Jag har hittat en ny blogg som jag gillar skarpt. Denna fantastiska kvinna borde det finnas fler av!

http://ladydahmer.blogg.se/

Hon är feminist på sättet som jag gillar; hon gör och agerar istället för att predika och försöka omvända människor i teorin och hon skriver i omgångar (bland många andra väldigt bra saker!) lite grand om kläder till barn, genus och att det inte är självklart att klä små flickor i rosa tyllklänningar eller små pojkar i mörkblå snickarbyxor (är det ett tillräckligt stereotypt exempel?). Mycket bra skriver hon!

Detta inspirerade mig så här kommer mina högst egna erfarenheter.

Jag har två barn, en flicka som är 14 år och en pojke som är 8 år. När jag fick mitt första barn var jag nästan 30 år och hade ett förflutet som punkare och svartrockare så jag letade efter svarta barnkläder – vilket var helt omöjligt att hitta för 14/15 år sedan!! Jag förstod ju att bebisen skulle skita ganska rejält i vad den hade för färg på kläderna så länge som de var varma, mjuka, rena och vältvättade. Själv ville jag definitivt inte ha en bebis som såg ut som den var klippt ur en klädkatalog, jag ville ju ha en cool bebis … Men det fanns bara rara, puttinuttiga kläder i rosa/rött/lila eller grönt/blått/brunt. Jag kände mig helt förtvivlad eftersom jag absolut INTE ville sätta flick- respektive pojkkläder på bebisen.

Så helt sonika köpte jag ganska neutrala kläder i gult, grönt, brunt, rött men jag undvek rosa och blått. Dessutom undvek jag stenhårt klänningar, rosetter och dylikt. Det funkade bra i flera år, dottern protesterade inte så länge hon var varm och kunde röra sig obehindrat.

Dottern gick (naturligtvis eftersom jag behöver inkomst) på dagis och blev glatt påklädd det jag tog fram till henne. När hon blev någonstans kring tre så hände något. Det känns (och som jag kommer ihåg det så kändes det likadant då) som om det hände över en natt. Plötsligt kunde hon inte ha något annat än rosa och lila på sig. Alla kläder var tvungna att ha rosetter alternativt spetsar. Nu snackar vi ALLA kläder! Tröjor, byxor, strumpor, ja, ända in till trosorna. Det där med klänningar var dock inget för henne. Hon använde gärna ”jamasch” dvs. en långärmad tröja och trikåbyxor som var bekvämt att leka i, men det var viktigt med att de var rosa eller lila samt hade rosetter eller spetsar.

Nu snackar vi ett e n v i s t barn. Det var konflikter som hette duga på den tiden! (Alla ni som har eller har haft ett barn i utveckling vet jag pratar om …) Jag lärde mig snart att det gick snabbare att låta henne klä sig som hon ville än att släpa henne skrikande, tokgråtande och sparkande – fortfarande i sin sovklädsel – till dagis och att hon blev ett gladare barn om hon var lugn nog att kunna äta frukost på morgonen. Så det var bara att till slut resignera … Jag ville ju inte tvinga henne till något som stred mot hennes eget inre heller, även om jag fick stå över min egen syn på det där med flickiga kläder … Jag lät henne tycka till om sig själv, hon blev ett nöjt barn och naturligtvis så gick den perioden över. Laura Ashley klev ut ur mitt barn …

Sedan kom sonen sex år senare. Han hade mycket av de neutrala kläder som bebisdottern hade när hon var ny och sedan när han blev några år gammal så följde ju en hop med rosa/lila kläder. Jag tog på honom en del sådant för att minsann visa för mig själv att jag var (rätt så) fördomsfri. Men även han gick igenom en period när han inte ville ha vilka kläder som helst. De fick inte var röda eller allt för ljust gröna eller gula och självklart INTE rosa/lila på sig. ”Det var ju tjejkläder!” Han ville bara ha mörkblå, mörkgröna eller bruna kläder eftersom han tyckte att de var finast. Vis av min erfarenhet från barn nummer 1 så lät jag honom hållas ganska så direkt och även den perioden gick över.

 Vi hade dessutom en liten stad av dockor eftersom dottern var en riktig dockmamma. (Hon kallades för ”Dockornas Moder Theresa” på dagis eftersom hon tog hand om alla dockor och mjukdjur och bäddade och matade och gullade med dem. Gud nåde det barn som helt slarvigt lade ifrån sig en docka på golvet! Då blev dottern helt galen! Vilket jag för övrigt undrar över eftersom jag själv inte har en enda dockgen i mig …) Sonen struntade fullständigt i att odla sina vårdande sidor och lade dockorna ner på golvet, puttade dem fram och tillbaka samtidigt som han brummade. Detta gjorde han i samband med att han lärde sig sitta själv. Han lärde sig säga b-b-b-b-iiiil före han sa pa-pa … (Han sa dock ma-ma allra först!) Han hade ett helt zoo av mjukdjur, en hel liten stad av dockor, ett mindre bibliotek av böcker och dessutom högvis med ”pedagogiska” leksaker som jag så politiskt korrekt hade köpt på bra leksaksaffärer. Allt detta var värt absolut NOLL OCH INTET för min son som endast hade ögon för bilar … Denna jäkla unge. Nu blev jag tvungen att köpa bilar och bussar och traktorer och annat pojkigt – jag som skulle vara så himla könsneutral! Fan …

Det som jag försöker skriva med väldigt många ord är att det inte alltid går att bestämma över barn. Jag gjorde mitt bästa men de valde varsin period med riktigt könsstereotypa kläder och leksaker ändå. Fast jag ville ge dem båda två alla slags möjligheter. Det är väl klart att de påverkas av sin omvärld och kamrater och dagis och mor- och farföräldrar och annat löst folk som finns runtomkring. Men jag tror ändå att det är viktigt att ge sitt barn möjligheter till att växa in i sina egna val och sedan stötta barnen i det som de är. Klart slut.

 

Sanna Eriksson

25 augusti 2010 16:16

Haha, jag skrattar gott när jag läser din blogg. Du skriver verkligen roligt. "Laura Ashley klev ut ur mitt barn" :) Fortsätter följa din blogg!

http://alltomleksaker.com

riesling

25 augusti 2010 18:54

*Bugar och bockar*
Tack så mycket!

 

Xecute

25 augusti 2010 21:12

Jag har skrivit om exakt samma fenomen, erkänn nu att du var inne och snodde det... ;-)))
Närå, men seriöst så hände precis samma sak med min äldsta dotter. ÖVER EN NATT i den där magiska treårsåldern så var det bara rosa och glitter som gällde. HOn fyller snart sex och det har INTE gått över än. Ja, jag har från början bemödat mig om att ge mina barn alla alternatvi; köpt dockskåp redan till äldsta killen liksom spis mm, men var han någonsin intresserad? Nä. Barn är helt enkelt dels personligheter som det inte går att styra över på det sättet, dels har de sina åldersrelaterade perioder då könstillhörigheten är mycket viktig i arbetet med att hitta sin egen identitet. Tycker synd om alla barn som inte FÅR gilla det som anses könsklyschigt, t ex en kille får inte leka med bilar och en tjej får inte leka med dockor... eehhh ska nog sluta skriva nu annars blir det här längre än ditt inlägg.......... :-))

http://xecute.bloggplatsen.se

riesling

25 augusti 2010 21:51

Ja, jag vet vad du menar. En av mina kompisar har en son som är 7 och hela sommaren har han gått omkring i ett lucialinne för hans stora idol är Prinsessan Leia i StarWars. Hans föräldrar är supervettiga och låter honom bara vara och få gilla Prinsessan Leia hur mycket han vill.
Jag vet vid ett annat tillfälle när min son var typ två/tre år och han såg sin storasyster få tånaglarna målade. Då ville han också ha det och bli lika fin som hon. Självklart fick han det och han var så himla nöjd. Dagen efter i lekparken när han kom med sina snygga naglar i sandalerna så var det en liten granngosse som var fem år som stirrade länge och noga på min son och hans tånaglar, sedan sa han väldigt uppfordrande till mig: "Vet inte du att killar inte kan ha smink på tårna??" Hans pappa skämdes och sa att det nog kom från honom, när jag berättade det hela ...
(Nu var mitt svar nästan lika långt som ditt. va'?!? ;-))

 

Xecute

25 augusti 2010 21:14

.. glömde, ang lady dahmer, att hon är jätteaktiv på familjeliv.se så jag känner igen henne.
(tyvärr kan jag ju inte hänga på den sajten för jag blir bara anmäld hela tiden :D )

riesling

25 augusti 2010 21:52

Men, Xecute, då? Anmäld?
*asgarv*
Jag är inte ens förvånad!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  Jag har precis lärt mig hur jag kan få bilder från min mobil att ”hoppa in i” min dator så nu måste jag visa ett porslin som jag hittade på jobbet.   Det var en dag när jag stod vid kaffeapparaten och väntade på att kaffet skulle ...

  Jag har en dotter hemma som blir 16 år i maj. Tonåringar kan vara väldigt upptagna av sig och sitt och ha ett väldigt ensidigt och enkelspårigt och kortsiktigt perspektiv. Hemma hos mig är det jag och mina två barn som bor och eftersom jag är h...

  Under min säng har jag två stycken förvaringslådor. Ni vet såna där vita IKEA-lådor i plast som sväljer en hel del? Jag har mina skor i de lådorna under min säng.   Nu har jag under några nätter blivit störd av ljudliga viskningar från de där...

  Jag kan egentligen bara skicka den här som repris just idag. Fortfarande lika aktuell och sann.   Med risk att låta som en sur bittersugga utan någon slags glädje I livet så måste jag ändå få lov att trumpeta ut: Vad ÄR det som är så speciell...

  Det kan inte bara vara jag som har en tonåring vars rum ser ut som om jag stiger in i ett hem av en Horrible Hoarder ...??   Min 16-åriga dotters rum ser inte ut att höra hemma i min lägenhet. Det ser ut som om det bor någon därinne som aldri...