Det där med ålder är svårt. Själva siffran har jag inga problem med, jag tycker det är rätt skönt att ha en jämförelsevis hög siffra. Att ha blivit över fyrtio år. Jag har inga som helst problem att säga att jag är 44 i år. Det känns som om jag har mer pondus nu än när jag var typ tjugofem. Som att jag i kraft av min ålder kan drämma till med:

”Sluta jiddra och gör som jag säger istället! Jag är mer än fyrtio år. Jag vet bättre än du för jag har varit med längre tid.”

Detta i kraft av att jag faktiskt har levt i mer än fyrtio år och har varit med om olika saker. Jag har varit ute och rest som ”backpacker”, jag har pluggat olika saker i olika omgångar – även utomlands, jag har jobbat som mentalskötare, städerska, servitris, säljare, receptionist/telefonist, reseledare, vinutbildare mm. Jag har bott både på olika ställen i Sverige och utomlands och jag tycker att jag med fog emellanåt kan klämma ur mig: ”Jag vet bättre än du. Gör bara som jag säger.”

(Det är så skönt att inte vara ung och osäker längre.)

Men sedan finns då den andra sidan av myntet. Även om jag har en siffra som säger 43 eller 44 så betyder det inte att jag alltid känner mig som den siffran. I vintras var jag bjuden på fest hos en vän. Det fanns fullt av folk där som jag inte träffat förut och jag började prata med en supertrevlig kille. Vi hade jättemycket gemensamt. Vi hade samma referenser vad gäller film, musik, resor och annat. Han nämnde att han var 28 år och jag nästan skrek tillbaka: ” Jamen, åh! Då är vi lika gaml … Nä. Nä, just det. Jag är äldre än du …”

Men jag kände inte så! Det kändes som om vi var samma, liksom.

Likadant är det när jag är hemma i Småhåla som jag växte upp i. Eftersom det inte bor så våldsamt många människor där så känns det som om jag bör känna igen de allra flesta som är i min ålder. Alltså kan jag inte låta bli att titta mig omkring när jag är i centrum (läs: där som konsum, posten, pressbyrån och videoaffären finns) för att se om jag kan säga hej till någon gammal klasskompis.

Jag har de senare åren identifierat ett problem med detta eftersom jag går och tittar nyfiket undrande på de som är plus minus trettio år. Precis som jag. Som är 44 år ... Eller; hur hänger det ihop??

Jag verkar inte ha någon verklighetsförankring kring det där.

Ibland kan min mamma peka lite försynt och nämna att där går Björn eller Yvonne från min klass. Men, alltså, NÄE! Inte kan den gamla gubben med sitt tunna hår, sin ölmage och som har barnbarn vara lika gammal som jag. Jag är ju inte lika gammal som han!

Eller den där tanten som vaggar fram med grått, tantpermanentat hår, jätteknubbig silhuett, tantlängd på kjolen och fotriktiga skor?!?!? Vi kan omöjligt vara samma generation. Hon är ju gammal! Själv är jag ju bara ungefär trettio. På insidan.

Jag blir lika, jäkla förvånad v a r j e gång detta inträffar. Hur gammal är jag? Egentligen? Är jag fortfarande någorlunda ung, slank, vältränad, attraktiv, hänger med i klädstilen, fattar vad kidsen snackar om, lyssnar på helt annat än dansband och har fortfarande livet framför mig?

Eller är jag en tant som har missat många chanser i livet, har rynkor, småkrämpor, två barn som snart är vuxna (nåja), en tant som tycker att det är lämpligt att gå hem vid 23-tiden, inte ut på stan för det är så knôkigt med folk och som faktiskt uppskattar en god middag framför att äta nudlar (så pengarna räcker till vin …).

Det beror på vem du frågar, skulle jag tro. Sanningen är väl att jag är en ganska god blandning av alltihop …