Oj, jag får nästan ont i magen när jag ser att det är ungefär lika många inne varje dag och tittar på min blogg fast jag inte har skrivit något …

Soly, jag trodde ingen skulle sakna mig om jag tog ledigt …

Anyway, nu är jag tillbaka, det är Nytt År och det har redan börjat hända bra saker! Jag fick ett meddelande av en som är redaktör på en frisörtidning som hade råkat komma in på ett av de inlägg jag gjort om hår och hon undrade om hon fick publicera mig i tidningen. Om hon fick? Jag blev så smickrad så jag höll på att kissa på mig …

Nu har vi mailat fram och tillbaka och jag kommer att finnas med i mars-numret. Yippie!!

Jag fick lära mig ett nytt ord igår:

Tjejpanik.

Någon som vet vad det är? Det visste inte jag.

Jag satt med en av mina bästa arbetskamrater och pratade och så berättade han om något tillfälle när hans fru hade fått ”tjejpanik” och …

- Väntaväntavänta! hojtade jag. Vad är tjejpanik?

Det visade sig att han hade ett namn på det som jag inte ens visste att inte alla tjejer hade eller gjorde. Nämligen följande:

Ni vet när man ska gå iväg på något särskilt och har tänkt ha ett särskilt klädesplagg på sig. Ex. jag skulle på en middag för ett tag sedan. Jag hade en vag föreställning om att jag skulle ha en svart klänning så jag såg till att den var tvättad inför middagen. Skor som funkade till hade jag också tänkt ut.

Jag vet ju att jag är humörberoende när jag ska klä på mig (och jag vet att jag inte är ensam om det …) så det betyder att jag inte kan helt bestämmabestämma innan vad jag ska ha på mig för det beror på vilket humör jag är på den dagen. Kanske är jag trygg och snygg och kan ha vad som helst eller t.o.m en sopsäck och ändå vara snygg! Eller så är jag otrygg och tjock och vill inte ha åtsittande kläder som gör att det syns hur tjock jag är. Eller så är jag nedstämd och vill inte ha något annat än svarta kläder för då syns jag minst osv osv osv. Ni vet vad jag menar?

Men så kom dagen när det var middag och just den dagen var jag på ett ”osäkert humör”. Sådär när man känner sig så tjock som om rumpan blir kvar i hallen fast man gått in i rummet, sådär så att låren tar upp allt utrymme i hela soffan så att det inte får plats någon som helst annan bredvid mig, sådär så att överarmsfläsket bara skvätter omkring så fort jag rör på mig och bara daskar till alla runtomkring? Med en sådan känsla i kroppen så vill i alla fall inte jag ha den tighta svarta klänningen. Kanske skulle den strikta, mörkrosa klänningen passa istället så att jag satte på mig den – men nej, då passade ju inte skorna till! Och de strumpbyxorna jag hade tänkt ha var för tjocka/täta för den klänningen! Då måste jag se vad för strumpor jag har hemma, har jag andra skor? Annan klänning? Och så blir det ett himla provande av klänningar, skor, strumpor … Men gud, har jag någon bra väska att ha till?!?

Det är det som min kollega kallar tjejpanik.

Jag hade en diskussion under helgen med en kompis till mig. Hon var lite irriterad på att hennes liv inte var bättre och så skyllde hon det mesta på att hennes uppväxt var som den var.

Jag försökte förklara för henne att det är hennes egen förbannade skyldighet gentemot sig själv att ta ansvar över sitt liv och göra det till något som hon vill! Det går inte att gnälla på andra och skylla ifrån sig när det inte blir som man vill. Alla är sin egen lyckas smed. Och nä, det är då verkligen inte lätt alla gånger, alla situationer, alla dagar, alla uppväxter. Men man är skyldig sig själv att alltid göra sitt bästa gentemot sig själv!

Så började jag tänka: Att vara förälder är inget som ska tas lätt på. Det är ett jäkla ansvar! Man har ansvar för nya människor och deras väl och ve. Allt du säger och gör påverkar din avkomma/de barn som bor och växer upp med dig.

Det gamla kloka talesättet: ”Dina barn gör som du gör, inte som du säger” är så sant så jag baxnar emellanåt. Precis så är det! Du kan tycka vad du vill om det, men så är det. Barn tar för givet att det som händer i deras omgivning är så som det är och så som världen ser ut. Att det är så man ska vara. Att det är så man gör. Alltså tar de efter. Det är ett sätt för dem att överleva.

Men!

Som vuxen så ska du inte helt fegt skylla på din uppväxt eller dina föräldrar för att det inte går bättre för dig, du ska ta ansvar för ditt eget liv. Det är din förbannade skyldighet!

Jag har haft en uppväxt som påminner om många andras, tror jag. Den har inte varit dålig på något sätt, men den var ändå inte lätt eller rolig. Jag har aspergers syndrom, men det visste vi inget om medan jag växte upp, mina föräldrar tyckte bara att jag till stor del var knökig. Dessutom hade jag en lillasyster som föddes tre år efter mig men som var jättesjuk redan från början. Hon hade bl.a en muskelsjukdom som gjorde att hon hade det riktigt besvärligt i livet. Hon dog vid 33 års ålder. Hela uppväxten var det ett väldigt fokus kring henne och hennes problem och jag som var ganska medgörlig fick klara mig rätt bra själv. Jag gjorde det ju galant och utan att klaga. Fast mina föräldrar tyckte att jag skulle sluta vara så knölig!

Mina föräldrar har konstant gett mig dåligt samvete i mitt liv. Jag som är helt frisk och kan springa, jag borde inte klaga på någonting. Jag borde tänka på min lillasyster och ta större hänsyn. Jag fick inte göra för roliga saker eftersom hon inte kunde det. Åka skidor, gå på gymnastik, rida …

När jag vuxit upp och flyttat hemifrån och tyckte att livet äntligen började så fortsatte jag att bli bombarderad av dåligt samvete. Jag borde tänka på att komma hem oftare, hjälpa till mer, vara mer hänsynsfull och all sån där smörja, men jag var egentligen bara glad och lycklig att ha blivit fri, vuxen och klara mig själv. Fast det var svårt med det ständiga dåliga samvetet som tog udden av allt bra som kom i min väg.

Jag fick rådet av en psykolog en gång: Din uppgift är att fylla ditt liv med innehåll, andras liv får de ägna sig åt själva. Det rådet gjorde att jag efter att bearbetat det ett tag och inkorporerat det i mitt liv och tänkande att mina föräldrars ständiga sätt att ge mig dåligt samvete inte funkar längre. De får ta mig tusicken ta ansvar för sina egna liv! Jag har mitt och dessutom ett jätteansvar för mina barns. Jag varken hinner eller har energi att fylla deras liv med innehåll.

Det är ett tveeggat svärd, det där. Både att man blir formad av sin uppväxt och sina föräldrar (ja, och andra vuxna i sin omgivning) och att man bör vara förmögen att ta ansvar för sitt eget liv i vuxen ålder.

Det kräver både mod, tålamod, insikt och kunskap för att gå en annan väg i vuxen ålder än den som man är fostrad/kuvad till. Människor som klarar det mot alla odds och utan hjälp kallas maskrosbarn, men det är ack så viktigt att lära våra barn en sådan sak! Att lära dem att stå på egna ben och fatta egna beslut. Så att de klarar av att leva sin egna liv och fyller sina egna liv med innehåll!

Att ge dåligt samvete är tärande, förminskande och inte det minsta uppbyggligt …

Glöm inte mössan i vinter

Har man ingen mössa så blir man förkyld

Om man blir förkyld så blir man hes

Är man är hes måste man viska

Den som viskar han ljuger

Ljuger man så är man kriminell

Om man är kriminell så hamnar man i fängelse

Hamnar man i fängelse så börjar man knarka

Knarkar man så dör man

Så glöm för helvete inte mössan i vinter!

Detta blir ett otroligt småsint inlägg!! Bara så att ni vet.

I lördags mötte jag några av mina demoner.

Med det menar jag följande. Ni som har känt mig ett tag vet att jag i somras umgicks med en kille (T) som efter några veckor träffade en annan.

En Ängel …

Så han ville inte vara med mig på det sättet längre. Däremot så uppskattade han mig väldigt mycket och ville ha mig i sitt liv.

http://riesling.bloggplatsen.se/2010/07/12/3237099-skit-hander/

Jag har nog aldrig mött någon som är så oerhört skärpt som han. Så ohyggligt smart och rapp. Med sådan otroligt bra humor och som är så fantastiskt snäll och finurlig och kanske framför allt ärlig!!

Jag fortsatte att ha kontakt med T. Vi har hörts då och då och till och med varit ute och druckit öl tillsammans några gånger. Men jag har aldrig träffat Ängeln. Bara vet att hon finns där och att allt är bra mellan dem.

I lördags var jag bjuden på fest hem till honom och hans Ängel. Jag gick såklart dit och kände att jag faktiskt inte ens hade problem med det. Hon måste ju vara ett riktigt fynd eftersom han vill ha henne. Jag har bara hört gott om henne under ett halvårs tid nu. Jag har sett ett kort på henne på FB och sett att hon har långt, lockigt hår och ett jättevackert ansikte.

Så jag kom dit, ringde på dörren, blev insläppt och gick in och hälsade.

Där stod hon.

Hon hade den största rumpa jag någonsin sett i hela mitt liv …!!!!

På riktigt, menar jag. Den var jättejättestor!

Sådär som fruktbarhetsgudarna från antiken brukar vara formade om ni förstår …??

Instinktivt kände jag – som är formad som de flesta här i landet men kanske åt det smala hållet – att det var lite skönt att hon hade något slags ”fel”.

Under kvällen hade jag jättetrevligt, pratade med många nya människor, skrattade, åt, drack och mådde alldeles utmärkt. Jag pratade med Ängeln en hel del. Dels för att jag ville lära känna henne och dels för att jag ville visa för T att allt var okej. Vilket jag kände väldigt tydligt att det var, eftersom han inte var konstigare mot mig än han brukar vara. Han kramade mig, pratade med mig, skämtade med mig, syftade hej vilt i samtalen för att försöka villa bort mig, precis som vanligt. Vi har ett eget sätt att prata som gör att andra kan känna sig utanför ibland och vi gjorde som vanligt. Helt öppet.

Ganska sent på kvällen (eller om det redan hade blivit tidigt?) så satt vi några tappra festdeltagare kvar och löste världsproblem så där som man gör på fester efter några glas vin. T och jag käbblade som vi alltid gör och hade gjort hela kvällen, men nu plötsligt reste sig Ängeln från platsen bredvid mig och sjönk ner i soffan bredvid T för att lägga armarna om honom och titta på mig samtidigt.

Alla ni som är kvinnor fattar nu precis vad jag menar. (Det där är en sådan där vibb som bara kvinnor kan skicka till kvinnor och män runtomkring fattar inte varför det blev lite konstig stämning?)

Men i min hjärna då och där klockan tre på natten så kände jag bara lite triumf: Hon blev osäker!

Hon blev osäker på mig!

Hon? På mig?

Hon som är en Ängel och som är bättre än jag trots sin gigantiska rumpa. Hon som blev vald före mig!

Ha!

Jag fick ju en jättejätterolig kommentar på festen i lördags som jag vill dela med mig av ...

Eftersom jag hade temafest så hade jag klätt mig efter mina egna regler. Det var 20-talet som gällde. Jag hade en svarthårig peruk som hade någon slags korthårig page-klippning, en svart paljettbeströdd och myyycket kort klänning, lååånga pärlhalsband, svarta strumpbyxor och höga, svarta skor.

En av mina bästa vänner - jag har känt honom i mer än 10 år - kom och sken upp när han fick se mig. Han sträckte ut armarna och kom emot mig med ett leende över hela ansiktet samtidigt som han ropade ut med stor kärlek i rösten: "Men, Riesling, du ser ut som en riktig slampa!!!"

I lördags hade jag födelsedagsfirande för mig själv. Jag som aldrig, aldrig firar mina födelsedagar! (Eller andra tvingande helger heller, för den delen …) Min mamma trodde in i det sista att jag hade dolt något för henne. Hon ringde och frågade igen och igen varför jag skulle ha födelsedagsfest? Vad var det som var så speciellt med min 44-års dag? Vad var det som skulle firas? Egentligen? (Jag tror att hon trodde att jag skulle ha förlovning eller bröllop eller något …)

Jag har varit på en massa roliga fester de senaste åren och insett att jag när jag fyllde 40 bara var arg och sur på allt i hela världen eftersom jag höll på att separera då. Vi sålde huset och jag köpte lägenhet och allt dumt i hela världen var bara mitt fel, fick jag noga förklarat för mig. Det var en jobbig tid och jag ville då verkligen INTE fira min 40-års dag mitt upp i all det!

Men så i år kände jag att jag också ville ha fest!! Så då hade jag det!

Dessutom har jag i hela mitt liv velat ha en 20-tals fest! Det decenniet var så coolt! Kläderna var magiska – alla kvinnor var väldigt kvinnliga och männen väldigt manliga. Det var förbudstid och dekadens, charleston och maffia, kvinnorna släpptes lösa ur korsetterna, det var skratt och det glada livet, limbo och cigarettmunstycken, champagne och Karl Gerhard etc. etc. etc. ...

Så jag hade alltså temafest: 20-talet!

Jäklar, vad lyckat det blev!!!

Alla – verkligen ALLA – hade ansträngt sig och klätt sig tidsenligt och fixat till sig och var så himla jättefina!! Jag gick bara omkring och mös … (myste …?!)

Eller; jag drack vin, åt mat, dansade, pratade, skrattade och hade en toppenkväll!!!

Det enda som var lite trist var att inte riktigt alla som hade fått en inbjudan kunde komma. Ni vet vilka ni är …

Jag lägger ut lite bilder så ni kan se. Kanske bli avundsjuka och/eller inspirerade.

Alldeles för ofta - typ varje gång - när jag kör bil och hamnar bakom någon som inte kör så smidigt som möjligt så börjar jag svära åt vederbörande att det finns blinkers, eller att gaspedalen är den till höger, eller att det faktiskt går att hålla sig till kanten när det är bilar bakom som vill om och liknande saker.

När det alltså är bilar som ligger irriterande under fartgränsen eller kör så brett de kan eller "glömmer" att blinka när de ska svänga. Ni vet de där riktigt påfrestande bilförarna?

Jag kör ganska ofta om dem för att kunna köra så effektivt som möjligt.

Det är då!

Det är då jag ser dem!

Alldeles för ofta - typ varje gång - så visar det sig att bilföraren är en medelålders kvinna med burrigt tanthår och så sitter hon lite väl rak i ryggen och tittar febrilt rakt fram. Det är då jag (mentalt) skriker åt dem att: "Tanter ska då fan inte ha körkort!!"

Men så kommer jag på att jag är en medelålders tant med hår ...