Vad är som gör att så många människor – i synnerhet föräldrar – pratar till barn istället för att prata med dem? Och som dessutom inte förstår skillnaden …

Barn är också människor. De är bara lite mindre, rent kroppsligt, och till stor del så har de mindre erfarenhet och kunskap. Men i övrigt så räknas de!

Ni har alla hört föräldrarna:

- Kom hit!

- Sluta med det där!

- Ta på skorna.

- Men kom, då!

- Gör inte så!

Ni har alla även hört föräldrarna:

- Jaha, vad sa du då?

- Berätta om det.

- Hur gjorde du då?

- Vad tycker du?

- Nu ska jag berätta varför.

Jag vill gärna räkna mig själv till den senare kategorin människor, den som alltså samtalar med barn. Mina egna i synnerhet! Som försöker upprätta en relation med dem så att jag kan fortsätta ha det när de är tonåringar och behöver stöd. Jag tror nämligen inte att det går att plötsligt skapa en relation när de är tonåringar om det inte funnits innan. I synnerhet inte om det har varit samtal till barnen i form av ordergivning fram till då. Varför skulle barnet plötsligt börja berätta om du fram till då inte har lyssnat? Så tänker jag, i alla fall.

Barn är inte dumma i huvudet, de fattar om man förklara för dem (på deras nivå). Om barn får veta varför något händer så är det oftast inga som helst problem. I mina ögon handlar det om respekt.

Min övertygelse är att om jag som förälder respekterar mina barn så får jag respekt tillbaka. Nu vill jag inte prisa mig själv på något sätt, men hemma hos mig är det jag som bestämmer. Det blir som jag vill och säger. Inget snack. Ibland kan jag mötas av mutter från mina barn, de håller minsann inte alltid med mig, men det blir som jag säger.

Mina barn tjafsar aldrig och har aldrig ”burit sig åt” i offentliga miljöer. Jag har heller aldrig burit mig åt mot dem i offentliga miljöer utan visat dem respekt. Jag har aldrig, nå g o n s i n, sagt fula saker eller svurit eller hotat dem med någonting. Aldrig! Alltså inbillar jag mig att de känner att de kan lita på mig. Detta betyder att jag i stort sett bara har behövt harkla mig eller ge mina barn en blick och så har de slutat med vad-det-nu-är jag inte vill att de ska göra. Dåligt beteende har jag tagit upp med dem efteråt och sagt vad jag istället skulle önska mig.

Hemma hos mig är det varken ”Hitler-ordning” eller ”Hejkon Bejkon-ordning”. Det är ganska demokratiskt med den twisten att det är mitt ord som gäller. Om mina barn tjafsar så lyssnar jag inte. Om de argumenterar och motiverar sig så lyssnar jag. Jag väger för och emot, tar ställning till faror, möjligheter att växa, att lära sig ansvar, idéer som är rena dumheter och sedan när jag har fattat ett beslut så är det så det blir. Så har det alltid varit (med hänsyn till deras ålder).

Det är naturligtvis inga robotar jag har fått som barn, de är både griniga, envisa och hopplösa emellanåt. Jisses vilka strider vi har haft här hemma ibland! Tårar har sprutat, leksaker har kastats omkring, tålamod har testats och vi har varit riktiga ovänner då och då! Men jag har alltid låtit deras utbrott vara just – utbrott. Det är jätteokej att få utbrott, ibland är det dessutom nödvändigt. Jag har alltid tröstat den ledsna människan men jag har alltid ignorerat dåligt beteende.

Jag vill inte prisa eller framhäva mig själv på något vis men jag har problem med att förstå svårigheten att respektera (sina) barn. De är också människor!

Satt och läste lite på http://frittframm.blogg.se/2010/july/utkast-juli-30-2010.html#comment och både inlägget och kommentarerna fick mig att börja fundera lite.

Det handlar om att ha slut på ork, att inte kunna ge mer av sig själv, att behöva ta en paus från livet.

Emellanåt så tar ju orken slut hos de flesta, skulle jag tro. I synnerhet om personen ifråga har givit av sig själv under en mer eller mindre lång period.

Det kan vara olika anledningar till att man blir tom på insidan. Det kan vara så att man jobbar med något där det är viktigt att ge av sig själv till andra eller annat.

Det kan vara så att många av de man har runt sig är energitjuvar som inte ger tillbaka när de blir stöttade på något sätt. 

Det kan vara så att man har varit hemma med barn som (faktiskt!) är kravmaskiner, under några år. Då ger och ger och ger man hela tiden. Ja, jag tycker verkligen att jag fick tillbaka av mina barn när jag var hemma med dem och det var verkligen, verkligen, värt det! Men som vuxen människa med egna intressen blev det totaltorka för mig.

Min personliga åsikt och erfarenhet är att när jag blir dränerad på energi så behövs nya intryck, möten med nya människor, få lov göra nya och oväntade saker. Att försöka hitta tillbaka till förälskelsen till livet igen.

Jag har ett enormt stort behov att få lov att umgås med mig själv. Jag trivs ypperligt med mig själv och kan göra saker som jag gillar. Perfekt sällskap, liksom.

Men det är ganska lite utvecklande att hålla med sig själv hela tiden. Jag blir aldrig motsagd eller ifrågasatt eller tvungen att motivera mig eller försvara mig. Vilket för mig är detsamma sak som att utvecklas. Att bli tvungen att tänka.

Jag tror att det kan vara lite grand samma sak att vandra i gamla, trygga spår också. Om man umgås med samma människor hela tiden så lär man känna varandra och vet vad som upprör, vad som får medhåll, man kan argumenten efter ett tag. Samma sak är det att vara på samma arbetsplats, ha samma arbetsuppgifter, bo på samma ställe …

Inget av detta är fel om det kombineras med stimulans men det viktiga är att få nya intryck då och då!

Att släppa in nya intryck i livet berikar och kan få hjärnan att tvingas till nytänk vilket ger ny energi. Jag tror att det är därför jag så ofta blir förälskad i människor. Nya bekantskaper kan jag känna en genuin förälskelse mot. Helt oberoende om det är kvinnor eller män. Det har ingenting med sex att göra. Det är den nyfikna delen av mig som blir stimulerad och struken medhårs. Det är klart att förälskelse väcks vid de mötena? Jag kan nästan inte få nog av de nya bekantskaperna som stimulerar mig. Sjukt? Vet inte. Men det funkar så för mig …

The unwritten rule of the day:

Never, ever, make eyecontact with anyone while eating a banana ...

Jag satt precis och läste följande:

http://mally.bloggagratis.se/2010/07/26/3298189-intelligens/

*applåderar*

Just så! Tänk vad många som blandar ihop intelligens med IQ. Som tror att det går att mäta intelligens i ett IQ-test.

Det är ju för fan bara ett verktyg att mäta det logiska tänkandet som vi har här i västvärlden!

Jag var vid ett tillfälle tvungen att för mig själv se vad för siffra jag kunde ha så jag anmälde mig till att göra Mensas IQ-test. Det var intressant. Vilket gäng människor som satt med vid det tillfället jag gjorde …!! Det hade gått att spela in vilken scen som helst ur valfri nördfilm. Jag är ledsen, men det är sant! Det var ett mycket högre genomsnitt än vanligtvis av människor som hade byxorna uppdragna högt över magen, lite för korta såklart, som hade cola-bottnade glasögon och en smårädd hållning samt småflackade med blicken utan att våga få ögonkontakt med någon. Jag utgår från att flera av de som var där kan ha samma fel som jag själv, dvs. någon typ av asperger/autism eftersom många med den typen av problem är riktigt skärpta. Fast då endast logiskt skärpta, i.e de har en hög IQ. Däremot så kan nivån vara under genomsnittet vad gäller social kompetens eller att vara streetwise …

Jag fick efter utsatt tid ett svar som sa att jag hade en viss siffra på min intelligens. Min siffra var till och med av den sort som gör att jag kan söka in till Mensa om jag vill. Men för mig räcker det med att veta. Att jag vet att jag har ett bra logiskt tänkande. Jag vill då verkligen inte gå med i den föreningen som heter Mensa och som verkar vara en klubb för inbördes beundran och utmaning och tävlan om att vara bättre än de andra. Nej, tack!

Tillbaka till tråden som mally har: Det har gjorts undersökningar med att få andra kulturer att genomföra "våra" IQ-test med resultat att andra kulturer är imbecilla. Alltså utvecklingsstörda av grav art. Vilket vem som helst kan fatta att så inte är fallet. Ett helt folk kan inte kollektivt vara sinnesslöa (vi undviker att tänka de som bor isolerade á la ”Den sista färden” ...).

Vad som skiljer är våra olika sätt att se på omvärlden och förhålla oss till den. Våra vanor och vår uppfostran. Sättet vi har präglats på. Vår ekonomi, vårt sätt att fostra barn, vår kultur med film, teater och bildspråk.

Jag skulle satsa alla mina pengar på att vi härifrån västvärlden skulle stå oss jävligt slätt om vi skulle hamna i de situationer som ex. naturfolk är i dagligen. Att vi generellt skulle ha jätteproblem med att klara oss i djungeln med de djur, faror och möjligheter att överleva i form av att fixa egen mat och undvika giftiga djur och växter.

Nä, IQ är inte ett komplett verktyg för att tala om för andra vad den människan är för en sort och vad den är bra på. Det är väl därför begreppet EQ har tillkommit de senare åren? För att utvidga vad intelligens är för något? Det är väl därför Howard Gardner talar om de sju intelligenserna? Som nu har reviderats till de nio intelligenserna?  För att visa på att man kan vara smart på olika sätt?

Det är väl ändå bara de fördomsfulla och trångsynta människorna som tror att intelligens är samma sak som IQ?

Jag har en slags hobby som roar mig omåttligt! Som alla andra hobbys ligger den ibland i träda men då och då kommer jag på att hobbyn finns och så återupptar jag den med stort intresse. Detta har hänt nu igen. Jag kom på att det var längesedan jag hade ägnat mig åt min hobby senast och gick genast in för den med liv och lust.

En av de absoluta fördelarna med min hobby är att jag aldrig blir besviken på den. Den överraskar mig jämt. Jag tror ofta att jag inte ska bli förvånad eller road eller förfärad eller arg eller upprörd någon mer gång – men så blir jag det i alla fall! Det är en fantastisk känsla! Den att aldrig bli missnöjd med sin sysselsättning, menar jag.

Vad är min hobby, dårå? Jo, jag läser tidningar där jag samlar och klippar ut kontaktannonser som sticker ut på något sätt. Jag har hållit på i drygt 20 år med detta och har en ansenlig liten samling kontaktannonser, men när jag nu i dagarna tog upp min hobby igen så blev jag ändå ganska förbluffad över att fenomenet ens existerar längre med tanke på internet och alla dejtingsidor och företeelsen speeddejting osv. Jag trodde inte att det var aktuellt med gammaldags kontaktannonser. Men tydligen – och till stor glädje för mig – hade jag fel. Sedan kan jag i och för sig fundera på varför det fortfarande finns kvar? Vilka är det som skriver kontaktannonser i tidningar? Är det bara den äldre skaran människor som skriver kontaktannonser på gammalt sätt? Är det den flocken människor som är teknikfientliga? Är det den klutten människor som gör saker i långsam fart? Vilka är det? För jag kan inte se något generellt mönster på människorna bara genom att läsa annonserna.

Det finns en hel skog av jättevanliga annonser där medelålders ”tjejer” och ”killar” söker likasinnade i lagom ålder. Gärna någon som har egen inkomst, gillar skogspromenader, är akademiker, gillar segling eller skidåkning (beroende på årstiden), kultur, resor – ja, det där vanliga, ointressanta dravlet.

Men insprängt ibland dessa intetsägande, dussinproducerade, hötorgkonstformulerade kontaktannonserna kan man hitta riktiga guldkorn. Det är dem jag letar efter.

De som med glimten i ögat eller fåraktiga formuleringar eller ren och skär dumhet får till en kontaktannons av sällan skådad kaliber. Som får min hjärna att göra kullerbyttor. Det finns så otroligt många helt vansinniga kontaktannonser och nu tänker jag redogöra för några av de som jag inte kan låta bli att förundras över och som jag ständigt återkommer till och läser gång på gång medan jag ömsom lägger pannan i djupa veck och ömsom skrattar mig galet hes.

De citerade annonserna nedan – som för övrigt är citerade exakt så som de är publicerade – är alla hittade av mig i tidningar och urklippta och originalen ligger på säker plats här hemma ...

”Ung, vacker konstnär söker falsk-

heten.”

Lite charmig och vacker som kontaktannons. Jag skulle gilla att den var på riktigt men antagligen är den bluff. Fast om den är sann så virvlar mina tankar iväg i banor om att konstnären vill bli dekadent och blasé. Någon som egentligen borde vara född i ett annat årtionde och som har en önskan om att vara lite mer livstrött, likgiltig och fördärvad. Någon som egentligen skulle vilja sitta med ett glas absint och undra när berömmelse och pengar kommer att rulla in …
 

”Söt o snäll 40+kille med stor

passion för tjejer som röker.

Myser när just du röker för

mig …Nr=svar.Puss”

Denna kontaktannons fascinerar mig på ett äckelintressant sätt. En medelålders kille som vill bli ”rökt för” … De kan inte vara så förtvivlat många där ute. Vad ensam han måste vara? Hur reagerar tjejer som han presenterar sin idé för på ex. krogen? Ber de honom dra så långt han kan? Blir de tjusade av någon som uppskattar den vanan de har? Tycker de han är vidrig som gillar rökare eftersom vi idag är indoktrinerade nog att tycka att rökare är ett otyg? Är det därför han söker någon via en kontaktannons där han spelar med öppna kort redan från början?

Så många frågor och så få svar …

”Jag skulle vilja träffa en tjej som bor

i Linköping som jag kan flytta ihop

med. Jag bor sedan ett år nere i

Småland. Vantrivs här, mycket tra-

giskt har lett till att jag hamnade här.

Vill du höra hela sagan svara då.”

Men, plutten … Stackars! Men – Nä, tack!

Kan inte riktigt bestämma mig för om den är på riktigt eller inte.

Om annonsen är på riktigt så är det bara sååå tragiskt. Jag får ont i hjärtat av den men samtidigt kan jag inte låta bli att undra över hur han tänker. Vad tror han att det ska svara för tjejer? Vad är det han vill attrahera för något?

Om den inte är på riktigt så lockar den väl bara till sig kvinnor av ”sjukskötersetyp”, såna som gillar att ta hand om och måna om – fast det kanske å andra sidan är det som denna person vill ha? Han kanske gillar att spela den där martyr-, offerrollen …?

”Jag är en kille, 51/187, snäll, men

när jag blir arg kan jag bli ursinnig.

Är det bara rätt tjej så brukar det

sällan inträffa. Är du intr., så hör av

dig.”

Vem tror att han får svar på den annonsen? Va'?
Finns det någon som med sina sinnen i behåll kontaktar en man i en kontaktannons som ibland blir ursinnig när han blir arg? Finns det någon som inte gissar att ursinnig betyder att han ger dig spö? Att han med andra ord spöar upp dig "sällan" om du är rätt kvinna ... Men om du inte är rätt kvinna, vad ska du då behöva stå ut med? För du tror väl inte på allvar att du kan omvända personen i fråga? Och du överväger väl inte för en sekund att du är rätt kvinna? Det är ju en brasklapp som är inlagd för att kunna svära sig fri från att du blir påpucklad när mannen ifråga får lust! Eftersom ”det nog är ditt eget fel …” Jag menar - hur skruvad är han om han tänker att detta är ett sätt att framställa sig i god dager ...?!? Vad för läskigheter kan han då hålla på med???

Shit! Vad rädd sånt gör mig!

Nu ska jag leta vidare ….

Jävlar, vad jag retar mig på människor som inte tar ansvar för sina åsikter utan istället överanvänder ordet ”man”!

Livet och det som pågår i det är inte alls lika generellt som så otroligt många människor uttrycker sig. Jag har precis fått en ny arbetskamrat som trycker på de knappar som provocerar mig som allra mest. Hon vet hur allt fungerar och vad alla tycker och hur allt är. Jag håller på att bli skogstokig och är jätterädd för att min mun kommer att ta över min kropp och plötsligt säga vad jag tänker till henne. Jag undviker att prata med henne än så länge eftersom hon uttrycker sig så erbarmligt korkat, men på direkta frågor riktade till mig så måste jag liksom svara och då blir det (tyvärr! - eftersom jag inte vill bråka med en ny arbetskollega) inte mitt lenaste ...

Hon använder sig av påståenden som ex:

- Man får tjockt hår när man är gravid.

Eh, nä!! Jag fick tunt, flisigt, risigt hår. Du kanske fick tjockt hår men man får inte tjockt hår när man är gravid!

- Man vill ju rött vin när man beställer vin på krogen.

Ojojoj, akta du dig för vad du sa nu!! Du kanske vill ha det, men jag vill tamigfan inte ha det! Jag dricker helst vitt, faktiskt! Jag har pluggat vinkunskap och dessutom hållit dryckesutbildningar – främst i vinkunskap – för blivande sommelierer flera år. Jag vet då alldeles precis vad jag vill ha i mitt glas och det har inte ett spår med färgen att göra utan smaken! Och sällskapet, årstiden, maten, tiden på dygnet, utbudet på stället jag befinner mig, den allmänna dagsformen … Akta du dig för att starta en diskussion som du inte hanterar!!

- Man döper sina barn till så konstiga namn nuförtiden.

Va’?!?! Vad fick dig att påstå något sådant?? Det finns så många fel i ett sådant påstående att jag nästan inte vet var jag ska börja. Man döper inte sina barn till konstiga namn!! Jag skulle tro att de allra flesta föräldrar – om inte alla – döper sina barn till namn som de tycker är fina, fräna, annorlunda, vackra, passande på barnet … Men jag tror inte att föräldrar nuförtiden ger sina barn konstiga namn. I allmänhet, sådär.

Det där med namngivning är väl väldigt subjektivt ändå? Det jag tycker är konstigt tycker du är jättefint, det du tycker är trist tycker jag är spännande och nydanande, det jag tycker är klassiskt och tidlöst tycker du är förlegat och gammaldags …

- Man vill ju åka utomlands på semestern.

Jasså? Vill jag?? Hur vet du det? Har du pratat med alla? Inte med mig i alla fall. Jag kan rent faktiskt hålla med om en viss del av det du sa. Eftersom jag tillhör den arbetande skaran människor och det oftast behövs mer än en lördag/söndag om jag ska åka på en lite längre resa som det brukar vara när det är utomlands så behöver jag därmed vara ledig från mitt jobb, vilket i stort sett är lika med att jag har semester. Javisst.

Men att man vill åka utomlands? Njae, inte vad jag har som erfarenhet. Jag vet många – däribland jag själv – som inte vill åka utomlands på semestern. Jag är jättegärna hemma och pular med mitt. Jag har oftast min semester på sommaren och då är jag mer än gärna hemma i Sverige och njuter av det som finns här. Om du vill åka på utomlands på semestern så var då människa nog att stå för det! Mig veterligen är det inte straffbelagt att ha en åsikt om det i Sverige. Ja, det kan hända att vissa har annan kulturell bakgrund och erfarenhet av att uttrycka åsikter högt och behöva stå för dem. Men det är våldsamt sällan det är den lilla, specifika skaran människor som uttrycker sig i luddiga, allmänna man-fraser. Den minoriteten av svenskar/nysvenskar uttrycker sig extremt försiktigt och inte speciellt luddigt alls. Det är svenne-banan-folket som av ren lathet (dristar jag mig till att påstå!) inte står för sina åsikter. Men jag undrar hur jävla svårt det kan vara?

Hur kan det vara så svårt att stå för sina åsikter? Satan, vad svårt jag har för människor utan egna åsikter. Jag hade en gång en pojkvän som var konflikträdd och aldrig vågade säga emot mig. Det resulterade i att jag blev ohyggligt provocerad och gjorde vad jag kunde för att få fram en reaktion, en åsikt, en protest från killen ifråga. Jag har ett ganska obehagligt drag som gör att jag till slut nästan går till personangrepp för att få fram en reaktion. Detta därför att jag har så mycket lättare att umgås och interagera med människor som tycker något. Och den stackars pojkvännen blev mer och mer osäker på sig och vågade allt mindre och mindre uttrycka något.

Behöver jag säga att den relationen inte höll särskilt länge …?!

Det där med att interagera med någon har ju att göra med att bolla fram och tillbaka, vässa mina åsikter, pröva om de håller, se om jag kan berika mig, kanske lära mig nytt. Att inte förutsätta att min lösning är den bästa. Eller din. Kanske kan vi hitta en tredje lösning som faktiskt är bättre än vad vi båda har tänkt på tidigare? Detta medan vi samtidigt är ödmjuka, inkännande och öppna som människor. Vi berikar varandra och blir kreativa. Lär oss nytt. All det där går jag miste om – och du också – om du inte har egna åsikter, säger emot mig eller tycker olika. Eller berättar varför du faktiskt tycker samma som jag.

Det är viktigt att låta sig själv växa som människa!

Jag gillar inte blåögda män!

Alldeles oavsett vilken ögonfärg de har ...

Jag gjorde en helt ovetenskaplig test på nätet om vilken kändis som är min dubbelgångare och fick svaret efter 10 ifyllda frågor att min dubbelgångare är Brad Pitt.

Av alla människor. Herr Brad Pitt! Jaha, okej då ...

Men när jag tänker närmare på det – Jomenvisst, vi är ju ganska lika …

Nästan förvillande lika. (NOT!)

Jag har alltid känt på mig att jag var enormt lik Brad Pitt. Jag blandar själv ihop oss två ibland (eller önskeyrar jag nu …?) så det är tur att vi inte bor på samma ställe. Men då hade jag å andra sidan haft fri tillgång till Angelina Jolie. Men hade jag i så fall kunnat hålla isär om det var jag eller Brad Pitt som var med henne?!? Eftersom vi är så lika, menar jag …