För några veckor sedan träffade jag en man. En av de allra klipskaste män jag någonsin träffat. Intelligent, snabb i tanken, streetwise, hög EQ …

Utseendemässigt är han inte i närheten av att vara i utkanten av det jag egentligen attraheras av, men det är så fruktansvärt oviktigt och underordnat i detta fallet.

Han pratar med mig genom ögonen på ett sätt jag bara kan med få människor. Han är otroligt intelligent och låter sig inte manipuleras. Om han inte vill det själv, förstås … Han skrattar åt smart humor, är otroligt lyhörd, omtänksam och uppmärksam. Dessutom – som grädden i moset, glasyren på kakan, som pricken över tårtan – så är han utan tvekan den allra bästa älskare jag någonsin (n å g o n s i n – alla kategorier!!) träffat!

Vi har umgåtts riktigt intensivt i några veckor nu. Vi har inte setts varje dag eftersom både han och jag har barn (som vi inte vill blanda in) men vi har ordnat det så ofta vi har kunnat. Däremot så har vi haft ständig kontakt. Alla dagar. Hela dagarna. Vi har ringt, skickat sms, vi har chattat hela kvällarna och stor del av nätterna. Han har fått mig att må så obeskrivligt bra och jag har börjat känna som de där männen som på julafton letar efter en bra tjur till fäktningsarenan och råkar se Ferdinand i ett argsint ögonblick: ”Honom vill jag ha!”

För några dagar sedan skulle han gå på en (sedan länge planerad) fest. Det märkliga var att han inte hörde av sig när han kom hem. Inte på hela natten. Han hörde inte av sig under hela nästa dag. Eller kvällen. Eller den natten heller.

Jag började ana onda ugglor …

Dagen efter detta hörde han av sig och grät. Han sa att han hade träffat en Ängel. En söt, fin, rar, fantastisk kvinna som han hade pratat med hela natten. Och dagen efter. Och han hade berättat om mig. Han hade kommit till insikt om sig själv men ville inte göra mig ledsen. Eller henne. Nu började han gråta riktigt ordentligt och sa att allt gick för fort för honom och han tycker så mycket om mig och verkligen vill ha mig i sitt liv. Men inte på det sättet. Men att jag är en av de allra bästa människor han någonsin träffat. Han skulle bli så ledsen om han förlorade mig. Han sa att han känner sig privilegierad som får umgås med mig. Han vill verkligen ha mig i sitt liv! Ängeln? Ja, ville hon inte ha mig i hans liv så kunde hon kvitta! Men det skulle ändå inte vara han och jag på det sättet.

Jag började fundera, kan det vara så att jag så hemskt gärna vill ha någon i mitt liv att jag börjar fundera på bröllop så fort någon är det minsta lilla vänlig mot mig?!? Men, nej, nej, NEJ! Så är det ju inte! Uppskattar jag mannen i fråga? Ja, absolut! Skulle jag bli ledsen om jag inte får träffa honom igen? Ja, helt klart. Skulle jag sakna honom om vi tappar kontakten? Som fan! Kan jag komma över detta? Javisst, det är väl varken första eller sista gången jag är med om att en relation av någon anledning inte funkar.

Jag slickar mina sår och känner plötsligt en liten bitterljuv känsla. Jag bara måste se fram emot att bli rik som ett troll förr eller senare eftersom jag har sådan otur i kärlek …