Jag tjuter av skratt! Jag har läst en artikel i DN som citerar förhöret med kaptenen på kryssningsfartyget. Det är en människa som nog ligger illa till nu. För att tala i underdrifter …

http://www.dn.se/nyheter/varlden/kaptenen-jag-snubblade-och-foll-i-livbaten

Någon så omdömeslös människa var det länge sedan jag läste om. Fantastiskt rolig! Den ena grodan efter den andra:

 ”Jag snubblade och ramlade ner i livbåten.” Va… vaddå …?!?

”Jag hade ingen möjlighet att ta mig ur båten.” För att du … bröt ryggen?!

”Jag navigerade med synen eftersom jag känner till vattnen väl.” Uppenbarligen inte!! Navigera med synen … allvarligt. Du är kapten på en lyxkryssare och ska göra ditt jobb rätt och slätt. Improvisera inte!!

”Jag har gjort den här manövern tre eller fyra gånger tidigare.” Skulle det vara något bra?!? Är det lämpligt att nämna det, ifall det faktiskt är så???

”Jag skulle skicka en hälsning till en gammal kollega så därför gick jag utanför rutten.” Nänänä, snälla, var tyst om det. Det är sånt man förlorar jobbet för …

”Den här gången beordrade jag vändningen för sent.” You think?!?!?

Jag avslutar med ett citat från DN-artikeln:

”Inspelade samtal mellan den italienska kustbevakningen och 52-åriga Francesco Schettino, där han vägrar att lyda en upprepad order om att återvända från sin livbåt till fartyget, har fått honom att framstå som Italiens mest hatade man.”

Jag är inte märkesfixerad på något vis. Jag tycker om att tycka och tro att jag är prestigelös och jordnära. Däremot så är jag förtjust i kläder och eftersom jag fönstershoppar en del och även shoppar runt lite på nätet (Tradera, Bubbleroom och andra sidor) så kan jag inte undgå att det tränger sig in lite klädmärken i hjärnan.

Jag har en arbetskollega som är helt prestigelös och står med båda fötterna på jorden. Hon är rätt så trygg i sig själv och har inget emot att bjuda på sig själv. (Du vet vem du är och du vet att jag har rätt …!! Dessutom så kan du bjuda på detta eftersom jag outade mig om håret i inlägget nedan!) Vi kan kalla henne för N. Här kommer en liten historia som hände på kafferasten en dag förra veckan.

Vi satt några stycken och pratade medan vi slurpade kaffe och så började det nämnas vem som hade köpt vad på reorna efter jul.

- Ja, jag har bara köpt detta skärpet, sa en annan kollega än N. Det är Massimo Dutti.

- Åh, nu börjar ni igen, sa N, jag fattar inte när ni pratar om märken sådär. Jag kan inga märken.

- Massimo Dutti har samma ägare som  Zara, svarade hon med skärpet pedagogiskt.

- Vaddå, Zara?!?! svarade N. Jag säger ju att jag  inget kan om märken.

- Hehehe, svarade jag, jag vet det men känner du till H&M?

- Jaa, tror du jag är helt dum?!? frågade N.

- Nä, fnissade jag, men Zara är som H&M, fast nere i Europa. Det finns här i Sverige också. Det är en spansk klädkedja.

- Jaha. Men ni vet hur det är, jag kan inga märken och det intresserar mig inte heller. Den enda jag kan är H&M. Och så kan jag faktiskt den där Tommy Hellfinger också …

Att jag inte sprutade kaffe över hela N är ett mysterium. Hon med skärpet fnissade så hon höll på att kissa på sig.

(*Tommy Hilfiger heter märket som N försökte sig på att kunna …

Jag ser dessutom framför mig hur loggan till Hellfinger ser ut – ni ser fingret, ni också …?!?)

Gud håller sin hand över barn och dårar, jag blir allt mer säker på att det är så.

I fredags hade jag en del att bära med mig till jobbet och ställde därför min bil i garaget som ligger mittemot mitt jobb. Där kan man betala 40: - och sedan stå fram till 18.00 samma dag. Skitbra att ta till de dagar som det behövs parkeras nära jobbet.

Jag stoppade in mitt kort i automaten, knappade fram för 40 kronor och tryckte för biljett. Precis som jag gjort flera gånger tidigare. Biljetten kom ut och det stod på den att jag kunde parkera till 09.39 Vafa …! Det ska ju stå 18.00

Jag blev irriterad och hittade ett telefonnummer på automaten som man ska ringa vid fel. Jo, här skulle ringas, minsann! Jag ringde och berättade för den trevliga tjejen att jag betalat 40 kronor men att det måste vara fel på automaten eftersom det stod 09.39 på biljetten – hur skulle vi lösa detta? Jag brukar ju parkera till 18.00 och jag har ju betalat 40 kronor.

Det slutade med att den trevliga tjejen knappade på sina datorer lite och sedan gav mig ett kontrollnummer som jag skulle lägga i framrutan och så kunde jag stå till 18.00

- Tack så hemskt mycket sa jag.

Jag kom sedan in på jobbet och lastade av mig vid min plats, startade datorn och gick för att hämta en kopp kaffe. Vid kaffemaskinen stod två kollegor och diskuterade. En var upprörd för att hon hade fått betala 100: - för att parkera. Bara för att det var "röd" dag, dvs. dag innan helgdag …

Det klack till i mig.

- Var står du med din bil, frågade jag?

- I garaget tvärs över gatan, svarade kollegan.

- Åh, jösses … Jag som ringde och klagade för att lappen inte visade klockan 18.00 efter 40 kronor så då fixade hon i telefonen till det och jag fick ett kontrollnummer att lägga i framrutan …

Jag insåg ännu en gång i mitt liv att om man bara låter tillräckligt säker på sin sak (eftersom jag var för korkad och okunnig för att ljuga (men vänlig mot tjejen – för det vinner man på)) så kan man övertala vem som helst att man har rätt …

Att det alltid ska vara likadant. Varje år?

I helgen var det dags att vrida tiden till vintertid. Jag har inga som helst problem med att komma ihåg det. Det har jag aldrig haft. Jag har inga problem att förstå vilket håll klockan ska vridas. Det är – och har aldrig varit – några problem. Jag behöver inte tänka att på hösten ska man ta tillbaka grillen eller liknande. Jag har aldrig haft problem med vilket håll klockan ska vridas eller vilken helg det gäller eller någonting.

Ändå händer det något jävelskap varje år …

Detta inträffade i helgen som var när vi fick vintertid:

Jag vaknade på söndagen, visste att klockan var en timme mindre än den visade. Dubbelkollade det med text-TV och ändrade sedan mitt armbandsur, klockan på den bärbara telefonen, klockan som hänger i köket – ja, alla klockor helt enkelt.

Mina barn vaknade efter ett tag och jag upplyste dem om vad klockan var och bad dem ändra sina klockor på sina rum, vilket inträffade.

Dagen flöt på och vi hade rätt tid. Kvällen kom och det blev mörkt mycket tidigare än jag var van vid. Helt enligt planen. Kvällen blev ännu senare, barnen lade sig, jag lade mig, jag ställde väckarklockan på halv sju som vanligt och somnade.

På måndag morgon så ringde klockan när den skulle och jag gick upp. Väckte min son som alltid och gick ut i köket för att fixa kaffe (vilket är fruktansvärt viktigt på morgonen!) samtidigt som jag tittade på min jobbmobil ifall jag fått något meddelande.

Men, vafa … 05.47??!? Den måste ju gå fel! Borde jag ställt om den? Jag trodde mobiler fick sin tid genom luften på något sätt. Mobilen visade att klockan var 05.47 hur stint jag än glodde på den. (Tänk också på att detta var före jag druckit kaffet.) Vänta … Vafa …! Borde inte mobilen visa en timme senare om den gick fel – inte en timme tidigare …?!?? Asså, neeejjj!! Jag kollade på väckarklockan som jättefint visade på mellan 10 och kvart i sju. Alla andra klockor i hela lägenheten visade på mellan 10 och kvart i sex!!!

Vad i helv … Jag hade glömt att ställa om väckarklockshelvetet!! Jag hade kunnat sova en timme till!!! Vet ni hur dyrbara minuterna är på morgonen?! Jag är ofta beredd att betala högt pris för att snooza i ett par minuter till. Och så jag hade kastat bort 60 stycken till ingen nytta!!!

Eller förresten, sonen blev skitnöjd som fick spela på datorn en hel timme innan skolan …

Jag hade en av mina bästa ätkamrater hemma hos mig under semestern. Hon är en sådan som jag kan planera god mat, drömma om mat och köpa samt laga god (läs: dyra råvaror) med. Det går bra att prata mat, smaker och kombinationer med henne på ett sätt som inte alla tycker är intressant. Hon är lika nördig som jag på det sättet.

Vi hade ätit middag och druckit gott vin till. Vi var både mätta och mådde fint men ville inte riktigt att det skulle vara slut på det goda än.

Då kom jag på det: Vi borde dricka drink! Det är ju sommar och vad sitter bättre än en Strawberry Daiquiri?! Nä, just det!

Rask utlovade jag denna mumsighet och kastade mig in i frysen för att hämta jordgubbar.

Fanns inga. Nähä, men hallon då? Nix, nej. Vafa …

Nu ville jag verkligen ha Strawberry Daiquiri!

Vad hade jag i frysen då? Jo, men titta! Det fanns frysta blåbär! En Blueberry Daiquiri fick det bli!

Har ni provat det någon gång?! Inte?? Nä, det finns logiska förklaringar till det. Det är inte tillnärmelsevis lika gott som kusindrinken gjord av jordgubbar!

Blåbär har en väldigt tydlig bitter smak som inte passar så himla bra i drinkar, men rätt ovetande om detta så kastade jag ner blåbär, vodka, sockerlösning och pressad lime i en mixer och brummade en stund.

Det hälldes raskt upp i glas och kördes ner sugrör i drinken och jag kände hur det började rinna i mina mungipor. Mummmmms …

Nä. Inte mums. Det var bittert och jag tittade på min vän som, även hon, grinade illa.(Hon är rätt ärlig och tydlig på det sättet)

Sedan provade vi det mesta. Vi hade i vaniljsocker, pressad citron, apelsinlikör, kanel, rom, kakaolikör, ja lite av varje helt enkelt. Inget hjälpte riktigt. Det var fortfarande väldigt tydligt en blåbärsbitter smak på eländet. Beskan var stört omöjlig att få bort. Inget jag rekommenderar alls.

Vi hällde ut sörjan och drack likören rent istället …

Jamen, eller hur?

Igår på jobbet så kom min nya jobbdator. IT-killen kom med en liten vagn dragande med kartongerna med min nya laptop, dockningsstation, den vadderade väskan och hela nystanet av sladdar. Jag är inte det minsta intresserad av att montera ihop elektronik så jag reste mig artigt från min stol och sa att han skulle köra hårt. Installera på, bara, uppmuntrade jag honom.

Han installerade och monterade, satt ihop sladdar och drog bort andra och det som under en period såg ut som en IT-support på mitt skrivbord blev jättefint ett vanligt tråkskrivbord igen med trista papper på.

Han bad mig logga in med mina uppgifter så han kunde pyssla till min mejl och andra personliga inställningar. Funkade skitbra!

Sedan jobbade jag så det rök om det resten av dagen.

Idag när jag kom till jobbet och dockade in min dator så tryckte jag in mina inloggningsuppgifter och datorn surrade snällt igång. Däremot så vägrade den att ta kontakt med servern. Det kom upp en blaffa där det stod något om att användarid:et inte kunde connect to server.

Eftersom jag är fullkomligt okunnig, ointresserad och otålig i största allmänhet när det gäller elektronik – den ska bara fungera! – blev jag lätt irriterad. Hade jag tyckt att det var intressant med att grotta i datorer och jobba med sladdar så hade jag jobbat på IT-avdelningen.

Jag tryckte febrilt på lite knappar och kände att mina tryckningar blev hårdare och hårdare. Att det ska vara så svårt att installera en ny dator så att det flyter på, liksom! Jag mumlade några väl valda ord om halvgjorda jobb och bristande intresse för andras situation.

Inget att kämpa med själv i alla fall eftersom jag inte fattar. Det kan lika gärna vara en grej i grejen som är trasig som att en inloggningsuppgift inte är registrerad så jag ringde lite irriterat till IT-avdelning och gav order om att de skulle komma. Det var dessutom bråttom, hotade jag.

En annan kille än den igår kom förbi och började smattra lite på tangentbordet. Nä, det var ju ingen kontakt med servern. Han petade på en sladd och jag hörde ett smättande ljud. Han tittade på mig som om jag var mindre begåvad (vilket han hade rätt att göra) och sa sedan lite förvånat: Nätkabeln var inte i.

Amen, vafa …!!! Så enkelt får det inte vara!!!! Det funkade ju igår! Och jag har minsann inte pillat på några sladdar eftersom det är det tråkigaste jag vet.

Någon mer än jag som har oknytt som går omkring på nätterna och drar ut sladdar och ställer till oreda …?!

Jag har under några veckor haft storhetsvansinne och köpt massor med nya vår- och sommarkläder. Jättekul har det varit och jag har varit riktigt inspirerad. Det har blivit en del och jag har lagt en smärre förmögenhet på kläder och skor (även till mina barn! Så ni behöver inte ringa soc ...) men attans, vad snygg jag kommer att vara i sommar! Ser ni någon i sommar som är snygg så är det antagligen jag ...

Dessutom tycker jag att det är så enormt smidigt att handla på nätet så det är för det mesta så jag handlar nuförtiden.

Jag har varit inne på La Redoutes hemsida i omgångar, kollat runt och till slut beställt.

Jag har varit inne på H&Ms hemsida i omgångar, kollat runt och till slut beställt.

Jag har varit inne på Tradera i omgångar, tittat, lagt bud och köpt olika saker.

Jag har varit inne på nellys hemsida, brandos hemsida, heppos hemsida, bubblerooms hemsida - ja, finns det på nätet så har jag varit där och kollat, känns det som.  

Sedan satt jag hemma igår kväll och tittade i en vanlig, hederlig katalog från H&M i pappersform som jag hade liggande.

Jag fick se en klänning jag inte lagt märke till tidigare och ville titta närmare på den för att se hur skärningen gick så jag såg mig själv trycka med pekfingret på den lilla bilden för att den skulle förstoras så jag skulle se tydligare ...

Ungefär i samma ögonblick som jag tryckte fattade jag vad jag gjorde och insåg att jag blivit datorfierad samt beslutade mig för att det nog var färdigshoppat för min del den här våren ...

Jag blev av olika anledningar påmind om en helt sjuk sak. Jätterolig!

Kommer ni ihåg den där Domedagssekten i Sovjet (Ryssland) som stängde in sig i en grotta i mars 2008 för att de trodde att jorden skulle gå under.

Och sedan fick de börja lämna grottan efter ett antal dagar när det visade sig att jorden inte gick under – men grottan började rasa ihop för att snön började smälta …?!?

Hur tänker man då?

Visst är det något oerhört komiskt över det?!