Jag tänkte uppdatera statusen på min fot. Den som jag hällde kokande pastavatten över för några veckor sedan. Några av er har undrat så här kommer de nya förhållandena.

Foten har läkt förvånansvärt bra. Den var under en period ganska illa däran och liksom bara köttig, men numera är den täckt av sånt där tunt, skärt, ömtåligt skinn som stramar när jag sträcker på foten. Enligt heta tips från läkaren så undviker jag att visa foten i solen. Allt för att inte förvärra ärren, så nu när vi har denna underbara sommar och jag hyfsat ofta befinner mig på stranden så är min obligatoriska klädsel bikini och en strumpa. Jag skulle vilja veta vad en del av dem som glor i smyg på mig undrar …

Jag har dessutom nu lagt märke till att min fot har blivit kritvit i jämförelse med resten av mig. Så jag försökte att lösa det med BUS (brun utan sol) och har nu en fot som går åt det orangea hållet istället med mycket skärt under …

För några veckor sedan träffade jag en man. En av de allra klipskaste män jag någonsin träffat. Intelligent, snabb i tanken, streetwise, hög EQ …

Utseendemässigt är han inte i närheten av att vara i utkanten av det jag egentligen attraheras av, men det är så fruktansvärt oviktigt och underordnat i detta fallet.

Han pratar med mig genom ögonen på ett sätt jag bara kan med få människor. Han är otroligt intelligent och låter sig inte manipuleras. Om han inte vill det själv, förstås … Han skrattar åt smart humor, är otroligt lyhörd, omtänksam och uppmärksam. Dessutom – som grädden i moset, glasyren på kakan, som pricken över tårtan – så är han utan tvekan den allra bästa älskare jag någonsin (n å g o n s i n – alla kategorier!!) träffat!

Vi har umgåtts riktigt intensivt i några veckor nu. Vi har inte setts varje dag eftersom både han och jag har barn (som vi inte vill blanda in) men vi har ordnat det så ofta vi har kunnat. Däremot så har vi haft ständig kontakt. Alla dagar. Hela dagarna. Vi har ringt, skickat sms, vi har chattat hela kvällarna och stor del av nätterna. Han har fått mig att må så obeskrivligt bra och jag har börjat känna som de där männen som på julafton letar efter en bra tjur till fäktningsarenan och råkar se Ferdinand i ett argsint ögonblick: ”Honom vill jag ha!”

För några dagar sedan skulle han gå på en (sedan länge planerad) fest. Det märkliga var att han inte hörde av sig när han kom hem. Inte på hela natten. Han hörde inte av sig under hela nästa dag. Eller kvällen. Eller den natten heller.

Jag började ana onda ugglor …

Dagen efter detta hörde han av sig och grät. Han sa att han hade träffat en Ängel. En söt, fin, rar, fantastisk kvinna som han hade pratat med hela natten. Och dagen efter. Och han hade berättat om mig. Han hade kommit till insikt om sig själv men ville inte göra mig ledsen. Eller henne. Nu började han gråta riktigt ordentligt och sa att allt gick för fort för honom och han tycker så mycket om mig och verkligen vill ha mig i sitt liv. Men inte på det sättet. Men att jag är en av de allra bästa människor han någonsin träffat. Han skulle bli så ledsen om han förlorade mig. Han sa att han känner sig privilegierad som får umgås med mig. Han vill verkligen ha mig i sitt liv! Ängeln? Ja, ville hon inte ha mig i hans liv så kunde hon kvitta! Men det skulle ändå inte vara han och jag på det sättet.

Jag började fundera, kan det vara så att jag så hemskt gärna vill ha någon i mitt liv att jag börjar fundera på bröllop så fort någon är det minsta lilla vänlig mot mig?!? Men, nej, nej, NEJ! Så är det ju inte! Uppskattar jag mannen i fråga? Ja, absolut! Skulle jag bli ledsen om jag inte får träffa honom igen? Ja, helt klart. Skulle jag sakna honom om vi tappar kontakten? Som fan! Kan jag komma över detta? Javisst, det är väl varken första eller sista gången jag är med om att en relation av någon anledning inte funkar.

Jag slickar mina sår och känner plötsligt en liten bitterljuv känsla. Jag bara måste se fram emot att bli rik som ett troll förr eller senare eftersom jag har sådan otur i kärlek …

Satan i gatan, vad inspirerad jag blev av detta: http://xecute.bloggplatsen.se/2010/07/10/3229032-om-jamstalldhet-och-kvinnor-som-idiotforklarar-sig-sjalva/

Jag tror inte att jag är universums frälsare på något sätt, men ibland kan jag tycka att mina idéer är sunda. De passar för mig, mitt liv och funkar alldeles utmärkt för mina barn och min relation med dem. Måste förklara mig lite.

Vad är det som gör att så många människor tycks tro att om deras hem är fläckfritt och luktar av såpa och Cillit Bang så kan ingen annat än tro att de lever sååå lyckliga resten av sina dagar …? Som tycks tro att det är viktigt att ha rena kläder på sina barn – vid varje enstaka tillfälle – för annars är de nog inte tillräckligt bra som föräldrar? Som därför låter sitt barn sitta i bara blöja när det äter för att inte smutsa ner kläderna (Jo, det är sant! Jag känner en sådan mamma!) Som inte låter sina barn äta ens en kola i bilen för att det inte ska bli smutsigt eller ens gå in i bilen själva ifall de trampar med smutsiga skor på stiglisten?!? (Johodå! Jag känner en sådan pappa!)

Vad är det som gör att de föräldralediga mammorna (för det är faktiskt i de allra flesta fallen just mammor) känner att de måste hinna dammsuga, tvätta och stryka skjortor, baka mumsigheter, handla samt laga en både god och näringsriktig – dessutom hemlagad – måltid som står och osar vid det dukade bordet när mannen kommer hem. Gärna ha hunnit duscha och vara lite sexig sådär och barnet ska vara glatt och nöjt och sedan somna tidigt.

I verkligheten ser världen inte ut sådär!

När jag var barnledig (jag har två barn och de har olika pappor så jag har gjort ungefär samma sak två gånger med två människor) så var jag konstant trött eftersom jag inte sov på nätterna eftersom jag ammade hela tiden. Jag var konstig i kroppen och den var sladdrig vilket inte gjorde att jag kände mig sexig. Mina barn lät mig i stort sett inte duscha och om jag fick till det med duschandet så var det ingen spa-behandling jag genomgick precis utan det fick bli bara det nödvändigaste och snabbast avklarade, liksom. För att i stort sett genast täckas av bebiskräk igen …

Jag hörde ett råd på BVC en gång; Sov när bebisen sover för det behöver du. Det tog jag till mig (som fan!). Alltså sov jag knyckvis hela dygnen och passade då verkligen inte på att dammsuga eller tvätta när barnen sov. Det var ju den enda tiden jag hade för mig själv under dygnen och vad behövde jag? Jo, sova. Alltså sov jag. Eller blängde på TV. Eller läste en bok. Eller ...

Jaja, jag hör era argument nu, ”Men jag mår inte bra när det är rörigt omkring mig, jag vill använda min tid till att tvätta, laga mat, diska, passa upp min man, osv … Blablabla"

Hur var det innan ni fick barn? Mm, just det! Då bokades tvättstugan gemensamt, ni bestämde gemensamt om middagen och i sann nykär anda så dammsög ni varannan gång.

Medan jag var mammaledig så var mitt jobb att ta hand om barnet/-en. Inget annat stod i den deal jag gjorde upp. Även om jag absolut gjorde mat, handlade, tvättade och diskade – jag är ingen Sunklisa även om jag framställer mig på det viset – så tog jag inte i mer än jag normalt alltid gjort. Vilket betydde att även papporna vackert fick handla, tvätta osv efter att de kom hem från sitt jobb. Själv var jag ju kvar på mitt jobb (tro det eller ej, men barnet var fortfarande kvar även efter klockan 17.00)

 Ibland gjorde vi tvärtom, pappan tog hand om barnet och jag åkte och storhandlade (åh, denna älskade frihet att inte ha någon som satt fast i tutten på mig!). Men det var då verkligen inte bara jag som skötte vårt hem. Det viktiga för mig var att vi hjälptes åt och att pappan inte kom hem till ett färdigservat hem. Inte ens för att vi skulle få ensamtid med varandra. Jag var slug nog att förstå att om jag gjorde all marktjänst under min mammaledighet så skulle jag få fortsätta med det även efteråt. Det spelar liksom ingen roll hur mycket man diskuterar det och är överrens och pussas på det. Om det sköts av sig själv under en period (dvs jag gör det) så tror jag att det är svårt att automatiskt se hur full tvättkorgen är eller hur dammråttorna slåss i hörnen eller att mjölet nästan är slut. Det blir mest naturligt att den som alltid kikar efter det fortsätter att kika efter det.

Ja, det kan mycket väl vara så att en skriver listan, den andra handlar och man packar in exakt varannan vara i skafferiet, men jag snackar om mig själv nu. Jag har alltid varit extremt rädd att fastna i något jag inte kan stå för.

Jag är väldigt medveten om att alla par har sin egen uppdelning och jämlikhet. Det viktiga är att ingen känner sig förfördelad i situationen. För i så fall kan man inte brösta upp sig och säga att man så så jämlik i sin relation. Om man frivilligt har valt en annan uppdelning. Om den som är hemma vill vara den som tar hand om "allt" så är det toppen. Om den ena sköter allt "inne" (barn, mat, städning ...) och den andra allt "ute" (bil, gräsmatta ...) och båda är överrens och tycker att det är rättvist för just dem, ja, då har ju rätt människor träffat varandra. Det skulle däremot inte funka för mig!

Ja, jag ska svara på frågan ni undrar över.

Nej! Det är inte därför det har tagit slut med papporna. De har istället varit rätt så tacksamma mot mig över min inställning till det hela och alltid känt sig lika delaktiga i sina barn, sitt hem, barnens aktiviteter och kamrater som jag. Det har funkat hur bra som helst och dessutom har jag känt mig lite som en drottning när jag fått tacksamma kommentarer om att det finns nytvättade kläder, god middag eller att golven blänker. De har alltid vetat exakt hur trist och tidskrävande det är att fixa med det …

Jag kommer nu att ta upp ett ämne som berör mig intensivt.

På midsommar var jag i Trosa hos goda vänner under tre dagar, fre-lör-sön. Det är en familj som jag har känt i snart 10 år, som jag älskar, som är de snällaste människor jag känner, som är generösa med allt de är och har, som bara vill väl och som jag känner mig så oerhört avslappnad och bekväm med. De är bland de bästa människor jag vet (och detta är inte bara för att jag fick låna deras sommarstuga ...)!

Men.

Ibland får jag tokspel på dem. Våra - mina och deras - matvanor skiljer sig så katastrofalt åt som något kan göra. De är småtrinda, hela familjen, och kan inte förstå varför ...

Våra åtta-åringar är lika gamla och sedan har de en sex-åring också.

När jag var där med mina barn på midsommar så hade vi jättemysigt på midsommarafton med grillning, chips, godis, läsk, vin och annat mums. Så gör jag absolut med mina barn emellanåt. "Det ska va gôtt å leva, annars kan de kvitta ..." Men när vi på midsommardagen vaknade så kändes det i hela kroppen att det var dags för vettig mat.

Vad som hände då var att det dukades fram frukost med chokladpuffar (med motiveringen att "barnen tycker ju att det är så gott" ...), chokladmjölk, kaffe, te, sylt som pålägg på det vita brödet och så det "nyttiga" inslaget som var sötad youghurt ("för den är inte så sur och barnen vill helst ha den" - ja, det tror sjutton det!!).

Men vad ska jag och mina barn äta? Jag vill inte starta dagen med att ge dem en sockerchock. Ok, vi rafsade ihop lite macka, hämtade ost i kylen och åt oss mätta i alla fall.

Sedan blev det fotbollsmatch på gräsmattan.

Det snackades om att åka in till Trosa och kolla båtarna i hamnen så vi fixade i ordning i huset och då kom det:  En liten kaffe innan vi åkte behövdes så kaffet sattes på.

Ok, men vänta, vad händer? Det dukas fram kaffe, läsk, chokladtårta, glass och jordgubbar. En avancerad fika blev resultatet. Oookej ...

Sedan åkte vi in till Trosa och kollade runt ett tag. Deras två barn började tjata om glass och efter en liten stund så stannade vi vid Trosas-godaste-glass-stånd. Alla fyra i deras familj köpte en varsin glass modell stor. Det var midsommarhelg och jag ville inte vara den griniga morsan så även mina barn fick glass. Däremot stod jag över själv.

- Ska inte du ha glass?

- Nä, jag åt både glass och chokladtårta förut ...

- Nu ger du mig dåligt samvete ...

Är det jag som gör det, kände jag?

Vi åkte hem efter ett tag och nu var det mitt på eftermiddagen, min mage knorrade rejält. Jag gav en hint om att jag skulle kunna hjälpa till med maten? Skulle jag skrubba potatis? Något annat? Men nix, de hade lovat sina barn (och mina) att åka och bada. Så det gjorde vi.

Hemma i huset igen så kom min åtta-åring med tårar i ögonen och sa att han var hungrig.

- Ledsen, men nu måste vi fixa någon slags mat, väl?!

- Ja, visst.

Medan maten fixades - det var tvunget att bli lite snabbt gjort så det blev makaroner och köttbullar - så åt deras barn frukt (för jag misstänker att även de var hungriga). I det läget var jag den stränga mamman som sa åt mina egna barn att de var tvungna att vänta på maten.

Vid maten så åt mina barn som om de aldrig sett mat förut medan deras petade runt sin mat på tallriken. De var ju mätta av frukten ... Vilket betydde att deras två barn delade på ett paket mariekex till kvällsmat eftersom de vid den tidpunkten var hungriga igen.

Mitt i allt detta så kommer kommentarerna:

- Jag fattar inte varför åttaåringen är så knubbig? Han börjar få ont av det. Men han har väl kraftig benstomme, jag menar, han äter ju nästan inget ...

Eh, JOOO!! Det gör han visst, det!!

Det är riktigt att han inte äter så mycket mat, men han får i sig mängder med energi och kalorier utan nytta.

Ekvationen är bus-enkel, det handlar inte om raketforskning:

Äter du mer energi än du gör av med så kommer du att lägga på dig.

Det är faktiskt inte svårare än så. Och då räknas allt som man äter, inte bara mat vid måltider utan alla slags instoppningar i munnen med vad det nu än må vara (vi struntar i den snuskiga liknelsen här, va ...?!) räknas som att tillföra kroppen energi. Dvs även glass, kex, frukt, chokladtårta, godis ...

Äter man ordentligt med mat och har regelbundna måltider på ungefärliga klockslag så fungerar kroppen som allra bäst och då kan man absolut ta fika emellanåt. Eller en glass. Eller något snask. Eller chips. Eller choklad. Eller något annat. Bara man inte tar allt ...

En av mina arbetskamrater höll på och kämpade med sin vikt under några år och åt bara nyttigheter utan att bli av med de där irriterande knubbhandtagen. Men så började hon äta frukost och ganska så vips! så blev hon normalviktig. Hon började äta regelbundet och kroppen stabiliserade sig. Det är ungefär så enkelt. Äta vettigt och regelbundet.

Det där med att banta och frossa och äta eller ej och vad som ska ätas är något som jag har ganska starka åsikter om och mycker erfarenhet av. Kanske återkommer jag ...

Hep, nu är jag tillbaka.

Det blev en liten semester, liksom.

Jag var hos goda vänner på deras sommarställe i Trosa under midsommar och det blev (självklart) diskussioner om semester och sommaren. Min egen semester startade i och med midsommar och eftersom jag inte hade några speciella planer så fick jag efter en fantastisk idé av mina vänner då och där låna en nyckel till deras sommarstuga som jag och mina barn kunde vara i under veckan efter midsommar. Den som alltså just har varit. 

Eftersom jag hade semester medan de inte hade det så kunde jag få låna deras fantastiska ställa i Trosa under en veckas tid! Så utan någon speciellt lång betänketid bestämde jag mig för att gilla läget, spendera en vecka där och därmed kom vi tillbaka, jag och mina barn och en bil full med tvätt, förut i kväll.

Vilken jäkla toppenvecka vi har haft!!

Vädret har varit på vår sida, det finns en gigantisk studsmatta på tomten, tomten som för övrigt känns lika stor Alvaret på Öland, mina barn har lallat omkring i pyjamas och sparkat fotboll med varandra, vi har badat varenda dag, det finns ingen nätuppkoppling, mobiltelefonen fungerar bara fläckvis på tomten och inte alls inomhus, vi har grillat på kvällarna och eftersom det ligger utanför tätbebyggt område så har det varit helt knäpptyst om nätterna. Fruktansvärt knäpptyst. Vi har sovit till både 10 och 11 på förmiddagarna ...

Vi har haft semester helt enkelt!

Jag sitter vid datorn och känner att det stramar i musklerna. En jätteskön känsla. Jag tränade igår och körde helt nya rörelser som gjorde att musklerna fick jobba på ett nytt sätt. Jag brukar träna mellan två och fyra gånger per vecka men så hade det inte alltid varit. Det började så här.

När jag var yngre så jobbade jag på krogen och hade alltså ett väldigt fysiskt jobb och eftersom jag var ung så hade jag varken bil eller ekonomi till att ha det så jag cyklade vart jag än skulle. Jo, man kan kalla det träning, javisst, men den vardagsträningen tänkte jag aldrig på och att det var den som höll mig i form hade jag ingen aning om. Jag har alltid ansett att träning är något som man gör under överinseende av någon Übersturmbahnführer av något slag som gör att man inte annat än vågar göra tusen situps och tusen armhävningar på passet. Inget för mig, liksom, har jag alltid känt.

Men så gick tiden, jag fick barn och bytte jobb till att sitta på kontor istället. Jag började köra bil till och från jobbet. Mitt kontorsjobb är inte så fysiskt ansträngande, precis. Jag går i och för sig ända till kaffeautomaten ett par gånger varje dag och varje vecka gör jag någon sväng bort till kopiatorn som ju ligger säkert 20 meter bort. Jag kände efter ett par år att det var väldigt vad jag hade ont i huvudet ofta och axlarna värkte mer eller mindre jämt. Jag anade att det kunde komma av total avsaknad av träning och muskler men valde att ignorera den känslan som gav mig dåligt samvete …

Mitt uppvaknande kom en dag när jag skulle jobba extra på krogen. Eftersom det var ett tag sedan sist så kollade jag i god tid upp att jag hade svarta byxor som var det enda jag själv skulle komma med (serveringsjacka skulle jag låna där). Men – mina gamla, svarta jobbarbyxor var tydligen gjorda i något konstigt material som hade krympt i garderoben under de senaste åren … Det gick inte att få dem över höfterna längre! Det var jättekonstigt. Men när jag tänkte efter så slog det mig att det var flera av mina gamla kläder som, när jag provade dem, tydligen hade krympt i garderoben. Jag kände mig osäker på om de var gjorda i ett material som självkrympte när det hängde oanvänt ett tag, eller om det var min garderob som var gjord i något material som påverkade kläderna som hängde i den …

Jaja, jag var ju ute i god tid så det var ju bara att gå till affären och köpa nya. Jag gick in i affären, letade reda på svarta, neutrala byxor och tog ett par i min storlek som jag tog med till provhytten. Men – vad konstigt. De gick inte heller över höfterna! Jag gick ut och hämta en storlek större byxor. De gick i och för sig upp över höfterna, men om jag skulle kunna knäppa byxorna så skulle jag inte kunna andas på hela tiden. (Jag kände spontant att det skulle vara svårt att jobba som servitris en hel kväll då.) Så det var bara att ta den skamfyllda förvåningen under armen och hämta ytterligare en storlek större byxor. De passade så som de borde.

Jag betalade mina byxor och gick hem och gav mig själv ett heligt löfte att aldrig mer äta kilo efter kilo med lösgodis på kvällarna när mina barn har somnat. Jag kan lika gärna limma fast godiset direkt på höfterna, magen och låren i så fall. Detta fick mig att känna att det var hög tid att börja träna.

Nu har ju aldrig måttfullhet och sansat beteende varit mina ledord i livet – tyvärr! – så jag tänkte att det var lika bra att köra hårt från början och liksom skrämma fettet av kroppen. Men det är nu inte så det funkar. Men tänkte jag på det – nej! Jag tänkte att om jag rivstartar så får jag igång kroppen och så jag valde ett pass som hette kickboxning. Det är bäst att jag tar det lugnt, tänkte jag. Jag fick veta att man kör två och två så jag spanade sökande över de övriga som skulle träna för att välja ut ett lagom lätt motstånd. Jag fastnade för en liten, späd, tjej och eftersom jag själv är rätt lång så tänkte jag att det nog var ett lagom motstånd till mig. I och med att jag var längre så skulle jag kanske till och med ha en fördel över henne. Det var ett misstag!

Stort misstag!

Denna lilla, späda varelse var en bland de mest energiska i träningslokalen och hon hade värsta tekniken i att slå. Hon var inte bara liten och späd utan även fruktansvärt vältränad med armmuskler gjorda av cementblock.

Vad är det man brukar säga – storleken har ingen betydelse …?!

Det är väl självklart att träningsvärken från helvetet infinner sig efter en sådan tanklöshet. Jag satt och var arg på mig själv och träningsvärken gjorde att jag dagarna efteråt hade problem att nå fram till tangentbordet på jobbet. Jag hade gjort det som alla varnar för. Det var så otroligt korkat.

Jag kände mig inte så himla listig medan jag läkte mina muskler under många dagar efter den händelsen, men eftersom jag hade bestämt mig för att komma i form så gav mig på det igen. Denna gång tänkte jag att ett annat slags pass kanske skulle vara bättre för mig så jag valde ett som hette skivstång.

Den som ledde skivstångspasset var en liten, ettrig, vältränad kvinna som antagligen var Rambos lillasyster. Hade jag varit lite starkare så att mina ben inte skakade som på en rädd kanin så hade jag klivit fram till Rambos lillasyster och rutit: "Nu räcker det!" Som det nu var ville inte mina ben röra sig. Skulle inte ens ha klarat av att kasta en hantel på henne eftersom mina armar kändes som förlamade ... Hon hade fått mig att göra övningar som använde muskler som jag inte visste fanns på min kropp.

(Först tränar jag i stort sett inte någonting alls och sedan tränar jag intensiva pass som om det fanns prispengar att få.)

Jodå, träningsvärken från helvetet kom tillbaka och jag blev riktigt irriterad på mig själv. Att jag inte ens kan lära mig av mina egna misstag, liksom …

Envis som en skär gris så gav jag mig på att träna igen efter några dagar. Jag hade till slut insett att man inte kan börja träna som om det hade gällt livet efter att inte ha tränat något alls så jag tog det lite lugnare och ser man på – när jag slutade chocka kroppen så tog den tacksamt emot träningen. Detta har jag sedan fortsatt med i flera år och nu har jag inte ont i axlarna eller huvudet längre. Dessutom så orkar jag mera nuförtiden och kan lättare koncentrera mig. Träna regelbundet kommer jag alltså aldrig att sluta med. Dessutom klarar jag av att träna både skivstång och kickboxning nuförtiden utan att mina muskler straffar mig genom att låtsas förlamade efteråt. En verkligt skön revansch!

Jag mår så bra!

Vi som sjöng "Freestyla, raka maka fon!" istället för "rock the microphone!"

Hela översidan av foten har varit en enda stor vattenblåsa efter min upplevelse med kokande pastavatten på annat ställe än ner i durkslaget i diskhon. Det kan tilläggas att det har … känts tydligt, kan jag säga. Jag har kunnat trycka ner foten i en träningssko efter att ha tagit bort snörningen, vända upp tungan och sedan bara knyta ihop skon över vristen. På det sättet har jag tagit mig runt.

(Nä, det är verkligen inte stiligt, men det gör mera ont än jag är fåfäng i detta läge …)

Igår när jag stod på jobbet och pratade med några så kände jag plötsligt:

- Oj, nu gick vattnet …

Plötsligt var hela skon och strumpan blöt och jag hade fått viss rörelseförmåga i tårna (i.e. det gick att sträcka på dem) för då hade blåsan på foten spräckts …