Satt och läste lite på http://frittframm.blogg.se/2010/july/utkast-juli-30-2010.html#comment och både inlägget och kommentarerna fick mig att börja fundera lite.

Det handlar om att ha slut på ork, att inte kunna ge mer av sig själv, att behöva ta en paus från livet.

Emellanåt så tar ju orken slut hos de flesta, skulle jag tro. I synnerhet om personen ifråga har givit av sig själv under en mer eller mindre lång period.

Det kan vara olika anledningar till att man blir tom på insidan. Det kan vara så att man jobbar med något där det är viktigt att ge av sig själv till andra eller annat.

Det kan vara så att många av de man har runt sig är energitjuvar som inte ger tillbaka när de blir stöttade på något sätt. 

Det kan vara så att man har varit hemma med barn som (faktiskt!) är kravmaskiner, under några år. Då ger och ger och ger man hela tiden. Ja, jag tycker verkligen att jag fick tillbaka av mina barn när jag var hemma med dem och det var verkligen, verkligen, värt det! Men som vuxen människa med egna intressen blev det totaltorka för mig.

Min personliga åsikt och erfarenhet är att när jag blir dränerad på energi så behövs nya intryck, möten med nya människor, få lov göra nya och oväntade saker. Att försöka hitta tillbaka till förälskelsen till livet igen.

Jag har ett enormt stort behov att få lov att umgås med mig själv. Jag trivs ypperligt med mig själv och kan göra saker som jag gillar. Perfekt sällskap, liksom.

Men det är ganska lite utvecklande att hålla med sig själv hela tiden. Jag blir aldrig motsagd eller ifrågasatt eller tvungen att motivera mig eller försvara mig. Vilket för mig är detsamma sak som att utvecklas. Att bli tvungen att tänka.

Jag tror att det kan vara lite grand samma sak att vandra i gamla, trygga spår också. Om man umgås med samma människor hela tiden så lär man känna varandra och vet vad som upprör, vad som får medhåll, man kan argumenten efter ett tag. Samma sak är det att vara på samma arbetsplats, ha samma arbetsuppgifter, bo på samma ställe …

Inget av detta är fel om det kombineras med stimulans men det viktiga är att få nya intryck då och då!

Att släppa in nya intryck i livet berikar och kan få hjärnan att tvingas till nytänk vilket ger ny energi. Jag tror att det är därför jag så ofta blir förälskad i människor. Nya bekantskaper kan jag känna en genuin förälskelse mot. Helt oberoende om det är kvinnor eller män. Det har ingenting med sex att göra. Det är den nyfikna delen av mig som blir stimulerad och struken medhårs. Det är klart att förälskelse väcks vid de mötena? Jag kan nästan inte få nog av de nya bekantskaperna som stimulerar mig. Sjukt? Vet inte. Men det funkar så för mig …

Min 8-åriga som kom till mig sent i våras och undrade lite över de där Gud och Jesus. Jag antar att de hade pratat lite om det i skolan. Han frågade mig rakt på:

- Tror vi på Gud, mamma?

Nu gör ju inte jag det, även om jag tycker att bibeln är väldigt spännande bok, så jag försökte förklara så ärligt jag kunde att nä, jag tror inte på Gud och Jesus. Men det finns många som gör det. Det är upp till var och en att tycka och tro vad de själva vill.

En del tror på Gud men inte på Jesus. En del tror på båda två. En del tror att det är ett stort hittepå alltihop, andra vet inte riktigt vad de ska tro och så finns det andra människor som tror på andra gudar som heter exempelvis Allah, Vishnu eller Shiva.

Jag lade till att i denna fråga måste nog vara och en bestämma själv vad man vill tro och det finns inget som är rätt eller fel eftersom det är lika rätt alltihop. Det handlar ju om att tycka och tro något.

Min son lyssnade noga och tänkte efter en stund innan han sa:

- Jaha, så då vet man inte om de finns eller inte, då. Då kan man kanske säga att de är lite som Spindelmannen?

Jag finns - alltså behövs jag.

Jag har en vän som cyklar. Som cyklar som sportaktivitet. Som kör Vättern Runt och sånt där. Han känner och umgås med - av förklarliga skäl - en del andra cyklande människor. En del av dem är mer fanatiska än andra precis som gäller allt här i livet. En del satsar med andra ord mer än andra och investerar och kämpar och sliter och tränar stenhårt.
 
Min vän mötte en av sina cykelkompisar för ett tag sedan och fick höra en historia som är som klippt och skuren ur en film av Tati ...
 
Cykelkompisen är en mycket hängiven cyklare som satsar rejält på sin cykling och har investerat i ett hjälpmedel till sin träning. Han har köpt två, små ställningar som vardera består av två ungefär 15-20 centimeter breda lösrullande pinnar liggande strax bredvid varandra på en slags ställning. Dessa placerar man under hjulen på cykeln så att det går att cykla i full fräs fast man är helt stillastående. Begripligt?
 
Cykelkompisen brukade köra cykel på sina rullar under lunchen på jobbet och eftersom han jobbar i ett lager så placerades cykeln på rullarna mitt i en av gångarna på lagret och sedan träningscyklades det! Ja, jäsiken vad det cyklades och tränades ...!!!

Fantasten hade vid ett tillfälle tagit med sig rullarna hem för att inte missa att kunna träna under helgen. Nu hade det tyvärr varit busväder under helgen men tror ni att det stoppade denna envisa man? Nä, just det. Det gjorde det inte. Helt resolut tog han fram sina rullar, satte ut dem i hallen, placerade cykeln på dem och satte igång att träningscykla. Bra som sjutton gick det! Han kom snart upp i sin normala träningshastighet på ungefär 30 km/h. Han cyklade, svettades och tränade och kände sig nöjd med sig själv. Hans fru satt och slötittade på TV:n i vardagsrummet och var placerad med ansiktet mot dörröppningen ut mot hallen.
 
Då hände det som aldrig tidigare hänt! Det som bara inte får hända. Framhjulet halkade av ställningen och fick fäste i hallgolvet och cykeln körde av rullarna och i full fart framåt!

Killen cyklade alltså i ca 30 km/h 2,5 meter genom hallen rakt in i garderobsdörren!! Framhjulet blev snett och själv så bröt han nyckelbenet …

När jag fick höra detta skrattade jag så jag sprutade kaffe genom näsan!! Jag, som då har en tvivelaktig (?) humor och tycker att dråpliga saker är guds gåva till folket, tycker att detta är en alldeles enastående och jätteunderhållande historia!

Jag ser framför mig hur frun sitter i soffan och plötsligt får se sin man komma cyklade förbi dörröppningen i 30 km/h.

I hallen!!

Wrooom, liksom …

Ni vet den där hälsningen som man gör nuförtiden? Den där man knyter näven och räcker fram den för att slå ihop den med den andres knutna näve? Att slå knogarna mot knogarna? Den där coola hälsningen? Den där som gör att det känns som om man tillhör ett gäng?! Just det, den!

Jag har en kollega på jobbet som tillhör den yngre generationen – ja, det måste jag nog (tyvärr) tillstå då han är i en ålder som gör att jag teoretiskt skulle kunna vara morsa till honom … Han är ung, cool, hipp, frän, kommer och berättar om nya flickvänner hela tiden, lyssnar på musik jag inte förstår, orkar festa mer än en kväll i sträck och han hälsar på nämnda sätt med knytnäve mot knytnäve.

Han får mig med jämna mellanrum att känna mig som min egen farmor eftersom jag bredvid honom blir skitmossig …

Alltnog, för bara några kvällar sedan var vi ute på en tillställning med flera kollegor på jobbet och jag stod vid ett tillfälle och pratade med min yngre, hippa kollega. Som avslutning på samtalet så räckte han fram sin knytnäve som hälsning till mig.

Och VAD gör jag då?!?

Jag tar tag i den. Tar tag RUNT den med min hand, och skakar hand med hans knutna näve …

I exakt samma ögonblick som jag börjar pumpa hans knutna hand upp och ner inser jag mitt misstag …

Men det är liksom försent att stoppa upp. Det går inte att backa tiden. Det går inte att börja om. Det går inte att få ogjort. Jag flinar åt kollegan och låtsas vara en rest från dinosaurietiden. Jag spelar kallt rollen som min egen farmor …

(Kan lägga till att min kollega är av den där våldsamt väluppfostrade sorten som inte med en min röjde mitt misstag när jag begick det. Han har dessutom otroligt hövligt och artigt låtit bli att påminna mig om händelsen alls sedan dess. Jag själv däremot skrattar mig harmynt när jag tänker på det …)

The unwritten rule of the day:

Never, ever, make eyecontact with anyone while eating a banana ...

"I hate turtlenecks. Wearing a turtleneck is like being strangled by a really weak guy. All day. Like, if you wear a turtleneck and a backpack, it's like a weak midget trying to bring you down."

Men, herregud!!

Vad är det för fel på män?

Vad är det som gör att de mäter sitt eget värde utifrån antalet centimeter som finns i byxan?!?

Vad genomtrött jag är på typen av kommentarer som ges av till synes självsäkra män:

- Stumpan, jag har 27 cm att ge dig och när du nu vet det - ska vi då gå hem till dig eller mig?

Varför är det så svårt att fatta att attraktionen ligger på ett annat plan??

Att det är ögonkontakt, uppmärksamhet, närvaro och fokus som gör att knäna slutar bära mig! Att komma åt hjärnan på mig.

En hand på en axel medan ögonen tittar rakt in i mina säger så oändligt mycket mer än två krävande händer överallt. En hand som möter min medan ögonen tittar kan göra att det går blixtar genom armen rakt in i mig. Att inte gå för långt, för fort, utan låta mig få undra och längta. Att få min hjärna att göra kullerbyttor!

Du kan se ut som om du har krupit fram från under en sten. Men om du har en närvaro och ger mig uppmärksamhet med en grym ögonkontakt så spelar resten absolut ingen som helst roll!

I n g e n  s o m  h e l s t  r o l l ...