Det var väldigt enkelt egentligen. Flickan hade börjat med att äta lite mindre portioner men efter ett tag så hoppade hon helt enkelt över ett mål om dagen. Det var inget svårt alls. Det gick att skylla på allt möjligt. Att hon hade ätit hos en kompis, att hon skulle äta hos en kompis, att hon skulle äta senare, att hon inte var hungrig osv.

Sedan hoppade hon över ytterligare ett mål om dagen. Då hade Flickans kropp slutat att känna hunger längre så det var inget svårt alls för henne. Hon kände sig lätt i kroppen. Lätt och stark och oövervinnerlig. Hon kände det verkligen som om hon skulle kunna klara av precis vad som helst bara hon gav sig fasen på det. Kläderna hängde lite lösare runt kroppen och bara den känslan gjorde att Flickan var motiverad att hoppa över måltiderna. Flickan hade alltid hållit på med idrott men nu tränade hon mer än någonsin. Hon tränade något varje dag. Men då visste förstås inte hennes föräldrar om att hon gjorde 100 situps, 100 knäböj och 100 armhävningar varje morgon. Och varje kväll. Det gjorde hon inne i sitt rum med stängd dörr.

Flickan kunde efter ett tag både se på kläderna och känna på kroppen att hon hade gått ner i vikt. Men än så länge var hon inte nöjd. Bara lite till. Bara lite …

Hon slutade efter ytterligare ett tag att äta fast föda eftersom hon inbillade sig att flytande skulle rinna genom kroppen fortare och att kroppen inte skulle suga upp så många kalorier längs vägen. Hon tränade ännu hårdare och begränsade till slut sitt intag till två deciliter äppeljuice per dag för det skulle bara bli 40 kalorier per dag. Hon visste inte riktigt varifrån hon fått den siffran och varför det skulle vara lämpligt för henne, men hon var djupt övertygad att det var det enda raka. Hon drack juicen med sugrör så att den inte skulle komma in i kroppen för fort. Och så gjorde hon 100 extra situps varje morgon och kväll för att kompensera för juicen.

Flickan slutade så småningom att umgås med vänner och att göra saker på sin fritid. Hon slutade att hålla på med idrott eftersom hon inte längre var lika stark som hon alltid varit. Hon orkade inte lika mycket som de andra och det gillade hon inte. Så hon gick hem och utökade sitt eget träningsprogram istället genom att använda PET-flaskor fyllda med vatten som hantlar. Hon kunde känna hur hennes kläder hängde löst runt kroppen men spegelbilden som mötte henne var av en knubbig tjej. Hon ägnade i stort sett all sin vakna tid med att hålla kroppen igång på något sätt så att den skulle kunna förbruka kalorier. Under en period ställde hon till och med väckarklockan mitt i natten för att kunna gå upp och köra ett träningspass. Hon hade börjat känna sig äcklad av att kroppen bara låg och vilade hela natten i sträck utan att jobba. Hon ville så gärna bli smal och fin. När hon var det så skulle allt bli annorlunda. På ett bra sätt. Då skulle det bli så bra. Sen …

I dödsannonsen stod det bara: ”Varför?” och under stod hennes föräldrars och lillebrors namn. Flickans föräldrar visste inte. De hade verkligen ingen aning om varför. Att det berodde på bristande uppmärksamhet. Att de hade glömt bort sitt ena barn. Att eftersom lillebror hade en ganska allvarlig och obotlig sjukdom och hade spenderat långa perioder på sjukhus, så hade duktiga Flickan fått klara sig själv. Hon gjorde det ju så bra. De märkte inte att de gav mindre och mindre tid och uppmärksamhet åt Flickan. Att det mesta hamnade på lillebror. Flickan var ju så duktig. Henne behövde de inte vara bekymrade för. Att Flickan på sitt sätt sökte sina föräldrars uppmärksamhet. Att det drev henne i döden. Det visste de inte.

 

Vivi

31 maj 2010 15:20

Bra skrivet! Jag har en extra lillasyster med anorexia och blir galen på alla thinpo bloggar, skönt att ngn skriver om resultatet!

http://www.missvivis.se

 

Katarina

1 juni 2010 14:53

Tänk att ens egen hjärna faktiskt kan lura en så ordentligt!
Man känner de lösa kläderna och kan mäta ett betydligt mindre midjemått än ens jämnåriga, och ändå ser man bara en knubbig äcklig kropp i spegeln.............

http://endastgossar.bloggagratis.se

 

Terese

1 juni 2010 20:59

Så bra skrivet och det värsta är att det här är en verklighet för många tjejer...så sorgligt men sant...
Du skriver bra och jag gillar din blogg:-))

http://teresepettersson.blogspot.com

 

Katarina

2 juni 2010 08:59

Jag gillar din blogg skarpt. Därför länkar jag till dig nu, hoppas du inte misstycker.........

http://endastgossar.bloggagratis.se

 

A

2 juni 2010 10:05

Bra, starkt och gripande!
Vill bara hem och krama min 14-åriga dotter och min 4-åriga son.
Inte för att de inte får uppmärksamhet annars. Det får de. Det vet jag!
Men ändå! Det är så skört allt!
Vill bara att mina barn alltid ska känna hur mycket de är älskade!

http://minsoffa.blogg.se

 

Suddens matte

2 juni 2010 20:43

Vad bra skrivet! Har en son på 26, som fick anorexcia när han var bara 14 år! Men som tur var insåg jag vart det brakade, och kunde ingripa, men om jag inte hade sett det?????
Kul att du hittade till min lilla Sudds blogg.
Kram från oss, Ulla & Sudden

http://nyavovven.se

 

Marita

2 juni 2010 22:23

Tack för din fina kommentar i min blogg.
Du har en intressant och kul blogg och detta var verkligen tankeväckande. Kan inte riktigt förstå hur det kan gå så långt utan att man som förälder märker något. Sorgligt...:(

http://ritamang.blogg.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  Jag har precis lärt mig hur jag kan få bilder från min mobil att ”hoppa in i” min dator så nu måste jag visa ett porslin som jag hittade på jobbet.   Det var en dag när jag stod vid kaffeapparaten och väntade på att kaffet skulle ...

  Jag har en dotter hemma som blir 16 år i maj. Tonåringar kan vara väldigt upptagna av sig och sitt och ha ett väldigt ensidigt och enkelspårigt och kortsiktigt perspektiv. Hemma hos mig är det jag och mina två barn som bor och eftersom jag är h...

  Under min säng har jag två stycken förvaringslådor. Ni vet såna där vita IKEA-lådor i plast som sväljer en hel del? Jag har mina skor i de lådorna under min säng.   Nu har jag under några nätter blivit störd av ljudliga viskningar från de där...

  Jag kan egentligen bara skicka den här som repris just idag. Fortfarande lika aktuell och sann.   Med risk att låta som en sur bittersugga utan någon slags glädje I livet så måste jag ändå få lov att trumpeta ut: Vad ÄR det som är så speciell...

  Det kan inte bara vara jag som har en tonåring vars rum ser ut som om jag stiger in i ett hem av en Horrible Hoarder ...??   Min 16-åriga dotters rum ser inte ut att höra hemma i min lägenhet. Det ser ut som om det bor någon därinne som aldri...