Jag fick en Hug-Award av Filozophie.

Tack så mycket, det värmer!

Jag är pinsamt medveten om att det är ett ganska långt tag sedan jag fick Awarden men jag har inte riktigt tagit tag i det hela. Förrän nu …

Reglerna är följande:

• Du ska krama den första du möter efter att ha läst detta – det blev min son.
• Du ska skriva en lista på 10 bra saker om dig själv och lägga ut i bloggen – det var inte lätt ska ni veta, i synnerhet inte nu när jag har dippat i ett halvårs tid och bara kritiserat mig själv. Antagligen ack så nyttigt, dock …
• Du ska skicka kramen och Awarden vidare.

 Nu kör jag:

- Jag kan en massa om vin. Och öl. Och sprit. (Undrar om det kan göras tre punkter av det? Får se hur många jag lyckas få ihop …)

- Jag är en bra mamma. Riktigt bra mamma, har jag till och med hört.

- Jag är bra på att se saker ur ett positivt perspektiv. (Tror jag …)

- Jag är förfärligt pålitlig och håller alltid mina löften.

- Jag är en snäll människa.

- Jag är bra på språk och språkmelodier.

- Jag är kul att umgås med.

- Jag bakar ruskigt bra! Både mina desserter och matbröd är omtalade …

- Jag är en duktig på mitt jobb.

- Jag går in för saker när jag tar mig an dem.

Slutligen så ska jag skicka Awarden vidare.

Egentligen är det tre andra som ska ha den men det räcker inte till för alla vars bloggar jag gillar så jag väljer att istället låta er som känner er träffade att välja er själva.

Återkoppla gärna dock, så jag vet att jag kan gå in och läsa om era goda sidor ...

Vill bara tala om hur olika vi tänker.

Vi har flyttat mitt jobb som jag sagt tidigare. Numera sitter vi i ett kontor i ett centrum, i en galleria (är det ett svenskt ord?) och vi har i och för sig blivit erbjudna att hyra parkeringsplats där i garaget. Men, det kostar ju pengar. Närmare bestämt 700: - i månaden. Många av mina kollegor tycker det är värt den pengen att få parkera nära och står längst ner i huset.

Jag vill inte parkera upp mina pengar så jag ställer bilen på ett gratisställe en liten bit bort som det tar mig ungefär sju minuter att promenera ifrån till jobbet. Inget ovanligt, liksom. Kommer inte ens att bli jobbigt i vinter med snö och kyla eftersom jag spar 700: - i månaden.

Fatta – jag parkerar hellre gratis, skrapar rutor på vintern och köper ett par extra skor i månaden …

Tjohoo!

Jag har bokat en resa till Tunisien! Jag ska dit i en vecka med mina två barn om två veckor. Det ska bli så skööönt!

Jag fick storhetsvansinne och bokade All-Inclusive på ett hotell med massor av aktiviteter eftersom jag ska åka med en nioåring och en 15-åring som är intresserade av komplett olika saker. Det kommer att finnas minigolf, bågskytte, volleyboll, beachvolley, gym, minifotboll, vattensporter, inomhuspool, utomhuspool, 400 meter till havet och det finns en spa-avdelning på hotellet (som man i och för sig måste betala för) som jag själv ser fram emot. Barnen kan göra sitt medan mamman ligger vid poolen med ett glas vin och väntar på att tiden för massage ska komma …

Dessutom tänker jag såhär:

Tunisien – norra Afrika – mycket sand och öken – många kameler – kameler som blir gamla och dör – mycket kamelskinn – mycket väskor och skor i skinn till liten peng …!!

Jag fick – precis som alla andra – den där årliga löneökningen på några kronor i månaden. Ni vet den där som alla har rätt till för att kompensera inflationen.

Detta hade jag väl råkat nämna hemma, att jag har fått en liten löneförhöjning, alltså.

Nu fick jag för några dagar sedan höra av min nioåriga sons far att han hade berättat det för honom. Ungefär såhär:

- Mamma har fått löneförhöjning men jag har bara fått en byrå …

Där satt den!

Jag har sålt mitt första smycke!

Jag hade (på begäran) med mig lite av mina egenhändigt gjorda smycken till jobbet för att visa och en av mina kollegor fastnade för ett halsband av bärnsten, grön jade, gröna sötvattenspärlor och lite annat lull-lull på. Hon köpte det på stående fot för att ge till sin syster som fyller år snart.

Det ni!

Jag vet att jag det senaste halvåret (typ) inte kan anklagas för att ha varit våldsamt och övernitiskt aktiv i mitt skrivande här på bloggen, men jag tror jag har haft en kris.

Ja, inte sådär tokallvarlig, men ändå. Tillräcklig för att suga musten och orken ur mig. Den har dessutom gett mig biproblem som jag inte räknade med. (Ja, ska jag vara ärlig så räknade jag i och för sig inte med att ha en kris från första början …)

Jag tror att det är en vanlig, sketen ålderkris jag fått.

Tidigare har jag aldrig någonsin haft problem med min ålder utan snarare varit nöjd med att bli äldre och klokare och mer livserfaren och få mer pondus. Jag började kalla mig för trettioåring när jag hade fyllt 28 för det lät så bra, tyckte jag. Lite mer kraftfullt, liksom.

Likadant när jag blev fyrtio, även om livet runtomkring var jobbigt då med separation eftersom jag upptäckte att min sambo haft en annan i ett halvår och allt kring det. Det var bara skönt att bli äldre och mera klok och lugnare på insidan av kroppen.

Men det hände något när jag blev 44. Plötsligt var det jättesvårt att säga hur gammal jag var:

- Jag är fyrtiof … Jag är fyrtiof … Jag är lite över fyrtio.

Plötsligt började jag fundera på om detta var allt det skulle bli av mig? Var detta verkligen allt, liksom? Jag som skulle bli framgångsrik, populär, omtyckt, trevlig, snygg, rik, ha ett otroligt jobb, en otrolig äkta man, otroliga barn, jag skulle vara vältränad, kunna jättejättemycket om jättejättemånga saker – och en massa annat!

Och så upptäcker jag att jag sitter med en vanlig, tråkig lön, ett vanligt, tråkigt jobb, ingen egentlig utbildning även om jag pluggat massor av olika saker, jag är supersingel sedan snart sex år bakåt och ingen, ingen, vill ha mig, jag blir nästan folkskygg emellanåt, jag är varken snygg eller vältränad och efter det senaste halvårets tycka-synd-om-mig-ätande så är jag inte ens särskilt smal längre! Det enda som faktiskt blev något av är att jag har två otroliga barn!! Och det är jag tacksam för!

Tankarna kommer och jag känner mig lite som Basil Fawlty:

- Swisch!! Vad var det?

- Det var ditt liv.

- Oj, det gick snabbt, får jag ett till?

- Nix, det var din ranson ...

Jag har fått en ny hobby igen.

Länge har ju människor gjort sina egna smycken och jag har förundrats och förtjusats. Varit avundsjuk, rent av. Jag har också velat köpa pärlor och tråd och köra igång.

Nu i samband med min semester så tänkte jag ge det en chans så jag köpte lite pärlor och prylar. Jag började trä och blev helt fast! Oj, vad kul det är. Jag vet ju att det finns smycken som jag på insidan av mitt huvud vet hur de ska se ut, men det finns då minsann ingen som har gjort såna. Hur jag än har letat så har det inte funnits. Förrän nu. Hemma hos mig!

Fasen, tiden går i livet och plötsligt har det dundrat förbi en vecka eller två igen. Det händer grejjer!

Vi flyttar på jobbet och det har av naturliga skäl varit en del stök kring det. Jag som dels har jobbat (alldeles för?) många år på samma arbetsplats har samlat på mig saker, dels så tillhör jag den där osäkra, gamla, teknikfientliga stenåldersbefolkningen som gillar att ta en papperskopia att ha som backup eftersom jag inte begriper mig på teknik. Den känns så nyckfull och som om den plötsligt ska tappa bort mina dokument.

Med andra ord fanns det skåpvis och hyllmetrar med pärmar och mappar och dokumentsamlare som innehöll saker jag inte ens kom ihåg att jag har vetat. (Vilket nästan fick mig att spara vidare på det eftersom jag helt uppenbart behövde det …?) Men jag tog hänsyn till mina begränsningar, nödvändigheten av materialet i mitt dagliga jobb, internet med google och allt annat liknande samt frekvensen med vilken jag läser och bläddrar i materialet och det hela slutade med att jag numera får plats i ett skåp. Ett enda!! S å  j ä k l a  s k ö n t !

Dessutom flyttar vi från lokaler som ligger i ett industriområde som på kvällar, nätter och helger håller på med mycket bakluckeförsäljning av precis allt som finns här i världen. Ett område som är ett Mecka för människor med en faiblesse för lastbilar och långtradare då det kryllar av dem. Det ligger en Thaikiosk i området och så finns det en liten (ganska usel om man ska vara ärlig) lunchrestaurang, i övrigt så hänvisas vi till medhavda lunchboxar.

Nu ska vi sitta i ett stort centrum där det kryllar av affärer och restauranger. Jag kan välja på i stort sett vad jag är sugen på just för dagen till lunch och kan varva med lunchlådor när jag känner mig fattig. Jag känner hur det liksom pirrar i mig och rycker i min plånboksarm och jag kan knappt bärga mig tills vi kommer dit så jag kan börja drälla runt på reor under mina luncher …