Direktlänk till inlägg 25 maj 2010

Det där med ålder

Av riesling - 25 maj 2010 16:02

Det där med ålder är svårt. Själva siffran har jag inga problem med, jag tycker det är rätt skönt att ha en jämförelsevis hög siffra. Att ha blivit över fyrtio år. Jag har inga som helst problem att säga att jag är 44 i år. Det känns som om jag har mer pondus nu än när jag var typ tjugofem. Som att jag i kraft av min ålder kan drämma till med:

”Sluta jiddra och gör som jag säger istället! Jag är mer än fyrtio år. Jag vet bättre än du för jag har varit med längre tid.”

Detta i kraft av att jag faktiskt har levt i mer än fyrtio år och har varit med om olika saker. Jag har varit ute och rest som ”backpacker”, jag har pluggat olika saker i olika omgångar – även utomlands, jag har jobbat som mentalskötare, städerska, servitris, säljare, receptionist/telefonist, reseledare, vinutbildare mm. Jag har bott både på olika ställen i Sverige och utomlands och jag tycker att jag med fog emellanåt kan klämma ur mig: ”Jag vet bättre än du. Gör bara som jag säger.”

(Det är så skönt att inte vara ung och osäker längre.)

Men sedan finns då den andra sidan av myntet. Även om jag har en siffra som säger 43 eller 44 så betyder det inte att jag alltid känner mig som den siffran. I vintras var jag bjuden på fest hos en vän. Det fanns fullt av folk där som jag inte träffat förut och jag började prata med en supertrevlig kille. Vi hade jättemycket gemensamt. Vi hade samma referenser vad gäller film, musik, resor och annat. Han nämnde att han var 28 år och jag nästan skrek tillbaka: ” Jamen, åh! Då är vi lika gaml … Nä. Nä, just det. Jag är äldre än du …”

Men jag kände inte så! Det kändes som om vi var samma, liksom.

Likadant är det när jag är hemma i Småhåla som jag växte upp i. Eftersom det inte bor så våldsamt många människor där så känns det som om jag bör känna igen de allra flesta som är i min ålder. Alltså kan jag inte låta bli att titta mig omkring när jag är i centrum (läs: där som konsum, posten, pressbyrån och videoaffären finns) för att se om jag kan säga hej till någon gammal klasskompis.

Jag har de senare åren identifierat ett problem med detta eftersom jag går och tittar nyfiket undrande på de som är plus minus trettio år. Precis som jag. Som är 44 år ... Eller; hur hänger det ihop??

Jag verkar inte ha någon verklighetsförankring kring det där.

Ibland kan min mamma peka lite försynt och nämna att där går Björn eller Yvonne från min klass. Men, alltså, NÄE! Inte kan den gamla gubben med sitt tunna hår, sin ölmage och som har barnbarn vara lika gammal som jag. Jag är ju inte lika gammal som han!

Eller den där tanten som vaggar fram med grått, tantpermanentat hår, jätteknubbig silhuett, tantlängd på kjolen och fotriktiga skor?!?!? Vi kan omöjligt vara samma generation. Hon är ju gammal! Själv är jag ju bara ungefär trettio. På insidan.

Jag blir lika, jäkla förvånad v a r j e gång detta inträffar. Hur gammal är jag? Egentligen? Är jag fortfarande någorlunda ung, slank, vältränad, attraktiv, hänger med i klädstilen, fattar vad kidsen snackar om, lyssnar på helt annat än dansband och har fortfarande livet framför mig?

Eller är jag en tant som har missat många chanser i livet, har rynkor, småkrämpor, två barn som snart är vuxna (nåja), en tant som tycker att det är lämpligt att gå hem vid 23-tiden, inte ut på stan för det är så knôkigt med folk och som faktiskt uppskattar en god middag framför att äta nudlar (så pengarna räcker till vin …).

Det beror på vem du frågar, skulle jag tro. Sanningen är väl att jag är en ganska god blandning av alltihop …

Allmänt

Dela

45-åringen Ewa

25 maj 2010 16:39

40+ är en utmärkt ålder! :-)

http://www.fundringar.bloggplatsen.se

Ullis

25 maj 2010 19:52

Hej!
Ålder tycker inte jag spelar nån roll, man är så gammal man känner sig..
Jag har vänner som är yngre och de som är äldre, några nästan tjugo år äldre.
Ibland kan jag tycka att de yngre vill verka äldre och tvärtom.
Vid fester är de äldre nästan värst, läs roligast! De partajar utan dess like och har riktigt roligt. Jag har svårt att hänga med.. :)
Nä, var dig själv och ha kul!
Mvh Ullis

http://ullispyssel.bloggplatsen.se

Terese

25 maj 2010 22:28

Hahaha jag har också lite problem med det där som kallas ålder...spelade fotboll idag med lite smågrabbar och bror min med familj...i huvudet dribblade jag elegant som förr i tiden men i praktiken snubblade jag över bollen och mina ben sprang inte lika snabbt längre...känner mig ung när jag jämför mig med många andra i min ålder och har svårt att tycka att siffran 40 ska vara så speciellt mycket för jag har mycket barasinne i mig med massor av erfarenhet så för min del är det bara siffror och man ska akta sig för att känna att man måste bli eller bete sig på visst sätt för att åldern kräver det...man är inte äldre än man gör sig fast kroppen kanske inte hänger med hela vägen:-))

http://teresepettersson.blogspot.com

Katarina

26 maj 2010 09:15

Ja, det där med åldern är något för sig själv....
Men jag tror att för det mesta spelar det ingen roll vilken siffra man står på, man vill hur som helst aldrig backa.
Vem vill tillbaka till tonårens självförverkligande kris eller tjugo-någonting då man inte hunnit få samma erfarenheter.
Nej, NU är den bästa åldern!

http://endastgossar.bloggagratis.se

susanna55

26 maj 2010 21:56

Haha, åldern har jag aldrig haft problem med! Hade varken 30årskris, 40årskris eller 50årskris, tänker inte ha någon heller. Därmot gillar jag inte att utsidan inte kommer att sammanfalla med insidan, ung i sinnet, men med pondus, och snart rynkig, man kanske ska börja akta sig för solen, SHIT!!!!

http://susanna55.bloggplatsen.se/h

Gitte

28 maj 2010 09:01

Tack gode gud för att man slipper vara ung en gång till. Har gjort det en gång, det räckte! Huvva! Är inte ett dugg avundsjuk och ser fram emot varje rynka jag lyckas skratta eller gråta mig till. Men samtidigt så känner jag väl igen det du skriver. Fast ibland funderar jag på hur andra ser på mig... ett ex var när lilleman var sjuk, han har inte många månader gammal men då sambon jobbade och jag hade problem med en Si-led i höften fick jag inte bära. Största sonen följer med till vårdscentralen. Han var då fjorton år. Nu skall det sägas att han inte såg ut som en sedvanlig fjortonåring, togs ofta för att vara i varje fall arton-tjugo. Ca 190 cm, och hundra kilo man, med hår ner till byxlinningen och stora hårdrocksplaffsar på magen var han ändå en imponerande syn. Läs en sån som innebär att man går över på andra sidan gatan om man ser honom.... han sitter i väntrummet med lilleman och sköterskan kommer och ropar upp vårt namn. Vi reser oss, han kommer efter och sköterskan säger:
-Åh, är pappa med? Vem det var pinsammast för vet jag inte, om det var sköterskan, honom eller mig. Men detta hände sedan många gånger efter det. (Nu var han en bebissjuk storebror skall det iofs tilläggas).

Vid ett annat tillfälle mötte jag en gammal skolkamrat med en äldre man. Jag hälsade artigt på mannen, och pratade allmänt med skolkamraten jag inte sett på länge. Han var sig lik. "ojojoj vad tiden gått". Efter tio minuter frågar den gamle mannen: "känner du inte igen mig?". Jag tittar förfärat på honom, men nej, skallig upptill, ölmage, hängslen, flanellskjorta (="måste vara bonne). Ingen klocka klämtade. "-Men det är ju jag, kommer du inte ihåg när vi var på liseberg"?
Öööh. Namnet var fullständigt bekant. Mer än bekant. Det var skolans hunk i nian som hade presenterat sig och jag som just börjat åttan på den nya skolan föll som en fura... Och på liseberg, jo, vem kan någonsin glömma den resan? Inte jag.
Jag såg på den gamle mannen och insåg att åren nog gått lite olika fort fram???

http://www.bortbytingen.bloggplatsen.se

Havanna

29 maj 2010 14:31

Det är jätteskönt att inte vara så ung längre. Jag hade min stora ålderskris när jag var 25. Det fanns så mycket att grubbla och känna sig missmodig över. Efter det har det bara gått framåt och uppåt i livet. Allting känns mycket lättare. Jag känner mig mycket tillfreds och skulle absolut inte vilja vara 25 igen. Dessutom är jag mycket snyggare nu. Ha ha! Jag avslutar med ett tänkvärt Strindbergscitat: "När man är 20 har man löst världsgåtan. Vid 30 börjar man tänka över den och vid 40 finner man den olöslig."

http://tankarfraninsidan.blogspot.com

Lena

2 juni 2010 08:51

Haha, känner igen det där! Men jag är sååå nöjd med att vara 40+ - jag kan flippa ur och vara hur barnslig som helst, och jag kan uppföra mig belevat och vara hur seriös som helst, allt är helt okej!

När jag återvänder till min barndomshåla brukar jag spana efter känt folk bland 20-åringarna. Ända till jag kommer på att det är deras föräldrar jag förmodligen borde kolla efter...

Älskar min ålder just nu och instämmer med den klyschigaste klyschan av dem alla: livet börjar vid 40!

Att livet måhända numera innehåller fler läsglasögon, mer gäddhäng och stelare leder får man se till med glädje; man utvecklas precis som man ska! ;-)

http://sajberlena.bloggplatsen.se

Xecute

7 juni 2010 15:52

Fantastiskt bra inlägg! Känner igen mig totalt. Särskilt vad gäller att förfasa sig över exklasskompisar som ser förjävligt gamla ut... :-)))

http://xecute.bloggplatsen.se

Vad skådade mitt öga??

Kommentarer (1)

Av riesling - 16 februari 2012 18:03

Jag har precis lärt mig hur jag kan få bilder från min mobil att ”hoppa in i” min dator så nu måste jag visa ett porslin som jag hittade på jobbet. Det var en dag när jag stod vid kaffeapparaten och väntade på att kaffet skulle ...

Tonåringar ...

Kommentarer (2)

Av riesling - 15 februari 2012 14:11

Jag har en dotter hemma som blir 16 år i maj. Tonåringar kan vara väldigt upptagna av sig och sitt och ha ett väldigt ensidigt och enkelspårigt och kortsiktigt perspektiv. Hemma hos mig är det jag och mina två barn som bor och eftersom jag är h...

Det viskar under min säng ...

Kommentarer (3)

Av riesling - 14 februari 2012 20:39

Under min säng har jag två stycken förvaringslådor. Ni vet såna där vita IKEA-lådor i plast som sväljer en hel del? Jag har mina skor i de lådorna under min säng. Nu har jag under några nätter blivit störd av ljudliga viskningar från de där...

14 februari ...

Kommentarer (1)

Av riesling - 14 februari 2012 16:24

Jag kan egentligen bara skicka den här som repris just idag. Fortfarande lika aktuell och sann. Med risk att låta som en sur bittersugga utan någon slags glädje I livet så måste jag ändå få lov att trumpeta ut: Vad ÄR det som är så speciell...

Det kan inte bara vara jag?

Kommentarer (1)

Av riesling - 13 februari 2012 19:06

Det kan inte bara vara jag som har en tonåring vars rum ser ut som om jag stiger in i ett hem av en Horrible Hoarder ...?? Min 16-åriga dotters rum ser inte ut att höra hemma i min lägenhet. Det ser ut som om det bor någon därinne som aldri...

Visa fler inlägg