Jag hade – när jag var ungefär mellan 18 och 20 år gammal – ett alter ego som hette Marja. Hon kom från Finland och hade en förskräcklig, finsk brytning. Hon kunde ibland bryta ut i någon fullständigt oanvändbar fras på finska när hon blev upprörd. (”Får ej övertäckas”, ”Sabla dumsnut”, ”Att vara eller inte vara, det är frågan”, ”Du blir som du gör dig” etc.)

Hon hade dessutom ett par riktigt intressanta glasögon. Det var min mammas gamla, de som min mamma hade haft när hon var ung på 50-talet, och jag hade tagit med dem till optikern där jag bett att de satte in nya glas i bågarna så att de passade in på mitt synfel. De glasögonen började som mina egna från första början men Marja tog över dem mer och mer och till slut var det bara hon som använde sig av dem.

Marja var alltid full av upptåg, roliga hyss och gillade att stå i centrum. Hon gillade att berätta hårresande historier för att roa folk och hon älskade när människor runt henne tystnade, lyssnade andäktigt på det hon sa och skrattade så de trillade omkull när hon kom till de roliga passagerna.

Marja var brutal och hämningslös när hon var ute på krogen. Hon flirtade vildare än strippor och ljög värre än sjömän. Hon var ibland inredningsarkitekt, ibland, läkare, ibland strippa, ibland kassörska på ICA. Hon hade ibland barn och ibland inte. Ibland bodde hon i kollektiv, ibland var hon ensamstående mamma, ibland var hon en stackare som hade levt ihop med en misshandlare och ibland var hon på ständig resande fot som frilansande artist. Hon brydde sig inte heller nämnvärt mycket om ifall hon blev trodd eller inte.

Marja var dock alltid väldigt noga med att inte göra människor illa. Hon gjorde sig aldrig rolig på någon annans bekostnad men hon var som en buktalardocka på det sättet att det kunde komma lite vad som helst ur hennes lilla mun …

Jag har nu i mitt (snart) fyrtiofemåriga liv märkt att Marja som varit borta – totalt borta och fullständigt glömd! – under många, många år har börjat komma tillbaka. Om än i en mer vuxen form även hon, precis som jag.

Ska jag välkomna henne eller be att hon går och dör …?!?