, ändå …?!?

Eller inte …

Det blev inte det minsta blekt. Bara förstört! Det kändes som sjögräs under tiden det var blött, sådär slemmigt, liksom. Sedan blev det som svinto när det hade torkat, sådär torrt och tovigt, helt omöjligt att hantera. Bokstavligen!

Det var bara att gå till frisören och klippa bort det.

En annan gång när jag skulle bleka håret – då användes vätesuperoxid som sig bör, jag lär mig ju av mina misstag … - så tänkte jag att det skulle ju vara snyggt att bleka ögonbrynen också. Så att de matchade håret, liksom. Så jag målade på tjockt med blekmedel även på mina ögonbryn. Som fick sitta lika länge som medlet i håret.

Dumt gjort ...

Eftersom ögonbrynen är lite mer ömtåliga och inte lika härdade och framför allt har mindre hår i sig än huvudhåret så följde håren med när jag sköljde av blekmedlet från ögonbrynen. Helt kal på ögonbrynen blev jag. Jag såg ut som Kojak på ögonbrynen.

Det var under lång, lång tid som jag fick måla på ögonbryn på mig sedan.

Jag har en hel hög skräckberättelser att ge er ...