Igår när jag satt i godan ro på jobbet så ringde skolsköterskan på sonens skola. Hon sa att min nioåring satt hos henne, hade fått en boll på ett finger, att det inte såg så bra ut och att hon nog faktiskt rekommenderade att jag kom dit, hämtade honom och körde honom till en läkare någonstans.

Självklart rafsade jag ihop väskan med bra-att-ha-saker såsom nycklar, plånbok, mobil och … jobbschemat …???!? Jag kan inte ha tänkt rationellt …

Jag fiskade upp sonen vars vänstra lillfinger såg ut som en falukorv bredvid hans andra, mer normala, fingrar. Jag satte in honom i bilen och så körde jag till Karolinska, till Astrid Lindgrens barnakut.

Vi kom in, gick fram till disken där vi visade upp skadan och blev bedömda vilket nummer vår köplats skulle få. De tittade på sonens finger och han fick minsann komma in med en gång.

- Hjälp, då är det ju på riktigt!! tänkte jag.

Lite svettig blev jag ju över att mitt barn var skadat. Mammahjärtat bankade allt lite snabbare. Jag skrev alltså in min son samtidigt som en medicinutbildad personal tittade på sonens hand och finger. Under tiden som jag stod och rabblade namn, adress, telefonnummer och annan data så hör jag hur den medicinutbildade människan säger till min son att fingret pekar åt fel håll men att de skulle fixa det så fint, så fint.

Då började mammahjärtat att slå ännu lite snabbare. Står människan och säger att min sons finger är ur led?! Är han sjuk på allvar?! Jag som hade intalat mig själv att det var svullnaden som gjorde att fingret pekar lite utåt …

Precis i det ögonblicket får jag frågan om min sons personnummer. Allt jag kan tänka är att han är skadad, att det antagligen gör jätteont och allt jag kan komma ihåg är att:

- Det är …06 … någonting … 06 … Näe, jag vet inte, faktiskt …

Detta togs reda på genom deras databank och sonens far – det var förresten 020614 … – så till slut kunde jag skriva in min son.

Efter tre och en halv timme med röntgen i omgångar, bamsebedövning i handen och rättdragning av fingret samt gipsning mellan fingertopparna och nästan upp till armbågen av ett rött, fint gips så gick ut från akuten med ett lillfinger som både var brutet och hade hoppat ur led. Vi hade dessutom en återbesökstid på fredag och sonen kände sig skitcool med sitt gips.

I love Svensk Sjukvård!

 

Mally

10 november 2011 20:02

Hade en elev som gick med en bruten tumme i flera timmar innan han klagade på att det gjorde lite ont. Tänk vad barn kan vara tåliga ibland. Blir riktigt imponerad. Hade mitt finger sett ut sådär så hade jag panikslaget begärt rullstol efterssom jag måste vara döende.
En stor eloge till din lille son!

http://www.mally.bloggagratis.se

riesling

14 november 2011 11:57

Men stackars din elev! Barn är verkligen extremt tåliga!
Min son är duktigt smärttålig så jag vet att om han säger att han har ont någonstans så HAR HAN ONT!!
Däremot så funkar gipset jättebra. Han har inget ont sedan det hände och han rör sig utan problem. Motivationen kan vara ganska stark i vissa lägen - det tog inte lång stund efter han var nygipsad innan jag hörde sonen tjoa till: "Mamma, jag har redan lärt mig hur man gör i dataspelet när jag bara har en tumme och ett pekfinger på ena handen ...!!"

 

Mally

14 november 2011 18:46

Ja, att lära sig göra sånt de tycker är roligt, de klarar de oavsett vad. Andra saker, som att hålla i en penna när det ska räknas matte, DET däremot är jättesvårt.
Sötnosar!

http://www.mally.bloggagratis.se

riesling

16 november 2011 12:53

Precis, sötnosar är de!
Och de har selektiv inlärning, helt klart. Utan motivation är det näst intill omöjligt att lära sig saker - tänk vad skolan har att lära av det ... ;-)

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  Jag har precis lärt mig hur jag kan få bilder från min mobil att ”hoppa in i” min dator så nu måste jag visa ett porslin som jag hittade på jobbet.   Det var en dag när jag stod vid kaffeapparaten och väntade på att kaffet skulle ...

  Jag har en dotter hemma som blir 16 år i maj. Tonåringar kan vara väldigt upptagna av sig och sitt och ha ett väldigt ensidigt och enkelspårigt och kortsiktigt perspektiv. Hemma hos mig är det jag och mina två barn som bor och eftersom jag är h...

  Under min säng har jag två stycken förvaringslådor. Ni vet såna där vita IKEA-lådor i plast som sväljer en hel del? Jag har mina skor i de lådorna under min säng.   Nu har jag under några nätter blivit störd av ljudliga viskningar från de där...

  Jag kan egentligen bara skicka den här som repris just idag. Fortfarande lika aktuell och sann.   Med risk att låta som en sur bittersugga utan någon slags glädje I livet så måste jag ändå få lov att trumpeta ut: Vad ÄR det som är så speciell...

  Det kan inte bara vara jag som har en tonåring vars rum ser ut som om jag stiger in i ett hem av en Horrible Hoarder ...??   Min 16-åriga dotters rum ser inte ut att höra hemma i min lägenhet. Det ser ut som om det bor någon därinne som aldri...