Visst är det konstigt att man alltid är sina föräldrars barn? Att de aldrig ser att barnen blir vuxna, självständiga, i stort sett jämlika individer. Mina föräldrar verkar tycka att de alltid har en slags överordnad roll med sista utslagsrösten. Jag menar, ingen annan i mitt umgänge skulle prata med mig och fälla följande kommentarer till mig, en 43-årig ensamstående mamma med två halvstora, harmoniska barn, och tro att det är okej:

- Ska du inte ha en tröja till? Det är lite kyligt.

- Har du pengar då? Så du reder dig?

- Men ta lite till av maten. Äter du verkligen ordentligt?

- Är du verkligen säker på att du ska ha ett glas vin? På en vardagkväll?!

- Ska du inte ha en tröja med dig, i alla fall?

- Har du tackat för presenten?

- Ska jag städa bakom spisen åt dig?

- Men ta med en extra tröja i alla fall. Man vet aldrig ...

Är det någon som känner igen sig …?