Eftersom jag har fått frågan av Sajberlena så kommer här en sann, liten anekdot om hur jag blev utslängd av Scientologerna.

Detta hände för lääänge sedan.

Som så många andra unga människor så försökte jag söka någon slags mening med livet, att liksom ha någon plattform att utgå ifrån. Jag skulle kunna beskriva det som att jag under flera år samlade på erfarenheter. Jag hade varit punkare och umgåtts enbart med musiker och därmed lekt rock’n roll under en period, försökt mig på preppy-looken med loafers, page, lammullströjor och seriösa studier, jag hade umgåtts med knarkare och snattare, jag hade umgåtts med folk som pluggade mycket och långa, svåra utbildningar, jag försökte att bli blasé eftersom det verkade så världsvant, jag hade bott både i England och Frankrike för att vara med om nya saker. Allt utan att hitta något som riktigt slog an en sträng inuti mig. Efter ett tag tänkte jag att det kanske var religion som var min grej? Jag skulle nog försöka bli troende av något slag! De som tror verkar ju så harmoniska och inte alls så rastlösa som jag själv kände mig. Jo, det lät bra. Jag skulle börja tro på något. Nu jäsiken skulle jag hitta harmoni, minsann! Men vilken religion skulle jag ta? Jag gick till biblioteket och lånade en bok om varje religion jag kunde hitta och så gick jag hem och började läsa på.

Ungefär i den perioden i mitt liv så blev jag haffad av en kille på stan som började prata lite diffust med mig om att må bra, att ha en väg att följa i livet, hur viktigt det är att tro och jag som precis hade bestämt mig för att välja den banan blev glatt överraskad över hur lätt det var att hitta någon som ville ha mig? Vi småpratade lite, han hörde hur intresserad jag lät och undrade om jag inte ville följa med till deras lokal. Eftersom jag egentligen inte hade något annat för mig så sa jag ja till det.

Då först sa han att det handlade om scientologerna. Jaha, okej, tänkte jag. Det handlar väl fortfarande om att hitta en mening i livet, så jag hakade glatt på.

När vi kom till deras lokal så blev jag satt vid ett bord för att fylla i en hel hög med kryssfrågor av typen ”Om någon hotar att döda ditt barn skulle du då: A. Bli rasande B: Döda personen C. Börja fika D. …” osv. osv. osv. Ni förstår typen av frågor? Och många var det. Jättemånga! Jag satt och svarade på frågor länge. (En timme? Två timmar?) Men jag tänkte positivt att det var ju bra att de är noggranna och att jag blir granskad ingående innan jag kan gå med. Jag vill ju inte gå med i något som är lite slappt och som tar in vilka loosers som helst, liksom.

När jag hade svarat klart så kom det någon slags Överkucku som skulle ”rätta” mina frågor medan en av deras medlemmar satt ner med mig för samtala lite …

Hon som samtalade med mig försökte sälja in scientologerna med alla smöriga ord hon kände till men eftersom jag (redan då?) var en misstänksam och cynisk men inte minst en galet nyfiken jäkel så lyssnade jag uppmärksamt och påtalade – ganska rättframt kan jag väl så här i efterskott erkänna – när hon sa emot sig själv. Det gladde henne inte. Hon sa ex. att som scientolog så var familjen det viktigaste hon hade, hon själv var gift och hade ett litet barn hemma, familj är viktigt … prat, prat, prat, prat, prat, prat … och hon som mår så himla bra hos scientologerna spenderar minsann alla dagar, hela dagarna, hos scientologerna.

Vänta, va?!

Jag frågade genast hur hon som tyckte att familjen var det viktigaste hon hade kunde spendera alla dagar hemifrån sin man och sitt barn. Det hade hon inget svar på. Såna frågor gjorde henne illa till mods, såg jag.

Hon ledsnade efter ett tag på mina näbbiga inhopp och avbrytningar och gick och hämtade någon med högre rang som skulle kunna trycka till mig så jag slutade vara så ifrågasättande. Det var nämligen inte bra. Man skulle lyssna och ta in det de sa. Bara!

Kvinnan med den högre befattningen talade om för mig ganska tydligt att man, faktiskt, inte får, bör eller ska fråga så himla mycket och detaljerat. På mina motfrågor om det, ifall de hade hemlisar som behövde döljas eller så?! fick jag svaret att … harkel, host … Nämen, oj! Här kommer ju Chefsöverkuckun med svaret på ditt diagnostiska prov!

Chefsöverkuckun såg förvånat på mig och sa lite prövande:

- Men du verkar ju må bra?

- Ja? svarade jag på det självklara påståendet.

Jag såg hur de bytte blickar med varandra och sedan byttes strategin.

- Du som mår så bra vill väl gärna hjälpa andra att må bra?

- Nej, verkligen inte!

- Va?!? (Nu höll då på att trilla omkull på stolarna av förvåning) Varför inte?

- För att jag har lagt ner mycket energi och möda och tid på mig själv för att må så här och jag har ingen som helst lust att ge min energi till andra tomtar som inte har någon egen energi. Jag tycker att jag själv är alldeles för viktig för det! Jag har varken tid, lust eller framför allt utbildning för att göra något sådant.

Nu bytte de blickar igen …

Sedan kom det:

- Du har nog inte så mycket att hämta här. Man måste vara lite mer öppen än vad du är och ta in utan att ifrågasätta på det sätt som du gör. Vi vill att man ska vara lite mer fri och benägen att lyssna på andra för ibland finns det inga direkta svar att få. Man måste känna också. Man ska vara lite mer fri i tanken. Vi tycker nog att det är bäst om du går härifrån.

Och så reste de sig och liksom avslutade det hela.

Så det var bara att moloket gå därifrån utan att ens Scientologerna vill ha mig som medlem.

Sektlika som de är.

Jag kände ganska omedelbart en liten stolthet i mig över att blivit utkastad av Scientologerna och kände mig inte så lite nöjd över att jag tycker det är viktigt att stå upp för mig själv.

Framför allt ville jag inte bli medlem i en förening vars hela idé var ihålig. Jag gillar gedigna idéer som tål att ifrågasättas och som håller tätt fast jag undrar och undrar och undrar. Jag har svårt att ta till mig saker som inte är hela, liksom …

(Funderar fortfarande om det är något att ha på min CV, jag menar, visar det att jag är en stark person eller visar det att jag är en helt omöjlig person …??)