Vad är som gör att så många människor – i synnerhet föräldrar – pratar till barn istället för att prata med dem? Och som dessutom inte förstår skillnaden …

Barn är också människor. De är bara lite mindre, rent kroppsligt, och till stor del så har de mindre erfarenhet och kunskap. Men i övrigt så räknas de!

Ni har alla hört föräldrarna:

- Kom hit!

- Sluta med det där!

- Ta på skorna.

- Men kom, då!

- Gör inte så!

Ni har alla även hört föräldrarna:

- Jaha, vad sa du då?

- Berätta om det.

- Hur gjorde du då?

- Vad tycker du?

- Nu ska jag berätta varför.

Jag vill gärna räkna mig själv till den senare kategorin människor, den som alltså samtalar med barn. Mina egna i synnerhet! Som försöker upprätta en relation med dem så att jag kan fortsätta ha det när de är tonåringar och behöver stöd. Jag tror nämligen inte att det går att plötsligt skapa en relation när de är tonåringar om det inte funnits innan. I synnerhet inte om det har varit samtal till barnen i form av ordergivning fram till då. Varför skulle barnet plötsligt börja berätta om du fram till då inte har lyssnat? Så tänker jag, i alla fall.

Barn är inte dumma i huvudet, de fattar om man förklara för dem (på deras nivå). Om barn får veta varför något händer så är det oftast inga som helst problem. I mina ögon handlar det om respekt.

Min övertygelse är att om jag som förälder respekterar mina barn så får jag respekt tillbaka. Nu vill jag inte prisa mig själv på något sätt, men hemma hos mig är det jag som bestämmer. Det blir som jag vill och säger. Inget snack. Ibland kan jag mötas av mutter från mina barn, de håller minsann inte alltid med mig, men det blir som jag säger.

Mina barn tjafsar aldrig och har aldrig ”burit sig åt” i offentliga miljöer. Jag har heller aldrig burit mig åt mot dem i offentliga miljöer utan visat dem respekt. Jag har aldrig, nå g o n s i n, sagt fula saker eller svurit eller hotat dem med någonting. Aldrig! Alltså inbillar jag mig att de känner att de kan lita på mig. Detta betyder att jag i stort sett bara har behövt harkla mig eller ge mina barn en blick och så har de slutat med vad-det-nu-är jag inte vill att de ska göra. Dåligt beteende har jag tagit upp med dem efteråt och sagt vad jag istället skulle önska mig.

Hemma hos mig är det varken ”Hitler-ordning” eller ”Hejkon Bejkon-ordning”. Det är ganska demokratiskt med den twisten att det är mitt ord som gäller. Om mina barn tjafsar så lyssnar jag inte. Om de argumenterar och motiverar sig så lyssnar jag. Jag väger för och emot, tar ställning till faror, möjligheter att växa, att lära sig ansvar, idéer som är rena dumheter och sedan när jag har fattat ett beslut så är det så det blir. Så har det alltid varit (med hänsyn till deras ålder).

Det är naturligtvis inga robotar jag har fått som barn, de är både griniga, envisa och hopplösa emellanåt. Jisses vilka strider vi har haft här hemma ibland! Tårar har sprutat, leksaker har kastats omkring, tålamod har testats och vi har varit riktiga ovänner då och då! Men jag har alltid låtit deras utbrott vara just – utbrott. Det är jätteokej att få utbrott, ibland är det dessutom nödvändigt. Jag har alltid tröstat den ledsna människan men jag har alltid ignorerat dåligt beteende.

Jag vill inte prisa eller framhäva mig själv på något vis men jag har problem med att förstå svårigheten att respektera (sina) barn. De är också människor!