Idag är en ”sådan där” dag …

Det började med att min 8-åring vaknade med ett tjut – han hade tappat sin lösa tand under natten och den var borta! (Jag undrade försynt igår kväll om vi skulle se ifall det gick att dra ut den eftersom den var riktigt lös – men nej, den skulle sitta kvar tills pappan fick se den dagen efter) Och nu hade den alltså trillat ut och var borta. Ve, fasa och tårar!

Jag lyckades till slut smyga upp en tia i fönsterbrädet och fick 8-åringen att tro att Tandfen hade kommit, hämtat tanden och lämnat en guldpeng istället. Då blev det lite bättre. (Inte för att han tror på Tandfen men för att han fick en peng).

Mitt i den uppståndelsen som pågick så lyckades dessutom 8-åringen att välta ett glas vatten över mina viktiga jobbpapper som jag lagt i organiserade högar på köksbordet  …  Han blev ledsen för olyckan och det var bara att säga att det inte gjorde något (samtidigt som jag förbannade min egen dumhet över att ha lämnat kvar allt på bordet).

Strax efter kommer min 14-åriga dotter in till mig i badrummet med rejält bister uppsyn och upplyser mig om att det inte finns ett enda pålägg i kylskåpet och att hon med andra ord inte har något att äta till frukost.

Nej, det kan inte vara sant! Efter en rusning ut i köket för att dubbelkolla vad som fanns i kylen så kände jag att hon fick lösa det själv med fil, müsli, smoothie eller valfritt annat.

Så, dags att ställa sig i duschen. Ut från duschen, torka av mig – då kommer nästa bakslag. Inte en enda tampong i hela lägenheten! Då gav jag liksom upp. Det var väl det som saknades? Varför inte, liksom …?!

Jag kände att jag längtar till kvällen och en ny dag i det läget. Det är bara att ta sig igenom denna och vänta på nästa …