Vad är det som gör att det alltid går att på ett kontor se vem eller vilka som jobbar på IT-avdelningen?! (Nänä, jag använder inga som helst generaliseringar!)

På mitt jobb så är de flesta väldigt propert klädda, många i kostym (beroende på rang, titel och lön, misstänker jag …) och de allra flesta har nyborstade skor, strukna kläder, strumpor som matchar, skjortor och slipsar som passar ihop och hela och rena kläder. Ja, de är propra, helt enkelt.

Men emellanåt när jag får problem med min dator eller liknande så dyker De upp …

De där med många tatueringar som inte göms under långärmade skjortor. De som har finurliga örhängen i flera hål med olika storlek i sina öron. De som har roliga frisyrer som står åt olika håll. De som har dödskallesmycken, t-shirts med hårdrocksband på och plånboken fastsatt i en kedja som hänger ner från jeansen. Jeansen som för övrigt alltid hänger ner på höfterna så jag blir både förtjust och nervös över möjligheten att de kanske glider av …

De som – när de kommer efter att ha blivit kallade – börjar tappa på tangentbordet med en enorm självsäkerhet så att det flippar fram rutor med obegripligheter i som de skriver sina långa ramsor med koder i och jag hör hur de mumlar sina mantran: grafikkort, megabyte, minneskapacitet, blåsa ur …

De där som jag har den djupaste respekt för eftersom det de gör är komplett och fullständigt främmande för mig samtidigt som jag är helt beroende av och komplett i händerna på dem …

Vad är det som gör att det är så?!

Är det inte konstigt hur så många människor ber om tips och råd och har tävlingar och gud och allt kring vad de ska skriva i sin blogg??

Är inte tricket med en blogg att man ska skriva det man vill eller känner eller tycker eller tänker själv??

För annars hade jag ju kunnat skriva det själv istället för att be om ett inlägg från dig?

Börja tänk själv!

Eller??

Hur lever vi egentligen? En mycket bisarr men ändå väldigt vanlig syn i mitt hem är följande:

Jag sitter i köket med min laptop (jobbets) och ”ska bara …”

Min 14-åring sitter i sitt rum med sin lilla laptop och chattar med sina kompisar.

Min 8-åring sitter i soffan med familjens laptop och spelar spel.

Ganska tragiskt om man tänker på det. Jag menar, om någon skulle se oss i just de ögonblicken så skulle jag antagligen klassas som Storstockholms mest nonchalanta morsa.

Så det är tur att åtminstone jag själv vet inombords att jag faktiskt umgås med mina barn IRL också …

I lördags var jag och en arbetskamrat ute och roade oss i Uppsala (hon bor där).

Då fick jag den mest udda replik (uppraggnings-, komplimang, något annat?) jag någonsin fått.

Jag stod och pratade med min kompis och vi hade väl slukat en (två?) öl. Då kommer det förbi en yngling (ja, han var betydligt yngre än jag) tittar på mig och säger:

- Men ... Hej! Vad glad och trevlig du ser ut! Är du höjdhoppare ...?

(Någon som kan bräcka den kommentaren?)

Den här kontaktannonsen hittade jag för bara några dagar sedan och den hamnade supergenast i min samling! Den är så fantastiskt rolig! Den stod under "Söker vänner".

”Det skulle vara roligt att träffa en kille

och en tjej att umgås med. Vi skulle

kunna gå ut och se oss omkring här

i småland där jag bor. Ännu bättre

vore det om ni kunde spela något

instrument.”

Jag tjuter av skratt varenda gång jag läser den här annonsen. Det är så mycket som är så roligt i den! Varför vill man absolut träffa en kille och en tjej? (Vad vill personen göra med dem?!)

Gå ut och sig omkring i Småland? Varför??

”Där jag bor”. Småland är stooort – ungefär var ska vi se oss omkring? Jag kanske redan har sett just det?

Ännu bättre vore det om jag kunde spela något instrument. Eh ... Varför?!?!

Ska jag spela flöjt eller harpa medan vi promenerar?

Eller i stället för att promenera?

Vill personen starta ett band? Varför ska vi i så fall ut och se oss omkring i Småland?

Som sagt, jag skrattar mig hes åt den …

Kommer just från gymmet.

Varför finns det inga klädkoder på gym??!?!?

När jag gled in i gymmet så kollade mina ögon (i vanlig ordning) snabbt igenom vilka som var där och tränade. (Vilket betyder, fanns det några snyggingar som jag ville göra mig till för?)

Men vad skådade mina ögon? En ny förmåga som jag inte sett tidigare satt längre bort i lokalen. Han var söt, i lagom ålder (kan man vara luddigare?), alldeles lagom mycket vältränad (jag gillar inte de där som bygger och bygger och bygger ...) och hade fint hår (ja, det är MIN hang-up, jag kan ta det en annan gång).

Jag sög in magen och gick sådär nonchalant förbi där han satt och så försökte jag gå på ett vältränat sätt (?) samtidigt som jag tittade åt ett annat håll. (Nu borde han ju fria eller liknande ...)

Jag började träna vid en maskin som jag vet att jag ser stark ut i (!) och så tittade jag efter vart min blivande make hade tagit vägen. Han hade flyttat på sig och stod med fria vikter och tränade sina otroligt snygga armar. Min blick kunde vandra över honom utan problem.

Men vafa ...!!!??!

Var det på skämt?! Det kunde väl inte stämma, ändå?!?

Han hade på sig speedos med korta ben på ...?!?!?! Vilken fåne …!

Ja, inte bara dem utan tröja, skor osv, men i mitten där hade han något speedosliknande!! Jag har aldrig sett något motsvarande på ett gym tidigare!

Han kunde lika gärna vara naken - så tydligt kunde jag se hela hans paket. Det var väl varken något han behövde skämmas över eller skryta med - men jag ville inte se det medan jag tränade!!! Jag ville inte se hur hans kulor åkte fram och tillbaka medan han tog i när han tränade och jag ville definitivt inte se hur hans tillplattade lem låg tvärs över kulorna och hur allt putade framåt när han ansträngde sig. Nix!!

Jag beslutade direkt då och där att han inte behövde fria till mig eftersom det aldrig skulle bli vi två i alla fall …

Men visst borde det finnas klädkod på gym?

"I hate turtlenecks. Wearing a turtleneck is like being strangled by a really weak guy. All day. Like, if you wear a turtleneck and a backpack, it's like a weak midget trying to bring you down."

Jag har fått en ny hobby – att läsa nyheterna på nätet! Det finns sååå många jättekonstiga ”nyheter” att läsa om. Följande rubrik hittade jag för ett tag sedan:

”SJ: Du har ett konstigt namn och är säkert ful”

Jag blev jättenyfiken och läste artikeln. Den handlade om Charlott Yxnäs, 38, som hade fått ett otrevligt och oförskämt meddelande på sin telefonsvarare när SJ ringde upp för att meddela en ändring av tågnumret. Följande står i artikeln:

”Men SJ gjorde en ändring av tågnumret och talade in ett meddelande på telefonsvaren.

Efter information kommer chocken när telefonisten fortsatte:”

”Jag tycker inte om dig”

”Jag är den hemska massmördaren Veronika. Jag kittlar dem i näsan med mina dreads tills de dör. Charlott Yxnäs. Yxnäsa. Jag ringer på uppdrag av SJ och jag ringer för att mobba dig för ditt efternamn, som är Yxnäs och som jag tycker är väldigt konstigt. Jag vill bara säga att jag inte tycker om dig. Du har ett konstigt efternamn och är säkert ful.”

Make no mistake – jag vill från början klargöra att detta är otroligt osmakligt, totalt fel, har en genuin brist på medkänsla och är totalt obegripligt och jag tycker verkligen inte att man ska eller kan göra en sådan här sak! Charlotte blev med rätta ”ledsen och kränkt”.

Däremot så börjar min morbida hjärna genast visa seriestrippar för mig inne i huvudet. Vad i hela himlens frid kan få en människa som jobbar med service och kunder och människor i viss beroendeställning att göra och säga en sådan här sak?!?

VAD??

Var telefonisten berusad?

Ville telefonisten få sparken?!

Handlade det om en vadslagning?

Hur tänkte människan??

Slog det plötsligt över?!?

Och hur trodde människan att det skulle tas emot? Som ett skämt?!? Det blir (nästan) roligt när man tänker på det.

Jag föreställer mig att sitta och jobba med att ringa upp människor hela dagarna. Man möter människor som är både snälla, vänliga och tacksamma såväl som människor som är otrevliga, (folk)ilskna och irriterade. Människor av alla sorts nationalitet, bakgrund och uppfostran. Det är ett … omväxlande jobb. Har man inte fått någon utbildning i hur man bemöter människor med olika typer av humör i telefon så vet jag av egen erfarenhet att det är ett psykiskt påfrestande jobb. Men därifrån till att prata in det meddelandet som hade gjorts är ett gigantiskt kliv …

Vidare står det i artikeln:

”Om en vecka ska Charlott Yxnäs sätta sig på ett SJ-tåg igen.

– Jag är fullt medveten om att det handlar om en enskild person. Men jag ser inte fram emot resan efter det här.”

Varför låter hon sig inte se fram emot resan? Vad tror hon ska hända? Att telefonisten kommer gående i mittgången och ”kittlar dem i näsan med mina dreads tills de dör” …?!?

På det hela taget så är det en ganska obegriplig ”nyhet”. Med tanke på att barn far illa världen runt, krig förs, människor dör av svält, sjukdomar och brist på friskt vatten.

Dagligen.