Alla inlägg under juni 2010

Av riesling - 23 juni 2010 13:08


Jag har en god vän som är gift med en fransman. De bor här i Sverige, har bott här i snart 15 år och har hus, tre barn och ett liv här. I och med att min kompis är gift med en fransman så har det där med invandrare aldrig varit något som diskuteras på ett negativt sätt hemma hos dem. De och deras tre tjejer, Tripp, Trapp och Trull har det som vilken familj som helst med blandad bakgrund. Tjejerna har hemspråkundervisning i skolan (franska) och spenderar ibland veckor och/eller halva sommarlov i de franska alperna hos sina farföräldrar och andra lösa släktingar. (Lyckostar!)


Nu är det ju även så att deras barn (små, näpna franskättlingar) är som vilka barn som helst och ger sina föräldrar huvudvärk och frustration ibland. Jag kommer ihåg när mellantjejen, Trapp, var liderligt arg på sin pappa över något vid ett tillfälle. Hon kan ha varit ca fem år och när han sa ”Nej!” till-vad-det-nu-var-för-något och hon blev jättejättearg! Hennes pappa var så dum. Så dum! Han var den dummaste pappan i hela världen! Det fanns ingen annan som hade en sådan dum pappa. Jättedum, var vad han var! Hon stormade ut ur köket och försvann ett ögonblick. Sedan kom hon tillbaka och ställde sig i dörröppningen och glodde på sin pappa en stund. Hon försökte verkligen förstå logiken i att hennes pappa var så otroligt dum och hon frågade med allvarlig ton i rösten:


- Är det för att du är från ett annat land som du är så dum …?



(Både mamman och jag var tjöt av skratt och blev tvungna att lämna köket medan vi torkade våra skrattårar …)


Av riesling - 21 juni 2010 18:07

Jag sitter vid datorn och känner att det stramar i musklerna. En jätteskön känsla. Jag tränade igår och körde helt nya rörelser som gjorde att musklerna fick jobba på ett nytt sätt. Jag brukar träna mellan två och fyra gånger per vecka men så hade det inte alltid varit. Det började så här.



När jag var yngre så jobbade jag på krogen och hade alltså ett väldigt fysiskt jobb och eftersom jag var ung så hade jag varken bil eller ekonomi till att ha det så jag cyklade vart jag än skulle. Jo, man kan kalla det träning, javisst, men den vardagsträningen tänkte jag aldrig på och att det var den som höll mig i form hade jag ingen aning om. Jag har alltid ansett att träning är något som man gör under överinseende av någon Übersturmbahnführer av något slag som gör att man inte annat än vågar göra tusen situps och tusen armhävningar på passet. Inget för mig, liksom, har jag alltid känt.


Men så gick tiden, jag fick barn och bytte jobb till att sitta på kontor istället. Jag började köra bil till och från jobbet. Mitt kontorsjobb är inte så fysiskt ansträngande, precis. Jag går i och för sig ända till kaffeautomaten ett par gånger varje dag och varje vecka gör jag någon sväng bort till kopiatorn som ju ligger säkert 20 meter bort. Jag kände efter ett par år att det var väldigt vad jag hade ont i huvudet ofta och axlarna värkte mer eller mindre jämt. Jag anade att det kunde komma av total avsaknad av träning och muskler men valde att ignorera den känslan som gav mig dåligt samvete …

Mitt uppvaknande kom en dag när jag skulle jobba extra på krogen. Eftersom det var ett tag sedan sist så kollade jag i god tid upp att jag hade svarta byxor som var det enda jag själv skulle komma med (serveringsjacka skulle jag låna där). Men – mina gamla, svarta jobbarbyxor var tydligen gjorda i något konstigt material som hade krympt i garderoben under de senaste åren … Det gick inte att få dem över höfterna längre! Det var jättekonstigt. Men när jag tänkte efter så slog det mig att det var flera av mina gamla kläder som, när jag provade dem, tydligen hade krympt i garderoben. Jag kände mig osäker på om de var gjorda i ett material som självkrympte när det hängde oanvänt ett tag, eller om det var min garderob som var gjord i något material som påverkade kläderna som hängde i den …



Jaja, jag var ju ute i god tid så det var ju bara att gå till affären och köpa nya. Jag gick in i affären, letade reda på svarta, neutrala byxor och tog ett par i min storlek som jag tog med till provhytten. Men – vad konstigt. De gick inte heller över höfterna! Jag gick ut och hämta en storlek större byxor. De gick i och för sig upp över höfterna, men om jag skulle kunna knäppa byxorna så skulle jag inte kunna andas på hela tiden. (Jag kände spontant att det skulle vara svårt att jobba som servitris en hel kväll då.) Så det var bara att ta den skamfyllda förvåningen under armen och hämta ytterligare en storlek större byxor. De passade så som de borde.


Jag betalade mina byxor och gick hem och gav mig själv ett heligt löfte att aldrig mer äta kilo efter kilo med lösgodis på kvällarna när mina barn har somnat. Jag kan lika gärna limma fast godiset direkt på höfterna, magen och låren i så fall. Detta fick mig att känna att det var hög tid att börja träna.

Nu har ju aldrig måttfullhet och sansat beteende varit mina ledord i livet – tyvärr! – så jag tänkte att det var lika bra att köra hårt från början och liksom skrämma fettet av kroppen. Men det är nu inte så det funkar. Men tänkte jag på det – nej! Jag tänkte att om jag rivstartar så får jag igång kroppen och så jag valde ett pass som hette kickboxning. Det är bäst att jag tar det lugnt, tänkte jag. Jag fick veta att man kör två och två så jag spanade sökande över de övriga som skulle träna för att välja ut ett lagom lätt motstånd. Jag fastnade för en liten, späd, tjej och eftersom jag själv är rätt lång så tänkte jag att det nog var ett lagom motstånd till mig. I och med att jag var längre så skulle jag kanske till och med ha en fördel över henne. Det var ett misstag!

Stort misstag!



Denna lilla, späda varelse var en bland de mest energiska i träningslokalen och hon hade värsta tekniken i att slå. Hon var inte bara liten och späd utan även fruktansvärt vältränad med armmuskler gjorda av cementblock.

Vad är det man brukar säga – storleken har ingen betydelse …?!

Det är väl självklart att träningsvärken från helvetet infinner sig efter en sådan tanklöshet. Jag satt och var arg på mig själv och träningsvärken gjorde att jag dagarna efteråt hade problem att nå fram till tangentbordet på jobbet. Jag hade gjort det som alla varnar för. Det var så otroligt korkat.


Jag kände mig inte så himla listig medan jag läkte mina muskler under många dagar efter den händelsen, men eftersom jag hade bestämt mig för att komma i form så gav mig på det igen. Denna gång tänkte jag att ett annat slags pass kanske skulle vara bättre för mig så jag valde ett som hette skivstång.

Den som ledde skivstångspasset var en liten, ettrig, vältränad kvinna som antagligen var Rambos lillasyster. Hade jag varit lite starkare så att mina ben inte skakade som på en rädd kanin så hade jag klivit fram till Rambos lillasyster och rutit: "Nu räcker det!" Som det nu var ville inte mina ben röra sig. Skulle inte ens ha klarat av att kasta en hantel på henne eftersom mina armar kändes som förlamade ... Hon hade fått mig att göra övningar som använde muskler som jag inte visste fanns på min kropp.

(Först tränar jag i stort sett inte någonting alls och sedan tränar jag intensiva pass som om det fanns prispengar att få.)

Jodå, träningsvärken från helvetet kom tillbaka och jag blev riktigt irriterad på mig själv. Att jag inte ens kan lära mig av mina egna misstag, liksom …



Envis som en skär gris så gav jag mig på att träna igen efter några dagar. Jag hade till slut insett att man inte kan börja träna som om det hade gällt livet efter att inte ha tränat något alls så jag tog det lite lugnare och ser man på – när jag slutade chocka kroppen så tog den tacksamt emot träningen. Detta har jag sedan fortsatt med i flera år och nu har jag inte ont i axlarna eller huvudet längre. Dessutom så orkar jag mera nuförtiden och kan lättare koncentrera mig. Träna regelbundet kommer jag alltså aldrig att sluta med. Dessutom klarar jag av att träna både skivstång och kickboxning nuförtiden utan att mina muskler straffar mig genom att låtsas förlamade efteråt. En verkligt skön revansch!

Jag mår så bra!


Av riesling - 18 juni 2010 10:54


För några år sedan så var jag och min dotter på en fotbollscup för barn födda -96 en helg. Hon skulle spela tre matcher på lördagen och eftersom det var en något längre paus mellan match två och tre så passade jag på att gå iväg med henne för att köpa lunch. Vi begav oss alltså till ståndet som sålde hamburgare, korv med bröd och dylikt.



Nu var vi ju inte de enda som passade på att köpa något ätbart mellan matcherna denna dag. Kön ringlade sig hyfsat halvlång och jag gled in med min dotter i slutet av den. Ungefär samtidigt så kom det en klunga människor i samma ärende från andra hållet. Det var två tränare (förstod jag senare) och en liten flock fotbollstjejer.

Jag gjorde avvägningen att min dotter och jag kom först till köslutet så vi ställde oss där. Med den följden att de andra fick stå efter oss.



Då blir jag plötsligt pickad i ryggen av en av tränarna och när jag vänder mig om säger hon:

- Kön slutar där! och så pekar hon bakåt.


Jag blir helt förvirrad på äkta asperger-manér och undrar varför i hela världen hon kunde känna en sådan lust att berätta det för mig?! Jag förstod inte vad hon ville med att påstå en sådan självklarhet, hur svarar man på det, liksom? Men jag tänkte att den där artigheten måste ju besvaras på något sätt så jag sa:

-Javisst … och den börjar där … sa jag och pekar lite löst framåt.



Hon blev helt tyst och bara glodde på mig. Återigen visst jag inte hur hon borde bemötas så jag vände mig till slut om och pratade med min dotter igen.

Då hör jag hur hon högt och tydligt – så att jag verkligen ska höra – säger till den andra tränaren:

- Jaja, det spelar ingen roll, vi kommer nog fram i alla fall, till slut.


I det ögonblicket kunde man i stort sett höra hur det då klickade till i mitt huvud: Jaha!!! Hon tyckte att jag trängde mig före! Men varför sa hon inte det då?!?


Det kändes som om det var helt fel läge i hela situationen (jag ville inte fövärra något) att vända mig om för att säga:

- Oj, var ni före, då ställer vi oss efter er.

Så jag gjorde ingenting. Jag lade dock noggrant in upplevelsen i min erfarenhetsbank och hoppas att jag nästa gång kanske kan svara aningen vettigare …


Av riesling - 17 juni 2010 10:29

Jag ska bekänna för er att jag inte är klok i huvudet.

På riktigt.

Jag har en diagnos, alltså.

Jag har något som heter Aspergers syndrom (AS).

För er som inte vet så är Asperger något som man föds med, som varken blir bättre eller sämre med tid (även om man kan lära sig att leva enklare med det genom att förstå det)och som det är en störning som sorterar under autism. Vi som har Asperger är bokstavstolkare. Det betyder att ironi (ibland) är bortkastat på oss, att vi inte förstår hintar. Det betyder även att om någon säger: ”Se där, ja” så kan jag – om jag inte tänker efter ... – mycket väl svara: ”Var?”


Följande står att läsa på vårdguiden.se:

Personer med AS har en begåvning som antingen ligger inom normalvariationen eller över.

Personer med AS skiljer sig i allmänhet inte utseendemässigt från andra, vilket gör att omgivningen inte förväntar sig att de ska ha ett annorlunda beteende. Personer med AS blir därför ofta missförstådda och kan uppfattas som ohyfsade eller ouppfostrade.

Barn med AS är oftast ojämna i sin utveckling, de kan prestera långt över sin ålder inom ett område men betydligt sämre än sina jämnåriga inom ett annat. Detta gör att omgivningen ofta har svårt att bedöma deras förmåga och ställer för höga eller för låga krav på dem.

Personer med Aspergers syndrom har svårigheter när det gäller:

  • förmåga att förstå hur andra tänker och att leva sig in i andra människors situation.
  • förmåga till ömsesidig dialog, att förstå ”det outtalade” och att ”läsa mellan raderna”.
  • svårt med planering och organisering av tillvaron.

Vi som har Asperger är en mycket heterogen skara som har diagnosen i skiftande grad och har våra egna egenheter. Min egen är en mild variant men det råder ingen tvekan om att jag har Asperger.



Jag har hela mitt liv vetat att det är ”något” med mig men inte fått någon klarhet i det förrän jag var 36 år gammal. Av sjuttiosjutton olika anledningar så hamnade jag hos en psykolog då och efter en del snackande så frågade jag om han trodde att jag var autistisk. Han svarade att jag kunde ha något som heter Aspergers syndrom och det bestämdes gemensamt att jag skulle genomgå en mängd tester för att få klarhet. Så under några månader gjorde jag massor, massor av tester. Resultatet var att jag utan tvekan har Asperger.


Det enda jag kunde känna var en enormt stor lättnad. Jag visste ju att det var något med mig!

Mixen av att min Asperger inte är en svårartad variant och att jag nu har nått en ålder som gör att jag har fått viss livserfarenhet och eftersom jag dessutom är hyfsat slug och kan dra slutsatser av situationer jag hamnar i, gör att jag kan föra mig i sociala sammanhang. Oftast …


Vi som har Asperger kan vara pragmatiska, effektiva, praktiska typer som har svårt att förstå vitsen med lullull i livet. Jag vet vid ett tillfälle när jag för många år sedan skulle äta en (romantisk) middag med en kille och han frågade medan han gjorde sina sista förberedelser: ”Du kan väl tända ljusen som står på bordet?” Jag svarade då: ”Varför då? Det är ju inte mörkt?!”



!

Av riesling - 16 juni 2010 09:44


Vi som sjöng "Freestyla, raka maka fon!" istället för "rock the microphone!"

Av riesling - 15 juni 2010 12:38


Hela översidan av foten har varit en enda stor vattenblåsa efter min upplevelse med kokande pastavatten på annat ställe än ner i durkslaget i diskhon. Det kan tilläggas att det har … känts tydligt, kan jag säga. Jag har kunnat trycka ner foten i en träningssko efter att ha tagit bort snörningen, vända upp tungan och sedan bara knyta ihop skon över vristen. På det sättet har jag tagit mig runt.

(Nä, det är verkligen inte stiligt, men det gör mera ont än jag är fåfäng i detta läge …)

Igår när jag stod på jobbet och pratade med några så kände jag plötsligt:

- Oj, nu gick vattnet …

Plötsligt var hela skon och strumpan blöt och jag hade fått viss rörelseförmåga i tårna (i.e. det gick att sträcka på dem) för då hade blåsan på foten spräckts …

Av riesling - 13 juni 2010 23:11


Det är faktiskt lite knökigt med foten. Jag fick stränga order på sjukhusakuten att inte duscha och tvätta mig för att det inte skulle rinna vatten ner på foten. Det är tydligen riktigt dumt för då kommer det bakterier in i brännskadan och det är tydligen det värsta eftersom brännskador är superkänsliga för bakterier och gärna blir infekterade - och det är inte bra.


Alltså har jag hela helgen kört raggardusch med våtservetter under armarna eftersom jag har varit hemma i min ensamhet. Nu är det dock måndag i morgon och därmed en ny dag på jobbet (som jag inte ser några problem med eftersom jag sitter vid ett skrivbord mest av tiden). Däremot vill jag inte sätta mitt rykte på spel med att visa upp mig i all min svettiga och sunkiga prakt, så jag skulle göra ett försök att duscha förut.


För att inte blöta ner foten och ge den bakterier så hängde jag benet utanför badkaret med duschdraperiet för och så fick jag sitta i en konstigt, vriden vinkel på golvet i badkaret för att kunna tvätta av mig. Samtidigt som jag aktade mig för att blöta ner benet som hängde utanför så att foten skulle klara sig.

Jag kände mig som en sådan där gummimänniska som på cirkus blir nerpressad i en liten ask ...


Av riesling - 12 juni 2010 19:18


Ojojoj …

Nu ska ni få höra.


Igår skulle jag koka pasta till sonen och mig till middag medan dottern sov över hos en kompis. När jag skulle hälla av vattnet så hällde jag ut det över min ena fot.

Det var inte skönt!


Det är märkligt hur man kan tänka kristallklart i sådana situationer. Den halva sekund som hela händelsen tog hann jag notera att vattnet skulle hamna på golvet, att jag hade mina fötter där, så jag hoppade bakåt och lyfte ena foten för att minimera delen av mig som skulle träffas, jag såg och KÄNDE vattnet träffa mig, insåg att jag hade en strumpa på foten som måste av samt att foten snabbt som ögat måste in under rinnande, kallt vatten. Samtidigt så insåg jag att jag hade olja i vattnet och att det omöjligt kunde var en förbättring …


Jag slet av mig strumpan samtidigt som jag rusade genom hallen till badrummet och slängde foten i badkaret samtidigt som jag vred på kallvatten. Hela tiden skrikande: ”ajajajajajaj …”


Jag hamnade till slut på akuten i går kväll men fick åka hem senare under kvällen och sitter nu här med bandage runt hela foten.


Vad som hände var att jag efter 60 minuter under rinnande kallt vatten insåg att det faktiskt var mer än bara en bagatell och på sjukvårdsupplysningens (och akutens) inrådan så åkte jag till akuten för att kolla upp det hela. Det gjorde överjävligt ont så jag blev tvungen att ha foten i en hink med kallvatten när jag tog mig runt här hemma. Eftersom det var foten jag hade ont i och jag kände att det skulle bli besvärligt att köra med en hink kallvatten runt foten så ringde jag en taxi. Jag tog mig nerför trappan i trapphuset och det lät klonk, skvimp, klonk, skvimp (Det hade kommit snygga, vätskefyllda bubblor på foten också vilket bekymrade mig en del.) Väl inne i taxin så plaskade och skvimpade vattnet omkring i hinken vid minsta sväng eller buckla i marken och jag tyckte det var litet jobbigt att det kanske skulle spilla ut i taxin. Jag menar, skulle jag behöva betala mer då ..?!?


Hela tiden kände jag att för att inte skrämma den 8-åriga sonen mer än nödvändigt så var jag tvungen att skämta om allt som hände. När det blev tal om att åka till sjukhuset så insåg han att det var allvar och han blev lite rädd. (Själv hade jag "bara" obeskrivligt ont.)


Framme vid akuten så klonk, skvimp, klonk, skvimp-ade jag mig in och fick tillträde till både rum och läkare ganska omedelbart. (Det måste väl betyda att det är allvarligt, tänkte jag) Problemet var att jag inte fick ha foten i hinken längre eftersom de skulle ta hand om den.

 Jag sammanfattar det med att det gjorde riktigt ont!


Jag fick smärtstillande. På akuten har de bra grejer! 

Efter kort tid kände jag ingenting av foten och jag fnissade bara åt det absurda i situationen. Min fot såg så rolig ut med en blåsa ovanpå varje tå, en blåsa framåt på varje tå, en stor blåsa under foten på hela trampdynan och så helt prickigt av blåsor över hela fotryggen. En del ganska stora dessutom!


Jag fick något nät med jox på som inte skulle sitta i mer än tre timmar (för då luckras huden upp ...?!) och så fick jag andra slags nät, bandage, kompresser, smärtstillande och bedövningssalva med mig hem. Dessutom skickades jag hem med ett par kryckor som jag fick låna eftersom det inte gick att stödja på foten. I såna ögonblick så är jag riktigt glad och nöjd över svenska skattesystemet. Allt jag själv betalade var den där akutavgiften på 150:-.


När jag var färdigbehandlad och liksom utskriven så tog jag mig ut i väntrummet och då tittade sonen på mig med allvarliga ögon och sa:

- Mamma, det här blev ingen mysig kväll. Detta var jättetråkigt …


Mhm, fnissade jag, det var inte meningen att du skulle ha tråkigt, naturligtvis. Det var inte för att roa dig som jag hällde kokande oljevatten på foten. Jag borde såklart ha tänkt mig för och ordnat mys för dig istället.


SAMTIDIGT som jag kände att jag nog hade lyckats att avdramatisera hela händelsen inför sonen så att han inte skulle få mardrömmar om en döende mamma utan fot …

(Däremot så ville jag bli lite tyckt synd om och jag kunde ju lätt tänka mig att få en viss medömkan eftersom jag hade haft så ont …)


Jag ringde sonens pappa som fick skjutsa hem mig och sedan ta hem sonen till sig. Jag själv bytte bort tre-timmars-bandaget, tog en smärtstillande till, lade mig och sov ostört till 12 idag när jag vaknade ur den dåsighet som tabletterna gav mig. Då var jag så oändligt mycket bättre och idag har kan jag stödja på hälen så det går att gå runt i lägenheten.

Snart är jag bra igen ...!


Presentation


Alla ni som har problem - Ha inte det!

Fråga mig

15 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
 
1
2
3
4
5
6
7 8 9 10
11
12 13
14
15 16 17 18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< Juni 2010 >>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

riesling


Skapa flashcards