Jag fick fel på bilen. Det är en Peugeot från typ -04, eller däromkring.

Nu var det så att jag hade hört bilen ge ifrån sig oroväckande ljud som inte hade hörts tidigare, men eftersom jag inte kan ett enda dugg om bilar, förutom att köra och tanka, så blev jag bara rädd och lekte struts. Dvs jag höjde radion i bilen för att inte höra ljudet. Jag tänkte att det kanske inte var så himla farligt. Om jag körde så mjukt jag kunde så kanske det klarade sig …

Bilen kluckade när jag svängde högersvängar med den och den gav ifrån sig smällande ljud vid minsta bucklighet i väglaget. Men som sagt, jag spelade radio och slapp höra det.

En kompis till mig hörde ljuden i bilen när han åkte med mig till jobbet tre dagar senare. Vad han tyckte om mig och min ansvarskänsla ska jag inte upprepa – men jag kan lugna er med att jag numera har kommit till insikt! Jag skäms oerhört över min ansvarslöshet och aldrig, aldrig någonsin mer kommer jag att ignorera en bil som ger ifrån sig ljud som den inte bör …

Samma dag ringde jag alltså en bilmekaniker som sa att han kunde kolla in bilen. Så jag åkte dit. Jag beskrev så gott jag kunde – han behövde inte vara Einstein för att förstå att jag inte kan ett enda dugg om bilar – men han sa att han behövde höra ljudet själv och skulle ta sig en tur i bilen.

Efter tre minuter var han tillbaka och det var nu som jag såg framför mig att han hoppade ut ur bilen med ett glatt leende samtidigt som han skulle säga: ”Jag vet vad det är. Det är busenkelt att laga. Jag har reservdelen här inne och den kostar 79;50.”

Detta inträffade inte. Han klev ur bilen, lite sammanbiten sådär, och mumlade till mig: ”Den låter verkligen konstigt … Jag måste hissa den.”

”Neeej!” kändes det i min kropp. Han jobbar ju med bilar, varför kan det inte vara något enkelt som han hör och rättar till flera gånger i veckan?

När han hade ”hissat” bilen, tagit med sig en enorm ficklampa och krupit inunder bilen, så hörde jag honom muttra något ohörbart och sedan hördes hans tydliga: ”Ojojoj … Det här var inte bra …” Då frös den bilokunniga jag till is och jag såg tusenlapparna fladdra iväg. Hur mycket skulle detta kosta? 8 000 kr? 15 000 kr? Mer än så …? Vad var det som inte var bra?

Så jag böjde mig inunder och frågade med svag stämma: ”Har du hittat felet?”

Det visade sig att fjädringen på ena framhjulet var av och fästet var helt sönderrostat så jag var tvungen att byta ut hela ”paketet”. Detta kunde fixas på en eftermiddag till summan av knappt tvåtusen kronor.

På något vis gjorde detta mig lättad.

Bilen var inte en dödsfälla även om den kluckade. Det skulle inte ta flera veckor innan reservdelarna importerats från något intressant land. Och jag skulle ha råd med reparationen.

Det är kanske så som bilmekanikerna lär sig att bemöta kunder på bilmekanikerutbildningen? De ska lägga pannan i djupa veck, skaka bekymrat på huvudet och smacka med tungan innan de med oroad stämma säger: ”Detta blir inte lätt …”

I det läget blir kunden lättad om det över huvud taget går att reparera bilen och kan dessutom nästan tänka sig att betala vilken summa som helst för det.