Allra först vill jag klargöra en sak. Jag gillar djur! Jag vill inte att djur ska lida eller må dåligt. Jag har däremot en ganska osentimental inställning till djur. Vilket en del misstolkar. Jag har vuxit upp i ett lite samhälle på landet och alla mina kompisar har bott på bondgårdar så jag har varit med om det mesta på ett kargt och jordnära sätt och för mig är det verkligen inte konstigt att vissa djur måste dö i en del situationer. Däremot så får man inte plåga dem, så om de ska dö måste det ske snabbt och smärtfritt.

För drygt ett år sedan blev jag övertalad av mina två barn att vårt hem inte var fullkomligt utan något slags husdjur. Själv var jag väldigt tveksam till att skaffa ännu större ansvar i livet. Jag menar, då måste jag åka hem i tid från jobbet de veckor jag inte har mina barn för att rasta, mata och kela. Å andra sidan så skulle jag få sällskap när mina barn inte är hos mig. Fast det skulle bli hårigt, sandigt och extrasmutsigt hemma (jag gillar inte att städa) men å andra sidan är det bra att barn lär sig ta ansvar med djur. Så när jag tvekande tog mina barn till zoo-affären för att titta så förstod även denna tröga mamma att vi naturligtvis skulle komma hem med något rart djur ...

Jodå, vi kom hem med tre små, söta möss i en bur (djur som man slipper gå ut med sex på morgonen i 25 minusgrader och snöstorm, som inte sätter klösmärken på soffan eller kissar på golvet!). Sally, Iris och Mimmi.

Jag har blivit rätt fäst vid våra små möss och tycker att de kräver lagom mycket arbetsinsats från mig. Fylla på mat och vatten en gång om dagen och städa buren en gång per vecka. Dessutom är deras livslängd mellan ett och två år. Toppendjur, liksom.

Nu har dock Sally verkat gammal och sliten ett tag och i förrgår började de andra två att liksom jaga iväg henne ur den lilla flocken. Jag läste på lite och insåg att det var ett naturligt beteende som flocken ägnar sig åt. Gamla, skadade och svaga djur jagas iväg för att dö så att flocken inte blir kollektivt svagare.

Så under gårdagen tog upp jag det med min 14-åriga dotter som nog är den största djurvännen jag känner till. Otaliga är de djur som hon har räddat och tagit hand om … Som den djurvän hon är så led hon oerhört för Sallys skull. Jag sa att Sally nog inte mådde så bra av att leva och att hon nog skulle må bättre av att inte finnas längre och att de andra mössen inte var så snälla mot henne och att vi måste tänka på henne … Jag såg hur tårarna steg i hennes ögon men hon var tapper och nickade för Sallys skull.

Det var då jag gjorde bort mig. Så totalt och komplett. Jag sa på mitt karaktäristiska och osentimentala sätt:

-      Men då tar jag och bryter nacken av henne snabbt och lätt så hon slipper lida mer.

Den blicken jag nu fick från min förstfödda vill jag aldrig mer råka ut för. Jag kunde i hennes värld inte sagt någonting som var värre. Jag kunde ha sagt att hon var adopterad från apor, hatad av alla och att jag ville slå ihjäl henne med strömförande elkablar – det hade inte varit värre. Jag insåg mitt enorma misstag i samma ögonblick som mina öron hörde orden och jag sa så snabbt jag bara kunde:

-          Det var ett skämt! Jag bara skämtade. På ett otroligt dumt sätt som jag ångrar. Det var naturligtvis inte allvar.

Jag bannade mig själv tyst, hur i hela fridens namn tänkte jag där? Nä, just, jag tänkte inte …!! Nä, hur kunde jag ens säga så, snyftade hon. Vi måste ju gå till djursjukhuset som ligger en liten bit bort.

Javisst, om du duschar så kan jag gå dit och lösa det hela (och bryta nacken av henne själv, tänkte jag förhoppningsfullt). Nej, hon skulle ju med, naturligtvis. Hon ville se vad som hände. Hon blängde dessutom misstänksamt på mig, inte helt grundlöst.

*suck* Javisst. Hos djursjukhuset gav de Sally en spruta och så somnade hon in. Det tog inte mer än en och en halv minut. För detta betalade jag 450 kronor!! 450 spänn!! Det är ju ett eller två par sommarsandaler. När jag hade kunnat lösa det själv …

Dottern ville ta hem Sally för att göra en begravning på egen hand. Vad bra för då slipper jag i alla fall att betala för kremeringen, tänkte jag.

-      Då begraver jag henne när du duschar (slänger allt i soporna, alltså).

Men nej, hon ville ju *snyft* vara med. Jamen, det är väl klart. Varför inte när vi ändå håller på? Fram med en kartong, fyll med ludd, lägg dit Sally och lite solrosfrön och sedan tejpa ihop alltihop. Nu skulle hon begravas också. Vi har en liten dunge bakom vårt lägenhetshus som det säkert går att gräva i … Gräva! Med vad? Jag har ingen spade eller skyffel eftersom jag bor i lägenhet, mina barn är för stora för att leka med hink och spade så vad skulle jag gräva med? Jag började rafsa runt i mina skåp, lådor och förråd och det allra bästa jag kunde komma fram med var en gammal osthyvel!!

Så, dottern, lådan med musen och jag med osthyvel i högsta hugg gick som ljusskygga individer till dungen för att gräva ner Sally. (jag ville inte bli anklagad för att vara den grannen som hade skapat en lokal filial till Jurtjyrkogården i vårt bostadsområde – eller har jag läst för mycket Stephen King, kanske …?)

Så där stod jag, hukande för att inte få skäll av förbipasserande grannar, och grävde med en osthyvel i marken samtidigt som jag försökte göra det med en viss värdighet med hänsyn till dottern … Vi fick Sally begravd och dottern lade dit en bukett blommor ovanpå. Hon tyckte trots allt att det hade varit fint.

Det kändes surt eftersom jag hade kunnat göra det själv (då hade det inte kostat 450 kronor) och så hade jag kunnat slänga muskroppen i soporna efteråt. Men - vad gör man inte för sina barn?!