Jag hade – när jag var ungefär mellan 18 och 20 år gammal – ett alter ego som hette Marja. Hon kom från Finland och hade en förskräcklig, finsk brytning. Hon kunde ibland bryta ut i någon fullständigt oanvändbar fras på finska när hon blev upprörd. (”Får ej övertäckas”, ”Sabla dumsnut”, ”Att vara eller inte vara, det är frågan”, ”Du blir som du gör dig” etc.)

Hon hade dessutom ett par riktigt intressanta glasögon. Det var min mammas gamla, de som min mamma hade haft när hon var ung på 50-talet, och jag hade tagit med dem till optikern där jag bett att de satte in nya glas i bågarna så att de passade in på mitt synfel. De glasögonen började som mina egna från första början men Marja tog över dem mer och mer och till slut var det bara hon som använde sig av dem.

Marja var alltid full av upptåg, roliga hyss och gillade att stå i centrum. Hon gillade att berätta hårresande historier för att roa folk och hon älskade när människor runt henne tystnade, lyssnade andäktigt på det hon sa och skrattade så de trillade omkull när hon kom till de roliga passagerna.

Marja var brutal och hämningslös när hon var ute på krogen. Hon flirtade vildare än strippor och ljög värre än sjömän. Hon var ibland inredningsarkitekt, ibland, läkare, ibland strippa, ibland kassörska på ICA. Hon hade ibland barn och ibland inte. Ibland bodde hon i kollektiv, ibland var hon ensamstående mamma, ibland var hon en stackare som hade levt ihop med en misshandlare och ibland var hon på ständig resande fot som frilansande artist. Hon brydde sig inte heller nämnvärt mycket om ifall hon blev trodd eller inte.

Marja var dock alltid väldigt noga med att inte göra människor illa. Hon gjorde sig aldrig rolig på någon annans bekostnad men hon var som en buktalardocka på det sättet att det kunde komma lite vad som helst ur hennes lilla mun …

Jag har nu i mitt (snart) fyrtiofemåriga liv märkt att Marja som varit borta – totalt borta och fullständigt glömd! – under många, många år har börjat komma tillbaka. Om än i en mer vuxen form även hon, precis som jag.

Ska jag välkomna henne eller be att hon går och dör …?!?

Igår när jag satt i godan ro på jobbet så ringde skolsköterskan på sonens skola. Hon sa att min nioåring satt hos henne, hade fått en boll på ett finger, att det inte såg så bra ut och att hon nog faktiskt rekommenderade att jag kom dit, hämtade honom och körde honom till en läkare någonstans.

Självklart rafsade jag ihop väskan med bra-att-ha-saker såsom nycklar, plånbok, mobil och … jobbschemat …???!? Jag kan inte ha tänkt rationellt …

Jag fiskade upp sonen vars vänstra lillfinger såg ut som en falukorv bredvid hans andra, mer normala, fingrar. Jag satte in honom i bilen och så körde jag till Karolinska, till Astrid Lindgrens barnakut.

Vi kom in, gick fram till disken där vi visade upp skadan och blev bedömda vilket nummer vår köplats skulle få. De tittade på sonens finger och han fick minsann komma in med en gång.

- Hjälp, då är det ju på riktigt!! tänkte jag.

Lite svettig blev jag ju över att mitt barn var skadat. Mammahjärtat bankade allt lite snabbare. Jag skrev alltså in min son samtidigt som en medicinutbildad personal tittade på sonens hand och finger. Under tiden som jag stod och rabblade namn, adress, telefonnummer och annan data så hör jag hur den medicinutbildade människan säger till min son att fingret pekar åt fel håll men att de skulle fixa det så fint, så fint.

Då började mammahjärtat att slå ännu lite snabbare. Står människan och säger att min sons finger är ur led?! Är han sjuk på allvar?! Jag som hade intalat mig själv att det var svullnaden som gjorde att fingret pekar lite utåt …

Precis i det ögonblicket får jag frågan om min sons personnummer. Allt jag kan tänka är att han är skadad, att det antagligen gör jätteont och allt jag kan komma ihåg är att:

- Det är …06 … någonting … 06 … Näe, jag vet inte, faktiskt …

Detta togs reda på genom deras databank och sonens far – det var förresten 020614 … – så till slut kunde jag skriva in min son.

Efter tre och en halv timme med röntgen i omgångar, bamsebedövning i handen och rättdragning av fingret samt gipsning mellan fingertopparna och nästan upp till armbågen av ett rött, fint gips så gick ut från akuten med ett lillfinger som både var brutet och hade hoppat ur led. Vi hade dessutom en återbesökstid på fredag och sonen kände sig skitcool med sitt gips.

I love Svensk Sjukvård!

Jag är medlem i en champagneklubb. Den har bl.a öppet varje fredag så man kan gå dit och dricka champagne per glas och prova olika sorter och få möjlighet att prata lite nördigt med andra vinintresserade samt berika sig lite. Det är lagom komplicerat och ostelt. Man kan drälla dit, visa sitt medlemskort och sen bara hänga. Och så då dricka champagne, vilket inte gör ont …

I fredags när jag var där så träffade jag en arbetskamrat från förr. Det är nog 12 år sedan vi jobbade ihop och då jobbade vi båda två i Systembolagets vinbutik i Stockholm (den som fanns på GrevTuregatan förr i tiden). Det var alltså egentligen inget märkligt att han skulle vara där och sörpla champagne på champagneklubben eftersom även han har ett genuint vinintresse.

Jag tjoade till tvärs över disken när jag fick se honom och när han hade blinkat till en gång och förstått vem jag var så var hans hälsningsfras till mig: ”Du har färgat håret sedan sist.”

Jo, kände jag, han var sig lik.Jag morsade på honom och även om vi då inte har setts på 11 år så kändes det som om vi tog vid där vi slutade sist. Han är så superskön! Han och jag har alltid kommit riktigt bra överrens och haft fantastiskt roligt ihop. Han har en väldigt speciell humor som passar mig som en smäck och han står för vem han är och han tar ingen skit (Grynet, ni vet?) och han säger alltid vad han tycker vilket jag finner vara totalfantastiskt!! Jag har lite grand funderat över honom då och då under det senaste tiotalet år och funderat över vart han tog vägen. Och så satt han plötsligt framför mig!

Vi satt och pratade några timmar och hade löjligt trevligt. Bland annat så hade han märket Baddaren på kavajslaget. Ni vet det där märket man kan ta i simskolan när man vågar doppa huvudet samt kan koka kaffe …?! Det märket hade han på kavajen. Detta var jag tvungen att påtala och då sa han att det hade han för att han hade varit i Frankrike för några veckor sedan. Han åkte till Frankrike med en groda på kavajen … Men förstod fransmännen hur roligt det var att du hade en groda på kavajen när du var där? undrade jag. Nä, men jag tyckte att det var roligt, sa han.

Nu har vi bytt telefonnummer och kommer att ses igen. Hoppas jag!

Se där ja …

Nu är det slut för resten av allt i hela världen.

Efter att inte ha hört av gotlänningen under två dagar så hörde han av sig med besked. Jag fick höra hur trevligt det hade varit att träffa mig (*onda aningar*) men att det inte kändes bra i hans mage längre (*kyla i kroppen*) och att han inte ville göra mig ledsen (*försent*) men att han skulle lura både mig och sig själv om vi fortsatte att ses …

Det första som kändes var som om jag fick en smäll i magen. Jag hade lust att bara svara med ”Gå och dö!” Jag kände instinktivt att han kunde ha sitt jävla liv för sig själv, om det nu skulle vara såhär. Att jag lika gärna kunde köpa en kattfarm och börja ryta på barnen i min trapp. Eftersom ingen i hela världen gillade mig eller ville ha mig. Att det var lika bra att börja leva mitt liv som den desillusionerade, cyniska och bittra människa som det tydligen var meningen att jag skulle bli. Så det så!

Men 27,8 sekunder senare så sansade jag mig.

Varken han eller jag hade ju lovat varandra någonting. Vi var två vuxna singlar som högst frivilligt umgicks några gånger. Vi trivdes ihop och hade kul och jag var inte lurad på något sätt. Han har dessutom varit ett perfekt gentleman precis hela tiden. Även om jag kanske ville mer än han mellan just oss två så vet jag ju med mig själv att jag också har sagt liknande saker till andra människor som det absolut inte är något som helst fel på men som bara inte är helt rätt just då eller just där i livet.

Så.

Så jag svarade med att det var trist men att man ska följa magkänslan och att jag var tacksam för att han var ärlig.

Det gav mig dessutom en insikt i att det faktiskt kanske finns vettiga människor därute och att jag kanske inte är dömd till ett liv i ensamhet …

Jag fick en Award. Så kolossalt hedrande! Det är Filozophie som ägnat mig en tanke och det gläder mig!

Här följer reglerna: När du fått awarden ska du länka till den du fått den av, fullborda de 5 meningarna samt skicka den till 5 andra bloggar.

1. När ingen ser eller hör mig… så kan jag fyra av en prutt. Det är sant!

2. Jag går aldrig hemifrån utan… kläder på mig. Det är det väl i och för sig inte många som gör så det kanske förväntas ett annat svar här. Det enda andra jag kan komma på är att plagiera Filozophie och skriva plånbok. Den är nämligen i stort sett alltid med.

3. Min blogg heter som den gör för att jag… är helt galet förälskad i viner gjorda på druvan riesling! (Den typen av viner – med bra kvalitet – kan få mig att gå med på lite av varje.)  Jag vill dessutom i bloggen vara så anonym som jag själv vill och behövde ett nick som jag kan stå för men som ändå förknippas med mig om man vet vem jag är …

4. Om jag vågade skulle jag… prova på att vara stå-upp artist. Fasen, vilken kick det skulle vara! Tänk att få stå och larva sig på scenen, berätta hårresande historier med mig själv som huvudperson och sedan få ett helt hav av människor att skratta tillsammans med mig … *ryser av välbehag*

5. Om tio år kommer jag att… (fortfarande) vara omätbart stolt över mina två barn som det går förfärligt bra för, men även skriva på mina böcker som publiceras i rasande fart, pussa på min otroligt behagliga äkta make och skratta hela vägen till banken. Typ …

Vilka andra ska jag skicka vidare till? Svårt, eftersom de finns många, många bra och intressanta människor här i cyberrymden som jag vill veta mer om.

Jag väljer dock:

Mally

Sajberlena

Vikki

Ewa

Ellen

Kör hårt!

Alltså, nu är det väl bara att vika in skägget och känna sig slagen.

Igår kväll när jag var en bra förälder och stod en och en halv timme och tittade på dotterns fotbollsmatch (mot serieledarna så de fick spö med 4-0) så hade jag min dunjacka för att inte frysa och idag när jag skulle åka till jobbet så skrapade jag rutorna på bilen innan jag åkte iväg.

I helgen som kommer ska jag lägga undan mina sandaler och sommarjackor …

*snyft*

Tredje dejten har fällt mig totalt. Jag kan bara tänka på gotlänningen nu!

Det var såhär.

Vi skulle ses på en utställning och det var på lördag eftermiddag. Jag såg till att ha hela kvällen ledig ifall han ville ses under en längre period …

Dessutom, tänkte jag, det är tredje gången vi ses och man vet faktiskt aldrig hur det kan sluta...

Jag kalkylerade med möjligheten att åka hem till honom om det nu föll väl ut. Men å andra sidan ville jag då verkligen inte ge ifrån mig intrycket att jag hade räknat med något sådant så det var en balansgång som jag var tvungen att klara av. Det krävs väldigt noggrann planering att inte verka planerad …

Alltså, jag duschade, rakade alla möjliga ställen, smorde in mig med luktagottkräm, tog på mig matchande underkläder. Men inte mina finaste eftersom jag inte ville intrycket av att ha räknat med att visa upp dem. Fast inte såna där ruggiga mensunderkläder heller utan mer hela, rena, matchande men inte allt för sexiga. Sedan valde jag mellan att visa ben eller urringning men kom fram till att urringning var bra eftersom han kan se den om vi sitter ner och pratar med varandra. Alltså fick det bli jeans och sexig topp.

Jag kunde inte ta med rena trosor och tandborste för i så fall hade det verkat som om jag hade tänkt att sova över och det ville jag inte att det skulle verka som, så jag packade ner en liten reseflaska med Listerine för att vara rädd om mina tänder samt en pytteliten flaska ansiktskräm (som det skulle verka att jag alltid bär omkring i min väska …)

Lite smink och busigt hår och så bar det iväg.

Vi träffades på utställningen, gick runt, småpratade och hade trevligt. På tredje våningen i huset fanns en restaurang och vi hamnade till slut där för att käka eftersom det hade blivit den tiden på dygnet. (Kväll)

Vi åt och delade en flaska vin. Vi pratade och pratade och pratade.  Han är galet trevlig, artig, respektfull, finurlig. Han är riktigt skärpt, allmänbildad, omtänksam, lyhörd.

Vi hade med andra ord mycket trevligt och efter det gick vi till en bar och tog en drink. På vägen till baren så blev vi fysiska och när vi väl hade börjat så var det helt omöjligt att hålla händerna för sig själv eller att inte hångla som en tonåring …

Han är en attraktiv blandning mellan bestämdhet och mjukhet som gör mig ganska vimsig …

När vi var på baren och drack varsin drink medan vi tog på varandra mer eller mindre uppenbart, så gjorde hans ganska ledsna fras in i mitt öra: ”Det är för mycket folk runt oss och du har väldigt mycket kläder på dig” att jag inte tänkte så värst länge innan vi åkte hem till honom. Vilket jag verkligen INTE ångrar!

(Sedan kom jag hem till mig själv på eftermiddagen dagen efter ...)

Han är lagom lång (läs: lång), har mjuka läppar, är vältränad, har bra händer. Han är tillräckligt gammal för att veta vad han gör och samtidigt inte skynda förbi.

Det är nu det börjar bli jobbigt. Jag inser att jag gillar honom. På riktigt. Men jag vill inte gilla honom för mycket och sedan bli ledsen ...

Jaha, då har jag träffat gotlänningen med de smala handlederna.

Igen!

För tredje gången, alltså.

Jag kan bara citera Johan Kinde i Lustans Lakejer:

”Vackra djur gör fula saker även dom

Vackra djur gör fula saker gång på gång”