Jag kommer nu att ta upp ett ämne som berör mig intensivt.

På midsommar var jag i Trosa hos goda vänner under tre dagar, fre-lör-sön. Det är en familj som jag har känt i snart 10 år, som jag älskar, som är de snällaste människor jag känner, som är generösa med allt de är och har, som bara vill väl och som jag känner mig så oerhört avslappnad och bekväm med. De är bland de bästa människor jag vet (och detta är inte bara för att jag fick låna deras sommarstuga ...)!

Men.

Ibland får jag tokspel på dem. Våra - mina och deras - matvanor skiljer sig så katastrofalt åt som något kan göra. De är småtrinda, hela familjen, och kan inte förstå varför ...

Våra åtta-åringar är lika gamla och sedan har de en sex-åring också.

När jag var där med mina barn på midsommar så hade vi jättemysigt på midsommarafton med grillning, chips, godis, läsk, vin och annat mums. Så gör jag absolut med mina barn emellanåt. "Det ska va gôtt å leva, annars kan de kvitta ..." Men när vi på midsommardagen vaknade så kändes det i hela kroppen att det var dags för vettig mat.

Vad som hände då var att det dukades fram frukost med chokladpuffar (med motiveringen att "barnen tycker ju att det är så gott" ...), chokladmjölk, kaffe, te, sylt som pålägg på det vita brödet och så det "nyttiga" inslaget som var sötad youghurt ("för den är inte så sur och barnen vill helst ha den" - ja, det tror sjutton det!!).

Men vad ska jag och mina barn äta? Jag vill inte starta dagen med att ge dem en sockerchock. Ok, vi rafsade ihop lite macka, hämtade ost i kylen och åt oss mätta i alla fall.

Sedan blev det fotbollsmatch på gräsmattan.

Det snackades om att åka in till Trosa och kolla båtarna i hamnen så vi fixade i ordning i huset och då kom det:  En liten kaffe innan vi åkte behövdes så kaffet sattes på.

Ok, men vänta, vad händer? Det dukas fram kaffe, läsk, chokladtårta, glass och jordgubbar. En avancerad fika blev resultatet. Oookej ...

Sedan åkte vi in till Trosa och kollade runt ett tag. Deras två barn började tjata om glass och efter en liten stund så stannade vi vid Trosas-godaste-glass-stånd. Alla fyra i deras familj köpte en varsin glass modell stor. Det var midsommarhelg och jag ville inte vara den griniga morsan så även mina barn fick glass. Däremot stod jag över själv.

- Ska inte du ha glass?

- Nä, jag åt både glass och chokladtårta förut ...

- Nu ger du mig dåligt samvete ...

Är det jag som gör det, kände jag?

Vi åkte hem efter ett tag och nu var det mitt på eftermiddagen, min mage knorrade rejält. Jag gav en hint om att jag skulle kunna hjälpa till med maten? Skulle jag skrubba potatis? Något annat? Men nix, de hade lovat sina barn (och mina) att åka och bada. Så det gjorde vi.

Hemma i huset igen så kom min åtta-åring med tårar i ögonen och sa att han var hungrig.

- Ledsen, men nu måste vi fixa någon slags mat, väl?!

- Ja, visst.

Medan maten fixades - det var tvunget att bli lite snabbt gjort så det blev makaroner och köttbullar - så åt deras barn frukt (för jag misstänker att även de var hungriga). I det läget var jag den stränga mamman som sa åt mina egna barn att de var tvungna att vänta på maten.

Vid maten så åt mina barn som om de aldrig sett mat förut medan deras petade runt sin mat på tallriken. De var ju mätta av frukten ... Vilket betydde att deras två barn delade på ett paket mariekex till kvällsmat eftersom de vid den tidpunkten var hungriga igen.

Mitt i allt detta så kommer kommentarerna:

- Jag fattar inte varför åttaåringen är så knubbig? Han börjar få ont av det. Men han har väl kraftig benstomme, jag menar, han äter ju nästan inget ...

Eh, JOOO!! Det gör han visst, det!!

Det är riktigt att han inte äter så mycket mat, men han får i sig mängder med energi och kalorier utan nytta.

Ekvationen är bus-enkel, det handlar inte om raketforskning:

Äter du mer energi än du gör av med så kommer du att lägga på dig.

Det är faktiskt inte svårare än så. Och då räknas allt som man äter, inte bara mat vid måltider utan alla slags instoppningar i munnen med vad det nu än må vara (vi struntar i den snuskiga liknelsen här, va ...?!) räknas som att tillföra kroppen energi. Dvs även glass, kex, frukt, chokladtårta, godis ...

Äter man ordentligt med mat och har regelbundna måltider på ungefärliga klockslag så fungerar kroppen som allra bäst och då kan man absolut ta fika emellanåt. Eller en glass. Eller något snask. Eller chips. Eller choklad. Eller något annat. Bara man inte tar allt ...

En av mina arbetskamrater höll på och kämpade med sin vikt under några år och åt bara nyttigheter utan att bli av med de där irriterande knubbhandtagen. Men så började hon äta frukost och ganska så vips! så blev hon normalviktig. Hon började äta regelbundet och kroppen stabiliserade sig. Det är ungefär så enkelt. Äta vettigt och regelbundet.

Det där med att banta och frossa och äta eller ej och vad som ska ätas är något som jag har ganska starka åsikter om och mycker erfarenhet av. Kanske återkommer jag ...

 

Ewa

6 juli 2010 17:26

Jag blir äcklad av den där sortens ätande - mycket hela tiden. Uäck!

http://www.fundringar.bloggplatsen.se

 

Mally

6 juli 2010 23:57

Om folk vill förstöra sina egna kroppar, fine, men när de "dömmer" sina barn till ett överviktigt liv på det där sättet...vidrigt. Det är klart som fan att barnen hellre äter "goda" saker framför riktig mat när de får tillfälle till det.

http://www.mally.bloggagratis.se

 

Mija

7 juli 2010 09:41

Åh, herregud, snacka om att de ger sig och sina barn en framtid i Diabetesens tecken osv...
Jag blir så ställd att folk inte kan inse riktigt vad de gör för fel, särskilt i dessa upplysta tider.
Klart som sjutton att man blir tokhungrig när det enda som bjuds är sockrat.
Och något som är en ganska typisk undanflykt är att nämna "kraftig benstomme"

Själv var jag den värsta socker-ätaren för några år sedan, kunde gå upp mitt i natten och bre smör på Mariekex t ex och sätta i mig. Jag var ju fet som en gris ett tag. Fick diabetes (såklart), la om mina ätvanor, tappade 15 kilo på 5 veckor!!
Nu har jag än en gång lagt om mina matvanor och tappat 20 kilo och kan inte ens tänka mig att ta en glass längre. Och mina barn äter nyttigt p g a mig också, vilket är en bonus! :-)

(Tack snälla, för massa fina kommentarer hos mig förut, har varit dålig på att tala om att det värmt mitt hjärta!!)
/Mija

http://assar.bloggplatsen.se

 

Havanna

7 juli 2010 19:19

Det är för jävligt att låta sina barn vräka i sig socker och onyttigheter istället för riktig mat. Visst måste barn få äta glass och godis men med måtta. När jag växte upp fick jag lördagsgodis. Det var inget konstigt för mig att jag inte fick äta godis under veckorna. Existerar det överhuvudtaget idag?

http://tankarfraninsidan.blogspot.com

 

Xecute

7 juli 2010 22:48

Suck. Hur IQ-befriade kan man vara? Jag har precis likadana människor i min närhet. Ja oj vad konstigt att ena ungen börjar bli fet och båda är humörmonster.... jätte, jättekonstigt... har väl inte alls med allt SOCKER ni stoppar i dem att göra.... Gaaaaa - blir så förbannad! vuxna som förstör sina barn!

http://xecute.bloggplatsen.se

 

Ewa

8 juli 2010 12:32

Apropå något helt annat: är din fot hel igen?

http://www.fundringar.bloggplatsen.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  Jag har precis lärt mig hur jag kan få bilder från min mobil att ”hoppa in i” min dator så nu måste jag visa ett porslin som jag hittade på jobbet.   Det var en dag när jag stod vid kaffeapparaten och väntade på att kaffet skulle ...

  Jag har en dotter hemma som blir 16 år i maj. Tonåringar kan vara väldigt upptagna av sig och sitt och ha ett väldigt ensidigt och enkelspårigt och kortsiktigt perspektiv. Hemma hos mig är det jag och mina två barn som bor och eftersom jag är h...

  Under min säng har jag två stycken förvaringslådor. Ni vet såna där vita IKEA-lådor i plast som sväljer en hel del? Jag har mina skor i de lådorna under min säng.   Nu har jag under några nätter blivit störd av ljudliga viskningar från de där...

  Jag kan egentligen bara skicka den här som repris just idag. Fortfarande lika aktuell och sann.   Med risk att låta som en sur bittersugga utan någon slags glädje I livet så måste jag ändå få lov att trumpeta ut: Vad ÄR det som är så speciell...

  Det kan inte bara vara jag som har en tonåring vars rum ser ut som om jag stiger in i ett hem av en Horrible Hoarder ...??   Min 16-åriga dotters rum ser inte ut att höra hemma i min lägenhet. Det ser ut som om det bor någon därinne som aldri...