Min 14-åriga dotter – som de senaste åren har skämts oupphörligt och obegränsat mycket för mig – satt och pratade lite med mig i helgen. Jag som annars brukar få höra hur pinsam jag är (jag har även fått höra att jag inte ens behöver göra något för att vara pinsam) fick höra något som jag tolkade som ett positivt omdöme. Det blir nog inte bättre från en 14-åring, än det jag hörde.

Det var en hyfsat lång monolog om hur tjejerna i klassen var. Som avslutning kom något i stil med:

” Men vet du, F.s mamma tror att hon är sådär ungdomlig. Hon har hårförlängningar å går å gör naglarna (här kom en liten grimas …) å hon har korta kjolar på sig å hon tycker att hon är så ung! Hon är verkligen pinsam å det verkar inte som om F bryr sig om det men alla andra i klassen tycker att hennes mamma är sååå pinsam.”

”Ok, är hennes mamma lika pinsam som jag, alltså?” undrade jag lite roat.

”Mäh! Hennes mamma är ju ännu pinsammare, ju. Du är inte så ungdomlig och pinsam utan mer gammal som en mamma. Du är inte sådär ung eller tjock eller nåt sånt. Du är en typisk mamma, liksom. Du är bara vanligt pinsam …”

Instinktivt kände jag att det nog var det bästa beröm jag kunde få – och kommer att få de närmaste åren – av henne.