Igår när jag satt i godan ro på jobbet så ringde skolsköterskan på sonens skola. Hon sa att min nioåring satt hos henne, hade fått en boll på ett finger, att det inte såg så bra ut och att hon nog faktiskt rekommenderade att jag kom dit, hämtade honom och körde honom till en läkare någonstans.

Självklart rafsade jag ihop väskan med bra-att-ha-saker såsom nycklar, plånbok, mobil och … jobbschemat …???!? Jag kan inte ha tänkt rationellt …

Jag fiskade upp sonen vars vänstra lillfinger såg ut som en falukorv bredvid hans andra, mer normala, fingrar. Jag satte in honom i bilen och så körde jag till Karolinska, till Astrid Lindgrens barnakut.

Vi kom in, gick fram till disken där vi visade upp skadan och blev bedömda vilket nummer vår köplats skulle få. De tittade på sonens finger och han fick minsann komma in med en gång.

- Hjälp, då är det ju på riktigt!! tänkte jag.

Lite svettig blev jag ju över att mitt barn var skadat. Mammahjärtat bankade allt lite snabbare. Jag skrev alltså in min son samtidigt som en medicinutbildad personal tittade på sonens hand och finger. Under tiden som jag stod och rabblade namn, adress, telefonnummer och annan data så hör jag hur den medicinutbildade människan säger till min son att fingret pekar åt fel håll men att de skulle fixa det så fint, så fint.

Då började mammahjärtat att slå ännu lite snabbare. Står människan och säger att min sons finger är ur led?! Är han sjuk på allvar?! Jag som hade intalat mig själv att det var svullnaden som gjorde att fingret pekar lite utåt …

Precis i det ögonblicket får jag frågan om min sons personnummer. Allt jag kan tänka är att han är skadad, att det antagligen gör jätteont och allt jag kan komma ihåg är att:

- Det är …06 … någonting … 06 … Näe, jag vet inte, faktiskt …

Detta togs reda på genom deras databank och sonens far – det var förresten 020614 … – så till slut kunde jag skriva in min son.

Efter tre och en halv timme med röntgen i omgångar, bamsebedövning i handen och rättdragning av fingret samt gipsning mellan fingertopparna och nästan upp till armbågen av ett rött, fint gips så gick ut från akuten med ett lillfinger som både var brutet och hade hoppat ur led. Vi hade dessutom en återbesökstid på fredag och sonen kände sig skitcool med sitt gips.

I love Svensk Sjukvård!