(Vilken enorm självförtroendeboost för mig att stapla bloggawards på varandra så som jag gjort här nedan ...)

Titta vad jag fick!

Fick den av Ellen för ett tag sedan men har inte riktigt tagit tag i min blogg under ett par veckor. Jag passar på att uppdatera bloggen idag och vill då också passa på att tacka Ellen så himla jättemycket för den fina utmärkelsen! Känner mig jättehedrad!

Citerar mig själv från inlägget här nedan: Ni som vet att jag läser er ofta kan känna er mycket delgivna denna Award!

Jag fick en award igen!

Fick den av Katarina – tack!

Man ska skriva sju saker om sig själv – sånt som man inte sagt tidigare – och så skicka vidare awarden.

Sju okända saker om mig … hmmmm …

1. 1. Fullkomligen älskar att läsa skvallertidningar. I smyg! Ni vet såna där riktiga skvallriga, osanna, hittepåtidningar som har mycket foton och handlar om kändisar. Gillar att frossa i fina kläder, skilsmässor, oäkta barn, osant skvaller och annat hjärndödande. (Eftersom ni inte vet vem jag är så bekänner jag detta …)
2. 2. Alla på jobbet tror att jag är en slarvmaja eftersom mitt skrivbord ser ut så – men ack, vad fel! Jag gillar att ha ordning och reda hemma. Blir trött i huvudet av villervalla. Men ni vet vad de säger: ”Tomt på skrivbordet – tomt i huvudet!”
3. 3. Bestämde mig när jag var tre år att aldrig, aldrig konfirmera mig och ha med kyrkan att göra! (Mamma har berättat.)  Var på en kusins konfirmation när jag var tre och blev tydligen jätteskärrad och ville aldrig ha med det där att göra!! När jag fick veta att det var frivilligt lovade jag min mamma då och där att jag aldrig skulle göra så där. När jag var 14 år läste jag bibeln pärm till pärm under ett halvår för att veta vad jag sa nej till och sedan höll jag fast vid min åsikt. Ville – och vill fortfarande inte – ha med kyrkan att göra.
4. 4. Så när jag var 18 gick jag ur kyrkan fort som tusan. Detta var på den tiden som papperet jag skrev på var tvungen att bevittnas av två människor som intygade att jag var ”vid mina sinnens fulla bruk” när jag skrev på …
5. 5. Älskar apoteket!!! Kan gå in där utan att ha något att köpa och liksom bara strosa runt bland hyllorna för att se och känna på tuber, krämer, tandborstar, solkrämer, plåster, nässpray, stödstrumpor, huvudvärkstabletter och kommer alltid därifrån med en liten kasse med saker som jag behöver så väl …!! (Ja, jag är glad att ni inte vet vem jag är …!!)
6. 6. Har pluggat Humanekologi på universitetet och skrivit en uppsats om sophantering i Sverige kontra Guatemala. Det var spännande! Speciellt när jag satt i Guatemala och fick audiens i kommunalhuset för att diskutera deras sophantering. Och ja, jag fick ett långt papper innan om vilka saker som var olämpliga för mig att fråga om …
7. 7. Blir lika förvånad varenda gång som det visar sig att folk vill ha mig som vän och/eller umgås med mig. Vad kan jag erbjuda, liksom …?

Häpp!

Nu ska Awarden vidare. Jag vet inte riktigt vilka som jag kan välja ut för att få den! Det finns så många bra bloggar och flera av er har blivit som mina nya vänner! Alla ni som får mina kommentarer är såna som jag läser med (viss) regelbundenhet – känn er valda!

Yay!!!

Det blev Beyblade till sonen!!

Shit, vad dålig jag har varit på att blogga på sista tiden ...

Ska nu försöka bli lite mer regelbunden igen. För ge upp tänker jag inte göra!

Så lätt blir man inte av med mig ...!!

Har däremot haft en ny hobby här ett tag. Varit otrogen mot bloggen, liksom ...

Tradera!!

Jag är helt såld på konceptet - och ja, jag vet att jag är sist i världen att upptäcka Tradera - men det är ju briljant!!

Jag tycker det är jättekul att leta reda på saker jag vill ha, buda och sedan följa de sista skakiga minuterna och se om jag "får" prylen eller om någon bjuder över mig. Och att då ta ställning till om jag vill höja mitt bud ...

Har köpt en Prada-väska (svim-snygg!) och en peruk som jag ska ha på en fest om två veckor. Bjuder dessutom nu på Beyblade-prylar som sonen ska få (hoppas, hoppas!) i julklapp.

Det är skitkul!!

Igår var jag på vinprovning. Det var Blaxtas viner som provades. (Vingård som ligger i Sörmland, Sverige)

Blaxtas söta vin, ett eiswein som har vunnit priser i många internationella blindtester/tävlingar, var helt galet gott!!

Så det köpte jag. En flaska på 250 ml som kostade 850 kronor ... 

Vad är det som gör att en del människor i sina bloggar lägger ut kort på sig själva i alla möjliga situationer? Är det så att de på allvar tycker att de är så himla intressanta och ser bra ut?!

Till exempel så lägger de ut kort på sig själva i sängen med kommentaren: ”Så här ser jag ut när jag ligger i sängen”

Eller en bild på sig själv i sitt kök med kommentaren: ”Så här ser jag ut i mitt kök”

Eller en bild på sig själv sittande i soffan med kommentaren: ”Så här ser jag ut när jag sitter i soffan”

Eller en bild på sin (ganska vältränade) rumpa med kommentaren: ”Nu ska jag släpa min sladdriga rumpa till gymmet”

Eller fjortontusen bilder på sin bröstkorg (…!) med typ vidhängande kommentarer om köpetuttarna: ”Är de hängiga?” ”Nä, det är de nog inte” ”Ja, jag är stolt över att köpt mig självförtroende i någon slags dubbel DD-storlek” ”Kollakollakolla och säg något positivt om mig!” ”Bekräfta mig!! Snälla …”

Vi snackar inte ens om femtonåringar som har någon slags mindervärdeskomplex gentemot Kissie och Blondinbella (eller vad de nu heter?!) nu utan vanliga (eh …) vuxna människor med egen familj, hem, barn, sambo …

Ja, jag vet att var och en får sköta sin blogg som den vill själv. Jag publicerar det som jag vill här till exempel …

Vet inte om ni kommer ihåg, men vi hade tre möss i mitt hem tills i våras då det bara blev två kvar. Se http://riesling.bloggplatsen.se/2010/05/15/2979230-sally-en-av-de-tre-mus-ketorerna/

De två stackars möss vi hade kvar började bli gamla och skruttiga och i synnerhet den ena av dem, Mimmi, var som en riktig gammal tant. Hon fick tunn päls, blev smal, rörde sig långsammare och sov lite mer. Men hon åt, drack och verkade inte ha ont så hon fick vara kvar. Mimmi och Iris verkade dessutom ha kul tillsammans.

Men jag var väldigt medveten om att hon var gammal (för att vara mus) och jag höll noga uppsikt så att hon inte plötsligt skulle ha legat död i buren alldeles för lång tid utan att vi märkt det. (Som om det skulle vara möjligt, men ändå …)

En morgon för bara några dagar sedan såg jag inte till henne. Jag såg bara den andra musen, Iris. Jag ropade till dottern att det kunde vara dags (hon var införstådd i problematiken med mössens ålder) och så öppnade jag buren för att kolla noga. Jodå, det låg en liten död mus i ett av husen. Kall och stel så hon hade nog dött under natten någon gång.

Då var det alltså dags att avveckla hela projektet med mössen. Eftersom möss är flockdjur så trivs de inte ensamma så det var med andra ord även dags att göra något med Iris.

Vis av vad som hände sist med den allra första musen så kände jag inte att min plånbok var beredd på att gå till djursjukhuset . Jag menar, det handlar om möss …!!! Jag kan ju fixa det själv. Både snabbt och gratis! Dottern däremot var helt inne på att gå till någon veterinär och jag tänkte febrilt hur jag skulle kunna gå runt problemet och lösa det själv det utan att göra bort mig på samma sätt som sist …

En plan tog form …

Medan dottern satt och gullade med den sista musen som hon förstod inte skulle finnas så himla länge mer så letade jag reda på en gammal bionicle-förpackning som jag klädde med tygremsor (som mössen brukade ha i sina små hus och boa med) och så lade jag den döda Mimmi där i. Jag tömde buren på allt, dvs. sanden i badkaret, tygremsorna i husen, pelletsen som täckte botten och alla små matrester. Lade det i soporna, knöt ihop och sa till dottern att hon behövde gå ut och slänga det omedelbums eftersom vi inte ville sprida bakterier …

Medan hon var ute i sitt lilla ärende agerade jag snabbt som en kobra. Jag tog Iris försiktigt, boade till henne i tygremsor i handen så hon skulle känna sig trygg. Grävde fram min knivslip som jag vet är en tung, genuin metallpjäs och så fick Iris den i huvudet. Jag kände hon sprätte till med fötterna och sedan kände jag efter noga så att inte hjärtat slog. Det gjorde det inte. Då slog jag en gång till, rätt kraftigt, för att vara säker på att hon hade gått till de sälla musmarkerna, eftersom djur på intet sätt ska behöva lida! Det var dessutom en mus det handlade om. Det var ju inget ”riktigt” djur. Ingen hund, katt eller häst eller ens en kanin eller reptil så jag inga som helst problem att göra det.

Sedan stoppade jag helt osentimentalt ner henne i bionicle-lådan och stängde igen. Precis innan dottern klev innan för dörren igen. Hon steg in i köket, såg sig omkring, blängde på mig och frågade lite misstänksamt:

- Var är hon?

- Hon finns inte längre ... sa jag bara lite lamt eftersom jag inte hade tänkt ut någon bra fras än.

Jag såg hur dottern tittade runt sig, på den tomma buren, på den stängda bionicle-lådan och på mig där jag stod och diskade min knivslip med mycket diskmedel …

Det gick att se i hennes ansikte att sanningen gick upp för henne och tittade på mig med tårar och anklagade mig med: ”Varför sa du inget till mig?!” innan hon dundrade ut ur köket och in på sitt rum. Jag förstod att hon skulle behöva lite tid så jag diskade färdigt, gick ut och slängde bionicle-lådan och sedan gick jag in till min dotter för att prata.

Hon var lite ledsen för att det var slut på eran med mössen, men förstod att det hade varit på övertid ett tag. Hon var inte så upprörd över vad jag gjort när jag förklarade det på ett fint sätt. Hon ville ha fått veta det innan, bara. När jag berättade att hon hade blivit så ledsen sist jag nämnde det så förstod hon min vinkling. Men hon hade inga problem alls med det när vi hade pratat ett tag.

Så nu har vi inga husdjur längre!