Fick en utmaning av http://filozophie.bloggplatsen.se/ och kan inte annat än anta den.

Jag ska lista åtta sanningar om mig som jag tror att inte så många vet och sedan ska utmaningen vidare. Okej.

1. Det var en skåning som en gång sa till mig: ”Jau, duo e sneill mein einte seixi’ …” vilket gör att jag än idag har svårt för skånsk dialekt på killar …

2. Jag är inte teknikfrämjande över huvud taget. Jag kan inte se nyttan i att förnya teknik bara för att förnya den.

3. Jag har varit på Roskildefestivalen nio gånger och har därmed druckit äppelvin till frukost ett flertal gånger …

4. Jag har riktigt svårt för oärliga människor. Om jag kommer på någon med att ha ljugit för mig så kan jag aldrig mer lita på den personen. Då är det liksom för sent sedan. Det är det bättre att säga att jag inte har med det att göra eller liknande.

5. Hur gärna jag än vill vara fördomsfri så har jag hittat en svag punkt hos mig som jag inte verkar kunna ändra på fast jag gärna vill nu när jag är medveten om det. Jag har resignerat i den känslan att jag inte kan bli attraherad av tjocka människor. Jag har verkligen försökt och har varit tillsammans med flera stycken killar av modell större – men, det blir ingen attraktion hur gärna jag än vill.

6. Kaffe både piggar upp och lugnar ner mig. Om jag är speedad på kvällen och inte kan somna så kan jag ta en kopp kaffe och få lättare att somna. Ja, jag vet att det är baklänges, men …

7. Är jätterädd att jag ska bli en gammal sur och intorkad nucka eftersom ingen verkar vilja ha mig …

8. Jag är mörkrädd.

Nu vill jag gärna skicka den här utmaningen vidare till:

http://sajberlena.bloggplatsen.se/

http://vickileh.bloggagratis.se/

http://mally.bloggagratis.se/

Men om det finns fler som gärna vill anta utmaningen så - Kör hårt!

Idag hade jag besök på jobbet av en tidigare arbetskamrat. Hon slutade för snart ett år sedan och kom hit för att ta en lunch med några av oss utvalda (väljer jag att tänka på det som …). Vi har setts och hörts emellanåt och det är en person som jag uppskattar på många sätt.

För ungefär två år sedan började hon på mitt jobb. Utan att gå in på tråkiga detaljer så satt vi som skrivbordgrannar i samma rum och eftersom hon inte trivdes alls med sina arbetsuppgifter så sög jobbet metodiskt musten ur henne helt och hållet. Jag vet inte hur många gånger jag kände hur det började plaska på min sida av skärmen mellan våra skrivbord och såg upp i ett förtvivlat och tårdräkt ansikte. (Jo, du vet både vem du är och att det är sant, ”raring”!!)

Jag är varken speciellt finkänslig eller lullar in mina åsikter i fina omskrivningar så det blev en del ärliga åsikter sagda från mig vilket gjorde att min kollega stundtals grät som Lille Skutt.

Till slut så bestämde hon sig för att säga upp sig eftersom hon inte trivdes och arbetsuppgifterna bröt ner henne. Så för knappt ett år sedan slutade hon. Utan att ha ett nytt jobb. För att hon inte mådde bra.

Eftersom hon är både handlingskraftig och kompetent så fick hon jobb efter ett tag och där har hon jobbat sedan dess. Det är ett jobb (som säljare) som passare henne så himla bra!! Precis perfekt. Jag blev så himla glad när jag såg henne idag för hon ser så himla glad, pigg och energisk ut. Så långt ifrån den gråtande människan som tappat tron på sig själv som satt mitt emot mig på jobbet.

Den som hälsade på mig idag strålade, glittrade i ögonen, var brunbränd och log med hela sig.

Ja, hon mår som hon förtjänar, helt enkelt. Så himla skönt att se!

Ta hand om dig!

Fy, fasen!

Idag har jag varit seg och trött och mått sådär. Men jag hade så himla kul igår! Så det känns som om det är totalt värt det.

Jag återkommer om gårdagens middag men sammanfattningsvis så var det myyycket bra mat, väääldigt goda viner och en galet trevlig kväll! Som även fortsatte på Riche här i Stockholm där vi drack ännu mer champagne. Varför ändra på ett vinnande koncept, liksom ...?!

Nu ska jag åka hem till min granne och äta middag för det lovade jag henne förra veckan. (Hoppas att jag inte gäspar henne rakt i nyllet ...)

Som en naturlig (hrmpf …) fortsättning på förra inlägget kommer här nästa.

Varför jag är kräsen angående att ta in en ny man i mitt liv.

Ja, jag är kräsen. Varför skulle jag inte vara det?

Jag har varit singel i fem år nu. Under den perioden har jag flera gånger fått frågan om varför jag inte har träffat någon ny. Lika träget som frågan kommer så svarar jag med att det inte är någon som vill ha mig ...

Mest för att det är roligt att se reaktionerna jag får på det svaret. Alla försöker så förtvivlat att gaska upp mig efter den kommentaren.

Det är nu inte helt sant att ingen i hela världen vill ha mig och att jag måste leva ensam för resten av allt i hela världen. Jag har flera gånger fått veta att det finns människor (läs: män) som har intresse för mig av någon outgrundlig anledning. Men jag kan känna att jag lever ett ganska komplett liv som jag gör och det finns ingen anledning för mig att nöja mig med något som inte ger mig mer guldkant på livet.

Problemet är att flera av de som eventuellt skulle funka för mig redan är upptagna. De är ju riktiga kap! Och eftersom jag tycker alldeles för mycket om mig själv för att ge bort mig själv till någon som inte är som jag vill ha det – ja, då lever jag ensam.

Hellre ensam och i ett bra liv än att dela mitt liv med någon som är nästan bra …

Jag förstår att det finns många människor (män och kvinnor) som låter sig nöja med vad de kan få. De träffar någon som är ganska bra och som de kan tänka sig att stå ut med. För att de inte vill leva ensamma.

Det finns ett exempel på mitt jobb. En kvinna som efter en längre relation med en man blev singel vid 35 och kände att hon verkligen, verkligen ville ha egna, biologiska barn. Hon satte igång att dejta på ett väldigt systematiskt sätt och var på dejt flera gånger varje vecka under en period. Hon träffade efter ett tag en man som hon gillade, kom bra överrens med och som hon kunde tänka sig att skaffa barn med. Så då gjorde hon det.

Och hon mår jättebra av det.

Däremot skulle det aldrig funka för mig. Men jag kanske ska knipa ihop om mina åsikter – jag har ju två barn redan och känner mig färdig med det?

Ah, men då har jag ett annat exempel. En kompis till mig blev singel efter att ha varit gift och med tre barn. Hon och pappan i fråga har delad vårdnad och har barnen hos sig varannan vecka.

Hon kände att de veckor hon inte hade barnen så blev det väldigt tyst och ensamt. Så hon träffade en frånskild pappa som också hade barn varannan vecka. Hon synkade veckor med honom och nu umgås de två de veckor som de inte har barn. Hon säger att han inte är bäst i hela världen på något sätt men han har sina fördelar och på detta sätt så slipper hon att vara ensam.

Detta skulle aldrig hända mig. Jag vägrar att låta nöja mig. Återigen: Hellre ensam och i ett bra liv än att dela mitt liv med någon som är nästan bra …

Så det så.

Idag på vägen hem från jobbet fick jag en ingivelse och tänkte att eftersom våren strax är på väg (Jo, den är på väg!! Det spelar ingen roll vad du kommer med för motargument!!) så kunde jag svänga inom Plantagen och fixa lite nya krukväxter med matchande krukor.

Lönen kom ju dessutom i fredags så nu skulle det förnyas och spenderas!

Fick dessutom för mig att tänka vuxet och köpte därför endast gräddvita krukor och gröna växter. Eller gröna växter som blommar med gräddvita blommor.

Och så en tjock bukett med tulpaner.

Gräddvita.

Ja, storhetsvansinnet slog till, liksom.

När jag kom fram till kassan så slog kassörskan in alla krukor och växter i kassan och sa sedan:

- Nästanfemtonhundra.

Vafa ...?? För några krukor och några krukväxter?!????

Fast ni anar kanske hur otroooligt tjusigt det är på mina fönsterbrädor numera?! Kanske skulle jag putsa fönstren också ...?

I torsdags var jag lite nervös. Jag skulle hålla champagneprovning för danskar.

Jag som i och för sig är från västkusten och har växt upp med bohusländska/dalsländska samt varit i Danmark mååånga gånger, på semester, liftat runt, många Roskildefestivaler, tågluff – ja, Danmark är coolt, helt enkelt – så lite grand danska har jag väl snappat upp. Men jag skulle som sagt hålla en champagneutbildning för danskar. Och jag var lite rädd för att språket skulle förbistra tillställningen.

Så dumt av mig att vara rädd för det!

Det var ju inte svårare än att ha utbildning för svenskar. Eller för den delen på engelska som jag har haft . Om jag får säga det själv så var jag alldeles briljant …   

Det är ju bara att köra på med de fakta som gäller, terminologin är ju densamma …

Det gick hur bra som helst. De tyckte att jag gjorde bra ifrån mig och de sa i alla fall att det var lärorikt.

Nu är jag mycket lugnare och en erfarenhet rikare …

Igår var jag på partaj hos en kompis som fyllde 40 år. Det var toktrevligt!

Jag gillar verkligen min kompis men han har vissa sidor som gör att jag ibland kan reta upp mig till vansinne på honom. (Precis som i stort sett alla andra människor ibland känner mot andra i hela världen, alltså …) Vi ses inte så våldsamt ofta trots att vi bor ganska nära varandra (10 min med bil eller buss) men vi hörs via sms eller mejl ofta så vi är uppdaterade om varandra.

Han är en torr tönt som jag älskar för han är så himla snäll, generös, finurlig och skärpt. Han har dessutom en massa konstiga rutiner för sig – har varit singel alldeles för länge – vilket gör att han kan förstå mina fixa idéer. Vi har känt varandra i 10 år och jag vet att han alltid finns där om det skulle vara något.

Men – han känner en massa torrbollar och även om jag gillar nördar eftersom de oftast är skärpta och kunniga så hoppades jag att det igår skulle komma någon intressant människa som inte såg förskräckt ut när jag skämtade på mitt vanliga burdusa sätt eller som hade byxorna uppdragna upp till bröstkorgen.

Det gjorde det! jag träffade en ny bekantskap igår och blev sådär förälskad i människan som man kan bli ibland!

Jag kom till festen igår och hälsade på de som var där när jag kom och det var en kort kille med konstig skjorta, bruna, glada ögon och en smilgrop som genast började skoja med mig. På ett hisnande sätt!

Han hade fullt av positiv energi, massor av humor, massor av galna infall, stor skärpa i tanken, allmänbildning och ett sprudlande sätt. Vi fann varandra ganska så direkt. Han jobbade i dryckesbranschen, precis som min 40-åriga kamrat, så vi hade en del att prata om då även jag har en del erfarenhet om drycker. Vi gillade samma saker och jag ville bara stoppa ner honom i en ficka och ta med honom hem.

Hoppas att jag kan se till att våra vägar korsas igen …

Fan, vad förbannad jag blir på dumhuvuden!

Det är nog mitt allra största fel. Jag har inget tålamod med människor som försöker förklara för mig att ”Lilla gumman …” när det var längesedan jag fattade. Som inte fattar att jag fattar. Dumskallar!!

För många ord som förklarar gör att jag tappar bort mig. Jag glömmer bort början av det som sägs om det inte rör sig framåt i förklarandet. Jag har inget som helst tålamod med sånt!