Det roar mig att se vad olika människor har googlat på och sedan hamnat på min blogg.

Väldigt vanligt är sökbregreppet ”de olika intelligenserna” men även ”att flytta utomlands”.

Jätteofta är det sökbegreppet ”rödhåriga älskare” men även ”det är inte dig det är fel på, det är mig”.

Det där är saker jag vet att jag har skrivit om så det är inget konstigt.

Mera märkligt är det i så fall att följande sökbegrepp kommer upp: ”min sambo och hennes manlige bekant diskuterar hennes mens” och ”hon bröt benet i en stövel” …

Det får mig att fundera över vad jag skrivit om under det år som gått? Egentligen?! Hur full har jag dessutom varit …?!?

Den 20:e april fyllde min pappa år. Han blev 75. Så jag och mina barn åkte alla femtio milen dit för att fira lite grand.

Jag hade under vintern och våren hemlighetsmakat med mamma om att åka dit helt i hemlighet. Pappa visste med andra ord absolut ingenting. Han trodde att jag jobbade mycket och att mina barn var våldsamt uppbokade av annat just den veckan. 

Jag har nyckel hem till mina föräldrar och efter att ha haft kryptiska telefonsamtal med min mamma längs vägen dit så smög jag och mina barn oss in i lägenheten och gick ut till balkongen där mina föräldrar satt och sjöng ”Jamåhanleva …” samt räckte över en stor blomsterkvast till honom.

Han blev ju överraskad, det kunde jag se. Lite artigt harklade han sig och sa att det var då en överraskning som han inte hade väntat sig. Han tackade lika artigt för blommorna och sa att det var en kul överraskning.

Vi stannade i två nätter för sedan var vi tvungna att åka hem igen till Stockholm och andra åtagande såsom träningsläger på Åland för fotbollsdottern. Under den tiden så hann vi bland annat gå ut och käka på restaurang samt räcka över en tavla som jag beställt av en tjej jag hittat på nätet. Hon hade målat en tavla av mina barn i svartvitt och den var galet bra!

Min pappa var hela tiden artig och tacksam men utan att riktigt ge ifrån sig någon reaktion. Min mamma däremot sa att han var glad och nöjd över allt som hände.

Vi åkte hem efter två nätter och fortsatte vårt liv som vanligt här i Stockholm.

För två dagar sedan ringde min pappa hem till mig och sa ungefär följande:

- Jag vill bara tacka för tavlan jag fick när jag fyllde år!

- Kom du på det nu? undrade jag förvånat.

- Nä, eller jo, eller … Jag blev så komplett överraskad över att ni kom dit så jag tror inte att jag har fattat det förrän nu! Jag brukar gå och ställa mig och titta på tavlan ibland och då förstår jag att ni faktiskt var här och då blir jag så glad och tavlan är helt fantastisk och tänk att ni faktiskt var här och jag tror inte att jag har tackat ordentligt än. Tack för allt som hände när jag fyllde år!!!

Seg reaktion?

Jag måste bekänna.

Jag har blivit beroende. Jag sitter på jobbet och längtar och väntar till jag kommer hem och kan ägna mig åt mitt igen. Jag har hållit på i flera veckor nu och det blir bara värre efter hand, känns det som.

Vad är då min ”drog”? Jo, jag spelar spel på en gratissida. Men inte vilket spel som helst! Nä, det duger inte. Jag har provat massor, massor av olika slags spel och inte riktigt kunna fastna i det. Men det som heter Bollkanon är helt förrädiskt och förförande.

Det är förtrollande, helt enkelt. Det är så lätt att ”Bara en enda gång till …”. Jag har kommit dithän att jag spelar Bubble Hit/ Bubble Shooter i timmar varje dag. Jag försummar annat såsom att vattna min paprikaodling eller fixa disken efter middagen för att kunna frossa i mitt beroende.

Jag ser bollar skjutas iväg för att tömma spelfältet och ge mig poäng medan jag fyller i excel-filer på jobbet, jag beräknar vinklar för att träffa rätt boll i huvudet medan jag lagar mat och jag drömmer om runda bollar som rasar av spelfältet på nätterna. Jag sitter och spelar Bollkanon tills jag känner hur ögonen svider och hör hur magen morrar av hunger.

Det finns en känsla av igenkänning i det hela:

Det är Tetristräsket igen …

Jag har i olika omgångar tryckt ner paprikakärnor i blomkrukor med jord och ställt på fönsterbräda hemma. Det är både kul och bra för barnen att se, inbillar jag mig. Jag har planterat paprika, avokado, sått groddar, sallad, fyllt fönsterbrädan i köket i omgångar med ätbara örter. Allt för att berika mina barn, samla duktighetspoäng och verka präktig i största allmänhet så att jag inför mig själv kan säga att jag är en bra förälder.

Nu har jag i min iver över att våren är här och sommaren är på storsprång tryckt ner ett halvt paprikakärnhus (Kan det verkligen heta så …?!) i en blomkruka för några veckor sedan.

Paprika är ju nästan som ett ogräs så jag tror att varenda en enda av de små kärnorna har kommit upp. Det kom upp som en tät gräsmatta av små skott i blomkrukan och jag fick – precis som en riktig storbonde! – genomföra en gallring för att de som blev kvar skulle kunna växa sig stora och starka.

Detta har nu resulterat i att jag har ett femtontal långsmala stänglar på cirka 4 centimeters höjd av paprikaplantor med små blad på hemma i fönsterbrädan i köket.

Nu går funderingarna i riktning att jag borde plantera isär dem för att de riktigt ska få plats och utrymme och kunna växa sig riktigt frodiga och fruktsamma.

Just när den tanken kom så såg jag framför mig hur jag till hösten går omkring bland mina femton plantor iförd snickarbyxor, t-shirt, halmhatt, svetten lackar längs ryggen och med en korg på armen där jag lägger ner min enorma paprikaskörd. Kanske blir det såna stora skördar så jag kan stå på torget och sälja? Kanske kan jag bli rik på min paprikaförsäljning? Kanske borde jag gå ner på deltid på mitt vanliga jobb så jag hinner med den enorma arbetsbördan som min väldiga paprikaodling kommer att ge mig …?

Ja, vi får väl se, helt enkelt.

Först och främst: Tack så mycket alla ni fina, rara, fantastiska människor som har varit inne i min blogg och lämnat spår TROTS att jag varit otillgänglig!! Sådant känns som plåster på ett sår, ska ni veta!

Sedan måste jag nog, för att kunna berätta följande, komma med en förklaring om hur jag ser ut eftersom de flesta av er inte känner till det. Jag har det typiskt, nordiska utseendet med blå ögon, mellanblont hår (läs: råttfärg (på svenska) som jag tror att det egentligen är under all färgning och pyssel) samt den där typiskt, bleka hudfärgen som gör att jag i bästa fall blir mörkbeige till färgen på sommaren …

Detta känner jag ju till mycket väl, så jag grundar alltid med brun-utan-sol när våren kommer och det är dags för barbentasäsongen, ni vet den tid när man kan njuta av solen på lunchen.

Så även i år. Jag har ungefär sedan påsk tappert smort in mig med brun-utan-sol enligt anvisningar för att inte släppa ut benen i solljuset när de är så där vintervita och bländande. Jag menar, jag vill ju inte att mina kollegor ska behöva ha solglasögon inomhus för att slippa bländas av mina nästan genomskinligt, blåvita ben …

Resultatet har inte låtit dröja. Mycket nöjt har jag kunnat konstatera att mina ben är ojämförligt mycket snyggare nu än för ett par veckor sedan. Jag vill själv nästan drista mig till att säga att jag skulle kunna utges för att vara ”solkysst” (visst låter det poetiskt?!) och jag tycker att jag är i stort sett brun om benen.

Idag på lunchen rycktes jag hårt och brutalt ur mina drömmar. Jag satt bredvid en kollega ute på terrassen och njöt av solen och kaffet en stund. Denna kollega har varit på semester på Kanarieöarna i februari. (I februari!!!!!) Helt fördomsfullt slänger här fram att fastän hon är från Värmland och väldigt svensk så måste hon ha en invandrad tattare någonstans bakåt i släkten för det räcker att hon tänker ordet sol så blir hon flera nyanser mörkare. Hon blir inte ens röd i solen utan brun direkt! Vad ger ni mig för det?!

Idag när vi satt bredvid varandra med näsorna mot solen och småsnackade lite så slank det plötsligt ur mig ett litet skryt om hur tapper jag varit med brun-utan-sol och att jag nästan känner mig som en sydeuropé om benen. Hon tittade storögt och med hängande haka på mig och mina ben och sträckte fram sitt ben bredvid mitt (vi hade båda kjol). Det var inte roligt!!

Det var i alltså februari hon var på Kanarieöarna och jag har mycket envist använt mig av brun-utan-sol i flera veckor.

Skillnaden på våra ben var skrämmande. Hon hade en mörk, gyllene, brun färg bredvid mitt ben som såg ut att inte ha vistats i solen sedan Jesus gick i kortbyxor ...

Det var inte roligt att se.

Satan, vad negativ jag känner mig.

Kan inte riktigt rå för det och har haft känslan i flera veckor nu.

Jag brukar kunna låta mig bli arg, sur och lessen i en dag i sträck och riktigt få frossa i det och tycka synd om mig själv för då ledsnar jag på det efter ungefär en dag. Det är liksom inte roligt längre än så.

Problemet är att jag har tyckt synd om mig själv i flera veckor nu och det går liksom inte över …

Men är det inte typiskt, liksom?!

Jag kan inte påstå att jag anstränger ihjäl mig för att gullerulla med min bil, det måste jag tillstå, men ibland kan jag glimra till.

Nu när vintern är över och det varken snöar eller sandas eller saltas mera eller skvätter lera från andra bilar på vägarna så bestämde jag mig för att se om min bil, som nuförtiden bara ser gråaktig ut, hade någon blå färg kvar längst därunder hela smutstäcket.

Så igår kostade jag på den en lyxtvätt á la Shell med avfettning, förtvätt, huvudtvättning och dessutom en polering!  Jädrar, vad bilen glänste när jag for ut ur tvätten med den. Solen blänkte i lacken och jag kände att jag egentligen har en ganska fin bil, ändå. Gammal – javisst, men ujujuj vad fin blå färg den har!

Så tänk hur ilsket irriterande det var när jag kom ut till parkeringen idag och fick se inte mindre än tre stora splashar med fågelbajs över motorhuven!! Det måste ha varit en fågel i storlek med en mindre helikopter som hade hållit sig i flera dagar och sedan släppt allt över min bil, kändes det som.

Ruskigt irriterande!

"On the left side of the brain there is nothing right, and  on the right side of the brain there is nothing left ..."