Vilken toppendag med strålande sol från en klarblå himmel det har varit idag!

Jag har rensat och planterat nytt på balkongen samt tvättat och dammsugit bilen idag.

Jag tillhör den kategori människor som inte vill hålla på och joxa med bilen för mycket. Den ska funka, liksom. Jag tycker det räcker utmärkt att kunna köra, tanka och hålla koll på oljan, i övrigt är det där med bilar helt ointressant. Medan jag stod och tvättade bilen så kom jag att tänka på en händelse som inträffade för några år sedan.

Jag och min dåvarande sambo skulle ut och resa och vi skulle parkera bilen vid en långtidsparkering. När vi kom till långtidsparkeringen vid femtiden på morgonen så var det bara vi och två bilar till som skulle lämnas in. Inte den tiden på dygnet när rusningen var som störst, liksom.

När jag då stod där denna enormt tidiga och iskalla samt mörka januarimorgon så hade jag mentalt redan anlänt till det soliga och varma resmålet och var därmed inte så alert. Vid frågan:

- Vad har du för bil?

så svarade jag sanningsenligt:

- En blå.

Men i samma ögonblick insåg jag hur enormt enfaldigt det lät – duh, jag är ju inte en idiot ...! – så jag log och lade till:

- Det är en Peugeot eller Renault. (Jag alltid blandar ihop de två franska bilmärkena.)

Killen bakom disken bara stirrade på mig och jag kände mig därför manad att lägga till:

- Du vet, den där bilen som har en häst som stegrar sig, och så gjorde jag en liten imitation av det.

Killen bakom disken stirrade ett ögonblick till och med aningen större ögon på mig och lutade sig mot min sambo som han lite halvviskande frågade ”Vad har hon för bil?” och då fick han det korrekta svaret ”Peugeot”.

Jag kände, herregud, ska det vara så svårt? Den tiden på dygnet med bara tre bilar att välja på och det är antingen en Peugeot eller Renault och den nyckeln jag lämnar över ska fungera på bilen (med tre att välja på!) och inte minst så är det den bilen som har ett djur (en häst?) som stegrar sig. Hur svårt kan det vara?!?

Tänkte jag i alla fall. Antagligen så tänkte inte killen som skulle ha ansvaret över bilarna på det sättet ...

Å andra sidan så uppmanade en av mina vänner – som jag berättade det hela för vid hemkomsten – att jag verkligen skulle ha hållit fast vid mitt påstående att det var en stegrande häst på min bil så att jag skulle kunna ha lämnat in en Peugeot men hämtat ut en Porsche …

Detta får mig att tänka på en annan liten historia från när jag var riktigt ung. Detta var typ 1985 eller så. Jag och mina vänner hade precis börjat ta, redan lyckats få, eller skulle inom kort börja ta körkort. Växer man upp på landet så tar man körkort så fort man kan för att kunna ta sig runt. En av mina vänner hade en överrenskommelse att han skulle köpa en bil tillsammans med sin mamma när han hade fått sitt körkort. Så de började glatt leta efter bilar i kategorin ”bättre-än-en-skrotbil-fast-inte-mycket-men-i-alla-fall-körbar”.

Efter att ha letat några dagar så fick min kompis ett samtal av sin mamma där hon lite småhetsigt berättade att hon hade hittat en bil i en annons i en tidning för bara 5 000 :- Dessutom var det en Porsche! Nu skulle de slå till och göra ett kap. Okej, en ganska sopig Porsche antagligen, men en Porsche!

Min kompis trodde inte riktigt att det kunde vara sant så han frågade sin mamma vad det stod i annonsen och hon läste snällt upp det för honom.

Han kunde fortfarande inte tro att det var så bra så han bad henne bokstavera bilen vilket hon gjorde.

”P-e-u-g-e-o-t.  Porsche! …"