"Man ska akta sig för att ha så många järn i elden att den slocknar."

Tänk att det är lika roligt varje gång! Varenda gång!

Jag var på gymmet och tränade igår och ställde mig på en cross-trainer för värma upp.
Bredvid mig stod det en ganska vältränad kille som bara hade hållit på i knappt fem minuter - det går nämligen utmärkt att snegla på de digitala reglagen på de som står bredvid dig själv. Vilket gjorde att jag även kunde se att han hade motstånd 40.
Jag kunde alltså inte låta bli att ställa in mina egna reglage på ett motstånd på 45 samt att röra cross-trainern lite, lite fortare än han ...
Bara för att.

Jag såg hur han sneglade på mina reglage och sedan på mig, en medelålders, nästan plufsig, otränad kvinna.
Då ökade han sitt motstånd till 47.
Jag kände hur det pirrade i mig och så kunde jag inte låta bli att verka helt oberörd samt höja motståndet till 50 samtidigt som jag ökade takten ännu lite mer …

Sedan körde jag på som tusan. Fastän det var både alldeles för fort och alldeles för högt motstånd för mig. Egentligen. Jag försökte att köra på så oberörd som möjligt. Tänka att det är så kul att försöka krossa andra som tror att de är bättre. I de lägena kan jag göra ganska mycket på ren vilja … (Tävlingslysten? Jag?!)

Killen gav upp när han hade hållit på i en kvart men jag försökte att se så oberörd ut som möjligt och köra på oförtrutet i en kvart till.

Bara för att …
 

Hoj hoj hoj …(för att citera en berömd Astrid-figur med propeller på ryggen)

Den helgen som just varit har inte varit att leka med. Ni vet att jag hade lajbans i torsdags när jag var bjuden på en middag med chilenska handelskammaren? En riktigt korrekt tillställning när Chile skulle promotas i Sverige med chilensk mat (sittande tre-rätters middag), chilenska viner och chilenskt dansuppträde – där jag och några andra efter middagen gick vidare på byn och hade en riktig helafton …

På fredag var jag bakis som ett ägg men, ni vet – Kung på natten, Kung på dagen, det var bara att vika in skägget, sitta på jobbet och gilla läget. (Mycket kaffe gick det åt den dagen …)

Jag kom vid halv fem på em/kvällen och kände mig nästan frisk igen. Duschade och gjorde mig i ordning för nästa begivenhet. Jag skulle på en privat Oktoberfest! Mit knödel, bratwurst, sauerkraut, lederhosen, Gretl-klänningar, apfelstrudel – Ja,  scheisse grosse festung!! Zu seind oder nicht seind, das ist die frage, liksom … Jag hade lolitablus, lånade lederhosen, knästrumpor och kängor.

Jösses vad kul det var! Jag hade blivit bjuden av några jag inte kände så mycket men har träffat genom gemensamma bekanta. Så jag kom dit och det var ungefär 50 helt nya människor för mig förutom de två som jag kände sedan innan. Så det var bara att skaka hand sig runt och säga något finurligt till var och en. Alla var supertrevliga och vänligt inställda och det där stockholmska översittandet fanns inte och alla hade ansträngt sig och klätt ut sig till Oktoberfest i Bayern och jag kände under kvällen att jag blev kär i dem allihop och önskade att jag kunde ta med mig dem hem för att ha dem i mina byrålådor hemma! Jag hade det så bra! Fick så många nya intryck, mådde så bra, hittade så många nya, bra, konstiga, fantastiska människor och det kändes i hela kroppen att: Jag vill inte gå hem!

Jag kom hem vid 12-snåret mitt på dagen nästa dag …

Jag sitter på jobbet och är så jäkla apbakis så det är inte klokt ...

När jag åkte till jobbet idag så kände jag att:

"Det var väldigt vad det känns konstigt. Men ... Det känns verkligen konstigt! Amen ... Jag har ju glömt ta på mig bh idag ...!"

Så bakis är jag ...

Jag har börjat umgås med en av mina arbetskollegor lite mer än jag gjort tidigare och i lördags var jag hemma hos henne. Det är en kollega som jag kommer riktigt bra överrens med och som jag har pratat med en del. Vi har samma slags inställning till livet. Men i lördags när jag var där och sedan sov över så blev det en del pratande. Jag fick höra saker som var helt hårresande.

Min kollega föddes av en ung kvinna som hade en relation med en ung man. Det var inget stabilt i deras relation men när min kollega var nästan två år så fick hon trots det en lillebror. Det var ett slags desperat försök att rädda relationen för föräldrarna men (naturligtvis) gick de isär.

Där satt en ung kvinna med två små barn och en längtan att roa sig så då gav hon sina två barn – min kollega och hennes lillebror – både alkohol och tabletter för att droga ner dem så att de sov hela natten. (Jag vet inte riktigt hur jag ska hantera den informationen ...)

När min kollega var ungefär tre år så togs barnen från sin mamma och de hamnade i fosterhem. Där blev de adopterade till slut. Men min kollega som tyckte att livet verkade opålitligt och som dessutom bara var ett litet barn satte tydligen sina fosterföräldrar på prov och var obstinat så hon fick stryk i flera år. (?!)

Det upphörde när hon rymde hemifrån vid 13 års ålder. Polisen hittade henne efter två veckor och körde hem henne men så höll hon på under nästan två år. Hon stack hemifrån med jämna mellanrum.

Vid 15 sa hon till soc. att hon ville flytta hem till en kompis istället och om hon inte fick det så skulle hon sticka för alltid. Socialen hjälpte henne så hon kunde bo hos sin kompis.

Denna kvinna är idag 40+ och har tre barn, fast jobb, är skärpt, gift …

Hon dricker inte alkohol eftersom hon inte gillar hur hon blir när hon dricker, säger hon. Hon är gift sedan ett drygt decennium med pappan till det tredje barnet och ni hade kunnat slå ihjäl mig utan att jag hade kunnat gissa ihop denna historia ...

Jag var helt mållös när hon berättade sin historia. Det är sånt som står i böcker, ju! Jag är helt förvånad över att höra sådant i verkligheten! Dessutom fick jag höra att hennes allra första barn dog som 3-månaders bebis.

Jag har jobbat tillsammans med henne i flera år och även om jag i och för sig fattar att det kanske inte är en uppväxt man skryter med eller berättar om det första man gör så är jag ändå förvånad. Hon verkade så normal … Vilket kanske säger mer om mig och mina fördomar än något annat? Det är så många som har skit bakom sig i livet, alla har sina egna trauman och problem och det ska fan döma någon innan man vet vad som hänt tidigare!

"Show me how you do that trick
The one that makes me scream" she said
"The one that makes me laugh" she said
And threw her arms around my neck
"Show me how you do it
And I promise you I promise that
I'll run away with you
I'll run away with you"

Spinning on that dizzy edge
I kissed her face and kissed her head
And dreamed of all the different ways I had
To make her glow
"Why are you so far away?" she said
"Why won't you ever know that I'm in love with you
That I'm in love with you"

You
Soft and only
You
Lost and lonely
You
Strange as angels
Dancing in the deepest oceans
Twisting in the water
You're just like a dream

Daylight licked me into shape
I must have been asleep for days
And moving lips to breathe her name
I opened up my eyes
And found myself alone alone
Alone above a raging sea
That stole the only girl I loved
And drowned her deep inside of me

You
Soft and only
You
Lost and lonely
You
Just like heaven

Här kommer de två senaste tatueringarna som jag har skrutit om ...

(Är du nöjd nu, Charlies syster Lola?!? Och ni andra som jag har lovat??)

Den ena sitter på vaden och den andra på axeln.

Häpp!

Varje dag när jag kör hem min son i bilen efter fritids och jobb så blir jag numera underhållen av Bellman-historier.

Vilket har givit mig några funderingar:

1. Har alla barn en period med Bellman-historier? Jag kommer ihåg att dottern hade en period när hon stenhårt berättade Bellman-historier (hon var för övrigt en kolossalt mycket bättre berättare än sin lillebror ...).

2. Vad är en Bellman?!? Alla historier handlar om en rysk (japp, fortfarande!), en tysk och en bellman ...