”Vägen till mannens hjärta går genom hans mage”, heter ett gammalt talesätt. Är det därför så många män är så duktiga på att laga mat, undrar jag då?

Jag vet hur många män som helst som är den i hemmet som lagar maten. Kvinnor kan visst steka falukorv och koka pasta och helt absolut slänga ihop en pannkakshög, men det är männen som står för den fina matlagningen, det speciella, som köper hem exotiska ingredienser och letar efter recept med knepig tillagning. I alla fall i väldigt många av mina vänners, bekantas, arbetskamraters och släktingars hem.

Jag vet en av mina vänner som brukar krypa upp på barstolen i köket och sippa på ett glas vin medan hennes man lagar maten hemma. En annan av mina vänner är gift med en kock och hon är själv kock, men det är han som lagar maten hemma. Jag har haft två längre relationer som har resulterat i barn och i båda dem så var det i stort sett aldrig jag som lagade maten hemma. Ytterligare en annan av mina vänner är usel på att laga mat. Kan inte, helt enkelt. Nu snackar vi om en som inte kan koka ägg utan assistens …

Kvinnor har traditionellt och historiskt sett lagat maten hemma eftersom det har hört till deras sysslor att ha maten färdig på bordet när mannen kom hem från jobbet där han slet ihop pengarna. Det fanns till och med en tid då kvinnorna inte hade någon egen identitet utan titulerade sig efter sin mans yrkesroll: Doktorinnan, Direktörskan etc. (fast när jag tänker efter så måste det väl ha varit hushållerskan eller hembiträdet i familjen som stod för själva matlagandet då) och då kunde det bli långkok, kåldolmar, sjömansbiff och annat sånt där husmanskost-aktigt eftersom det fanns tid under dagen att göra det. Men även för att vi då ännu inte var allt för influerade av matkulturer i andra länder. Detta var då när vi använde salt och peppar som kryddor och ex. citron i maten var wild och crazy. Vitlök, szechuanpeppar, havssalt, curry och bl.a spiskummin som vi ser som genomsvenska (gör vi väl nästan idag?) och självklara i vårt skafferi numera ska vi bara inte tala om eftersom det inte ens fanns då …

Tillbaka till min tråd. Männen har de senaste decennierna (sedan 80-talet?) allt mer tagit över rollen i hemmen som Matlagningskonstens Stora Utövare. Det hänger säkert ihop med en allt större jämställdhet, att även kvinnor yrkesarbetar och inte har samma mängd tid hemma längre, samt att det är mycket mindre vanligt med tjänstefolk nuförtiden. Vad är det som gör att det är kvinnan i hemmet som gör fiskpinnar och kokt potatis på veckodagarna medan mannen lagar tryffelspäckad parmesan med halstrade bäversvansar på en spegel av simmig vinsås med en skummig sky och en lättslungad smördegsinbakad grodfilé täckt med fluffig enhörningspäls på helgerna …

Har det med något att göra med vad som finns i generna? Själv skulle jag aldrig få för mig att börja reducera, tranchera, flambera och blanchera redan på förmiddagen inför middagen på kvällen. Jag har annat att göra! Så kul är det inte med matlagning.

Men flera av mina manliga vänner, kollegor, bekanta verkar tycka att det är höjden av kul aktivitet! Jag har ofta fått lyssna på manliga bekanta som diskuterat om det är bättre med timjan eller oregano i någon speciell maträtt? Om det är bättre att jäsa en surdeg på kålblad eller själva surdegen? Om det är bättre med strimlad eller skuren sallad? Om det är bättre med olja eller smör i matlagning? Om det är bättre att låta marinadens syrliga ingrediens bestå av balsamico eller vinäger, ja, ni förstår?

Det är väl detta beteende som kallas gastrosexuell nuförtiden?

Vet ni vad det värsta är? Jag gillar det …

Vad är det som gör att jag är så förfärligt äckelfascinerad av "Lyxfällan" på TV? Jag gillar verkligen att titta på det och förfasas. Jag myser till det med en kopp te och tända ljus och kurar ihop mig i soffan i väntan på att det ska börja. Lite förväntansfull, nästan.

Varför beter jag mig på det sjuka sättet? Är det för att jag själv blir så enormt präktig och skötsam i jämförelse? Är det för att jag ska kunna känna mig bättre och mer strukturerad? Är det för att jag blir så lättad att det alltid slutar bra? Är det för att jag är så tacksam att jag inte finns hos Fogden? Fler tips ...!?

http://www.expressen.se/nyheter/1.2197928/victorias-miss-i-helsingfors

Stackars prinsessa att vara så övervakad och påpassad av media hela tiden! Varenda liten faiblesse som görs dokumenteras noga åt omvärlden och för all evig tid framåt. Trots allt så är ju även kronprinsessan nästan en vanlig människa. Jag vet! Det låter helt corny, men det är faktiskt så! Hon kan ha huvudvärk, dåligt minne, höra dåligt, ha förberett sig dåligt eller bara snubbla på orden precis som jag själv gör på mitt jobb. Och säkert du också? Men i hennes fall så är det direkt rubriker i alla tidningar. Och inte bara i Sverige, dessutom.

Arma människa att vara så påpassad …

Jag vet! Hon är född till det. Hon har utbildning för det. Hon har tränats till det. Hon får betalt för det. Hon får se världen. Hon får gå i tjusiga kläder och ha coola, hippa accessories som jag själv endast har råd att få se på bild. Hon vet inget annat. Hon har en hel stab med människor som hjälp runt sig. Men för jösse namn, det är en människa av kött och blod och med mänskliga brister vi pratar om här.

Jag säger fel ibland men det är minsann ingen som kommer ihåg det. När jag tänker efter så är det nog inte ens många som lägger märke till det. Det blir då definitivt inga tidningsrubriker!

Nu låter jag nästan som en renrasig royalist, men ack vad fel! Jag tycker att vi betalar alldeles för mycket pengar åt några få människor som gör ett jobb som jag hellre skulle vilja att vi valde in kompetenta människor att sköta istället för att de från födseln är bestämda att sköta jobbet oavsett hur lämpade de är för det. Antagligen billigare, dessutom.

Jag menar att den andra sidan av det myntet är att födas och sedan inte ha någon egen vilja och att det nog är ganska horribelt. Slaveriet är ju sedan länge avskaffat men är inte kungahuset en slags form av livegenhet? Bara det att det är lite mer eftertraktat att bli kung/drottning än att sträva efter titeln slav …?! De har ganska mycket gemensamt om man bortser just pengatillgången.

Du får inte jobba med vad du vill (hur skulle det se ut om kronprinsessan ville jobba i kassan på konsum?).

Du får inte utbilda dig till vad du vill (tänk om någon av kungabarnen skulle vilja bli murarlärling?).

Du får inte roa dig var du vill (kan ni se hela secret service och staben med människor om någon av dem vill tälta och vara med om Roskildefestivalen?).

Du får nästan inte gifta dig med vem du vill (tänk vilket nålsöga Daniel har fått passera och tänk på rubrikerna kring prinsens alla donnor …).

Du får inte sjukskriva dig om du är lite sjuk, bakis eller rent av inte har lust att jobba någon dag för att du är så ledsen för något (nä, för någon kung ifrån en afrikansk stat är här och ska ha dig som bordsdam till middagen och du måste vara trevlig och artig och väluppfostrad trots att du mår skit).

Du får inte fira högtider ensam med dina nära och kära eftersom du då är allmän egendom och tillhör hela Sveriges folk mer än någonsin.

Ovanpå detta ska du dessutom alltid vara politiskt korrekt, snäll, väluppfostrad, vänlig, leende och vinkande, allmänbildad, säga både kloka saker och småskämta lite … Om du då dessutom snubblar till med tungan och säger Helsingborgare … Helsingforsbor … - är det ens värt att uppmärksamma?!???

Låt den stackars människan få vara just – människa!

Jobb, jobb, jobb, jobb ...

Shit, vad mycket det är nu! Har fyra uppdrag parallellt som allihop borde varit färdiga redan, men på grund av saker jag inte styr över så är de inte det. (Nä, det var ingen ursäkt ...) Där alla fyra uppdragsgivarna dessutom tycker att just deras uppdrag är störst, viktigast och mest prioriterat.

Jobba igen ...

Jag har en fundering.

Jag har en kamrat som träffade en ny flickvän i juli i somras. Alltså för tre och en halv månad sen. (Jag vill bara klargöra hur kort tid som förflutit.)

Igår pratade jag med honom och det visade sig att han mer eller mindre bor hos sin nya kvinna numera. De är jätteseriösa i sin relation sa han och lät mycket lycklig och nöjd.

Är inte det fort? Eller?!

Jag har ytterligare en kompis som träffade en ny man i februari, flyttade in till honom och hans femåriga son i juli och nu är hon gravid och de ska ha (ett planerat) barn i april …

Är inte det fort? Eller?!

Jag började jag tänka och mina tankar spann loss, fullständigt. Vad är det som gör att människor är så snabba att bli så enormt seriösa i nya relationer? Är det för att jag och mina vänner har nått den aktningsvärda ålder där vi är tillräckligt gamla så alla vet vad de vill ha och det är därför de agerar snabbt och utan att tveka?

Är de rädda för att vara ensamma och därför tar vad de får och kommer över? (Allra minst troliga alternativet!)

För det kan väl knappast vara så att de är så kära så de inte kan vara utan varandra? Det händer väl bara när man är arton år och hormonerna flödar?

Är det jag som är kräsen och har inte träffat Mr Prins än? Liksom – är det jag som är så seg och rädd i nya bekantskaper? När jag träffar nya … eh, bekantskaper, så blir jag först väldigt lätt charmad och tilltalad av att vara eftertraktad men så fort det blir det minsta allvar och paw-rihk-tiht (M: jag lånar ditt uttryck?) så backar jag fortare än någon hinner säga pargemenskap, korsar mig, hänger lite vitlök runt halsen, spottar över axeln och gör några karateslag framför mig. Jag är livrädd att jag ska behöva prata varje dag, ses varje dag, att vi ska flytta ihop och gifta oss, skaffa en flock ungar och jag är livrädd att jag ska behöva bli presenterad för släktingar och vänner. Jag vill inte rusa in i något. Jag känner det som om jag behöver ett par år att lära känna varandra, se om det verkligen funkar, känna av varandras vanor och irriterande sidor innan jag ens skulle fundera på att ha samma adress.

Jag började fundera på varför? Är alla andra så himla perfekta för varandra så de har det så bra ihop? Eller är jag en relationsrädd jäkel som kommer att bli den bittra tanten i trappuppgången eftersom jag inte vågar ha en riktig vuxenrelation? Ni vet, hon tanten som väser från sin dörrspringa att barnen inte ska leka så högt på gården, hon som tittar genom titthålet på dörren så fort det slår i ytterporten (kanske sitter hon permanent på en stol därinnanför?), den tanten som har bruna, korviga strumpor och alltid luktar kiss …

Så det är kanske inte så himla konstigt att jag är singel …

Jag var på en fest i lördags när en av mina favoritkollegor på jobbet fyllde fyrtio år.

Jösses, vilket party ...

Nu kanske ni tror att jag är en riktig festprissa och det kan jag hålla med om att det kan verka som, för denna hösten har det verkligen hopat sig med festligheter, men skulle jag göra ett genomsnitt i livet så skulle det inte vara så ofta som ni kanske kan ha fått för er. (Vad hände nu?! Har jag dåligt samvete för att jag har kul på fritiden?)

I vilket fall, det fanns en yngre släkting till min kollega på festen. En systerson på drygt tjugo år. En väldigt, väldigt charmig, söt, eftertraktad, populär kille som såg bra ut, skrattade och skämtade och som var både rapp och driven. Han var en sån perfekt kille – förutom att jag var dubbelt så gammal som han och att min kollega (alltså hans moster) påminde mig oavbrutet om att hon har bytt blöjor på honom och att han därmed var för ung för mig ...

Han och jag var två av de allra sista på festen när vi satt tillsammans med födelsedagsbarnet och slurkade drinkar som blev allt starkare och starkare framåt morgonkvisten. Hon som fyllde såg till att även jag fylldes, om jag säger så …  

En annan kollega till mig (som skulle sova över hos mig eftersom hon bor en bra bit bort) satt och var trött och ville egentligen åka hem till mig och sova tror jag - men det tog jag ingen som helst hänsyn till. "Luta dig mot bordet och sov lite" beordrade jag henne helt iskallt eftersom jag hade så himla trevligt (hon känner mig som tur är så jag tror inte att hon tog allt för illa upp?)! Jag ville ju sitta med den unga systersonen och känna mig het, inte gå hem och sova!

Den slipade systersonen och jag hade det trevligt och det visade sig att våra kunskaper kompletterade varandras så vi satt och spånade på ett nytt företag ihop. Då och där var vi vansinnigt framgångsrika …!

Han kläckte ur sig strax innan jag gick hem att ”Det är synd att du inte är 25 år yngre” och jag kände längst inne i min berusade hjärna att det antagligen var det grekiska påbråt i honom som slog till men jag struntade i det och kände mig smickrad istället …

Jag har fått en utmaning av både Katarina och Filozophie och jag kan ju aldrig låta bli så här kommer:

4 TV program jag ser på: Shit, bara fyra?!? Ok, Criminal Minds, House, Eastenders, Whose Line is it Anyway?

4 saker jag gjort idag: Druckit kaffe, lämnat ifrån mig barnen för en vecka framåt, tackat ja till en fest, löst två problem på jobbet

4 saker jag längtar efter: SOMMAREN, nästa löning, min födelsedagsfest, mina resor till centralamerika

4 saker på önskelistan: Ett nytt kök, en hög lön, en fantastisk älskare, att bli publicerad

4 saker jag avskyr: Ljug, lögn, människor som tror att de är bättre än andra, folk som borrar i väggarna sent om kvällarna eller tidigt på mornarna

Nu skickar jag utmaningen vidare till några som jag vill veta lite mer om:

Sajberlena

Mally

Vikki

Jeppe

Satt och tittade på TV hemma i helgen när jag såg något i ögonvrån som rörde sig. Tittade ditåt och fick se den största spindeln i Sverige (det är endast en yttepytteliten överdrift, men det kan ha varit bland de 10 största individuella spindlarna, faktiskt) komma över mitt golv … *ryyyser*

Eftersom min spindelskräck är hyfsat stor så for benen upp i luften och på det sättet blev jag sittande medan jag stirrade i fasa på spindeln så jag hade koll på den samtidigt som jag undrade vem jag skulle kunna ringa! Det här var ju en katastrof i klass med Titanic, ett tredje världskrig eller rent av gräshoppssvärmarna i Egypten …

Efter ett tag insåg jag att när man är medelålders med två barn så räknar nog omgivningen med att man ska reda ut sådana här illavarslande situationer själv.

Tog alltså mod till mig, sänkte fötterna mot golvet medan jag noga höll koll på spindeln och så skuttade jag ut i köket för att hämta någon slags fälla. Enade mig själv om att ett stort, tungt glas skulle kunna fånga spindeln. Smög ut till (o)djuret igen, lokaliserade den åttabenta varelsen som inte hade rört sig alls, faktiskt. Nu skulle ju glaset på och över spindeln trots att hela min kropp ville springa så fort som möjligt åt andra hållet …

Vet ni att spindlar med alla sina åtta, håriga, långa, svarta, äckliga ben är helt nyckfulla och kan röra sig helt plötsligt åt valfritt håll?! Alltså hjälper det inte att försöka komma från sidan eller bakifrån eftersom den lika gärna kan röra sig ditåt! Så det var med fara för liv och lem som jag supermodigt smög på spindeln och försökte få glaset över den. Den undrade ju förstås vad jag höll på med och försökte undkomma så jag tog räddning ute i köket igen (!) men efter en del undanmanövrar så lyckades jag till slut att få glaset över spindeln samtidigt som jag försökte att vara noga med att inte klämma benen på den. Jag vill ju inte plåga det stackars djuret …

Lite lugnad satt jag sedan och tittade på glasburen där spindeln försökte att hitta en vrå att gömma sig i. Men vad i herrans namn skulle jag göra nu?! Där kunde jag ju inte ha den! Det går ju inte att leva resten av mitt liv med glaset där och tänk om jag glömmer bort mig och snubblar på glaset så det välter och spindeln kommer lös igen?!? Nä, den var tvungen att komma därifrån!

Skickade sms till en kompis och bad om råd. Hon tipsade om att glida in ett papper under glaset och bära ut eländet utomhus. Det lät ju i och för sig som en god idé men jag kände en viss rädsla för att spindeln skulle tugga sig ut i min hand under tiden …

Slogs plötsligt av insikten att man borde kunna droga djuret med hushållspapper indränkt i T-röd för att utan fara för liv och lem kunna forsla undan spindeln. T-röd är ju starka grejer och att andas in det borde få vem som helst att bli virrig och slö i skallen. Så jag gick och hämtade lämpliga doningar. Lade hushållspapper på en lite tjockare pappskiva för att skydda golvet, hällde T-röd i försvarlig mängd över och lyckades efter en del fifflande fösa glaset med spindeln i över till detta.

Nyfiket satt jag och tittade vad som skulle hända, men jag tvivlar numera på att spindlar andas med lungor. (Jaja, jag är inte doktor i biologi, det står väl klart för alla nu …) Den påverkades inte det minsta av ångorna. Kände dock viss trygghet i att djuret var instängt och att jag kunde se var det var hela tiden så jag tittade på slutet av filmen, men inte ens efter 30 minuter hade det hänt något med spindeln förutom att den turades om att stå på ett ben i taget nere i papperet med T-röd på (det kanske sved på fotsulan på den?) …

För att över huvud taget kunna sova den natten ville jag verkligen bli av med detta övernaturliga djur, så jag samlade ihop allt mitt mod och tog glaset med spindeln och pappen och hushållspapperet med T-röd och sprang ut genom ytterdörren på lägenheten, ner genom trapphuset och kastade ut djuret genom porten. Såg hur det kröp över yttertrappan medan jag slog igen dörren.

När jag sedan hade lagt mig så kom funderingen om att jag nästa morgon skulle mötas av en genmanipulerad, ilsken, dödsbringande spindel med superkrafter på trappan … Försökte att sova trots detta.

Men jag har faktiskt inte sett till spindeln sedan dess …