Ojojoj, drama drama drama ...

 Igår kväll skulle dottern (som är nötallergiker) hem till en kompis och se en film med ett gäng tjejer. Efter det var slut skulle hon hem.
Innan det var slut ringde hon mig och grät: "...och då tog jag en godisbit .. snyft ... och det var visst nötter i den... snyft ... och nu kliar jag överallt och är svullen och har ont i magen ... snörvel.."

Det var i det läget inget att vänta på och fundera över eftersom jag vet att hon kan svullna igen i halsen av nötter ... Det var bara att leka utryckningsfordon och åka och hämta henne med blixtens fart. 

Hon såg helt galen ut när jag mötte henne för hon var illröd över hela kroppen och svullen på armar, ben, mage och rygg och hon kliade helt galet. Jag gav henne en adrenalinspruta tryckte i henne antihistamin och vi åkte hem. Eftersom det inte var första gången som hon av misstag fick nötter i sig så visste jag att vad gäller nötter så kommer reaktionen omedelbart, så efter en eller två timmar blir det inte värre. Det lugnade långsamt ner sig i kroppen på dottern och efter ytterligare någon timme hemma vågade jag låta henne lägga sig. Själv satt jag uppe och kollade till henne med jämna mellanrum för att se att allt var bra. Hon vaknade klockan fyra av att magen krampade och efter en del turer fram och tillbaka så spydde hon och det var nog det sista hennes stackars kropp behövde för sedan sov hon lugnt fram till nio.

Hade jag varit rökare så hade jag rökt upp ett par paket cigg den här natten. Jag såg riktigt tärd och sliten ut på morgonen av sådan där mamma-oro, men tror ni dottern hade vett på det?! Klockan nio kommer hon ut från sitt rum, ser ut som en pigg solstråle och säger: "Nu mår jag bra, jag går på fotbollsträningen klockan tio ..."

Då höll jag på att ge henne stryk ...

Jag går och tränar ganska regelbundet för att jag mår bra av det. (Kanske återkommer jag till hur det startade senare ...) Jag har ju sett hur de stora pojkarna på gymmet använder kettle ball. Det ser jättekul ut och jag glor nyfiket på dem när de tränar med dessa tyngder.

Själv vågar jag dock inte riktigt prova, jag skulle känna mig nervös över att använda en och svinga runt och upp och ner och fram och tillbaka. Jag menar, vad händer om man tappar den i en fartfylld sväng??

Ropar man "Fore!" och hoppas på det bästa ...??

Idag är en ”sådan där” dag …

Det började med att min 8-åring vaknade med ett tjut – han hade tappat sin lösa tand under natten och den var borta! (Jag undrade försynt igår kväll om vi skulle se ifall det gick att dra ut den eftersom den var riktigt lös – men nej, den skulle sitta kvar tills pappan fick se den dagen efter) Och nu hade den alltså trillat ut och var borta. Ve, fasa och tårar!

Jag lyckades till slut smyga upp en tia i fönsterbrädet och fick 8-åringen att tro att Tandfen hade kommit, hämtat tanden och lämnat en guldpeng istället. Då blev det lite bättre. (Inte för att han tror på Tandfen men för att han fick en peng).

Mitt i den uppståndelsen som pågick så lyckades dessutom 8-åringen att välta ett glas vatten över mina viktiga jobbpapper som jag lagt i organiserade högar på köksbordet  …  Han blev ledsen för olyckan och det var bara att säga att det inte gjorde något (samtidigt som jag förbannade min egen dumhet över att ha lämnat kvar allt på bordet).

Strax efter kommer min 14-åriga dotter in till mig i badrummet med rejält bister uppsyn och upplyser mig om att det inte finns ett enda pålägg i kylskåpet och att hon med andra ord inte har något att äta till frukost.

Nej, det kan inte vara sant! Efter en rusning ut i köket för att dubbelkolla vad som fanns i kylen så kände jag att hon fick lösa det själv med fil, müsli, smoothie eller valfritt annat.

Så, dags att ställa sig i duschen. Ut från duschen, torka av mig – då kommer nästa bakslag. Inte en enda tampong i hela lägenheten! Då gav jag liksom upp. Det var väl det som saknades? Varför inte, liksom …?!

Jag kände att jag längtar till kvällen och en ny dag i det läget. Det är bara att ta sig igenom denna och vänta på nästa …

Jag hittade en blogg som Eyal Mualem skriver ( http://eyalmualem.bloggplatsen.se/ ) och i ett inlägg han hade 6 maj skriver han om svårigheter att uttrycka sig korrekt på svenska - det kan bli något annat än han tänkte sig och därmed sååå fel ...

Det är skrivet med stor kärlek och distans och jag kom genast att tänka på en av mina vänner.

Hon är från USA och träffade en svensk kille som hon gifte sig med. De flyttade till Sverige och hon kunde inte språket, kände ingen och blev lite isolerad eftersom hennes man var på sitt arbete hela dagarna. Hon läste svenska på SFI (Svenska För Invandrare) och gjorde sitt bästa för att passa in. Men hon längtade hem mest hela tiden.

Hon bestämde sig dock för att göra ett försök att trivas och skulle göra en god middag till sig och sin man och liksom starta om på nytt. Hon gick till affären tittade i köttdisken och hittade en jättefin bit kött och annat och så gick hon hem för att tillaga den fantastiska middagen.

För att kunna göra en riktigt god middag så skulle hon ta reda på vad för slags kött hon hade köpt så hon kunde tillaga det på rätt sätt, så hon slog upp i sitt lexikon.

Där stod det: "Fransyska - kvinna från frankrike"

Då gav hon upp och satte sig ner och grät i en eftermiddag för att det var så svårt att flytta till ett nytt land ...

Idag har de varit gifta i snart 20 år, har fyra barn, många vänner, har bott fyra år i Holland och hon är jättenöjd med sitt liv.

Det var en gång en flicka som hette Riesling. Hon hade precis fått en ny tjänst som projektledare på sitt jobb och det var lite ovant för henne att bestämma över andra. Hon var van vid att jobba på egen hand efter instruktioner men nu skulle det vara hon som gav instruktioner till andra och se till att arbetet genomfördes på ett korrekt sätt. Jättekul! Men det var lite ovant och Riesling ville så gärna göra bra ifrån sig så hon jobbade ganska mycket en period.

Det hände även andra saker under denna perioden i hennes liv. Hon startade en blogg eftersom hon tycker det är så himla roligt att skriva - hon hade gått en skrivarkurs för ett tag sedan och ville se hur andra reagerade på hennes skrivande - och hon hittade även några favoritbloggar som hon besökte i stort sett dagligen.

Hon insåg att det finns många, många människor runt omkring som lever spännande liv och som har intressanta tankar och hon kände att hennes liv berikades.

Lite dåligt samvete hade hon för att hon inte hann med sin blogg varje dag men hon hoppades på att det skulle räcka med sin envishet i längden ...

Sedan var det även den där killen hon hade dejtat under en period. Han som var så otroligt rolig, såg så bra ut, hade liknande intressen som hon själv och som hon trivdes så bra tillsammans med. Men ...

Han hade berättat för henne att han verkligen tyckte om henne och trivdes riktigt bra med henne, men att han inte kände sig förälskad i henne så tyvärr ...

Riesling kände hur hennes stolthet sårades oerhört (va'?! ville inte alla män i hela världen ha henne och gifta sig med henne?!?)

Men när hon hade slickat sin lilla rispa i stoltheten under en förmiddag så insåg hon  att hon också kände precis likadant. Hon kände ingen förälskelse men en stor kärlek gentemot denna personen som hon trivdes så mycket med så det slutade faktiskt med att de båda blev riktigt bra vänner och de två har redan flera planer på roligheter att göra tillsammans.

Ibland är det lite skönt att leva!

Hörde på radion att Tom Jones har gått ut med att han inte längre vill ha trosor uppkastade till sig på scenen. Genast undrar jag varför han går ut med den uppmaningen såhär typ 300 år senare. Är det för att han har hållit på så länge så att medelåldern på hans publik är så hög så kvinnornas trosor är som små enmanstält?! I så fall förstår jag honom – jag menar det måste vara roligare att få små, nätta stringtrosor i alla färger flygande omkring sig än att liksom döljas helt bakom ett par damtrosor i blek hudfärg som har urtvättad resår …

Satt som vanligt och halvsov i bilköerna på väg till jobbet i morse. Lyssnade på radion och funderade över vad jag skulle göra till middag på kvällen. Blev stående i kön vid ett rödljus och tittade mig lite förstrött omkring. Plötsligt ryckte jag till! I bilen i filen till höger om mig satt det ett litet barn i en barnstol med röd fleecemössa och glatt färgad overall och körde …

Jag tittade igen – och det var så! Det tog faktiskt ett par sekunder innan min hjärna fattade att det var en högerstyrd bil och att bilföraren var barnets far i det högra framsätet. Men jag vaknade till …