Jävlar, vad jag retar mig på människor som inte tar ansvar för sina åsikter utan istället överanvänder ordet ”man”!

Livet och det som pågår i det är inte alls lika generellt som så otroligt många människor uttrycker sig. Jag har precis fått en ny arbetskamrat som trycker på de knappar som provocerar mig som allra mest. Hon vet hur allt fungerar och vad alla tycker och hur allt är. Jag håller på att bli skogstokig och är jätterädd för att min mun kommer att ta över min kropp och plötsligt säga vad jag tänker till henne. Jag undviker att prata med henne än så länge eftersom hon uttrycker sig så erbarmligt korkat, men på direkta frågor riktade till mig så måste jag liksom svara och då blir det (tyvärr! - eftersom jag inte vill bråka med en ny arbetskollega) inte mitt lenaste ...

Hon använder sig av påståenden som ex:

- Man får tjockt hår när man är gravid.

Eh, nä!! Jag fick tunt, flisigt, risigt hår. Du kanske fick tjockt hår men man får inte tjockt hår när man är gravid!

- Man vill ju rött vin när man beställer vin på krogen.

Ojojoj, akta du dig för vad du sa nu!! Du kanske vill ha det, men jag vill tamigfan inte ha det! Jag dricker helst vitt, faktiskt! Jag har pluggat vinkunskap och dessutom hållit dryckesutbildningar – främst i vinkunskap – för blivande sommelierer flera år. Jag vet då alldeles precis vad jag vill ha i mitt glas och det har inte ett spår med färgen att göra utan smaken! Och sällskapet, årstiden, maten, tiden på dygnet, utbudet på stället jag befinner mig, den allmänna dagsformen … Akta du dig för att starta en diskussion som du inte hanterar!!

- Man döper sina barn till så konstiga namn nuförtiden.

Va’?!?! Vad fick dig att påstå något sådant?? Det finns så många fel i ett sådant påstående att jag nästan inte vet var jag ska börja. Man döper inte sina barn till konstiga namn!! Jag skulle tro att de allra flesta föräldrar – om inte alla – döper sina barn till namn som de tycker är fina, fräna, annorlunda, vackra, passande på barnet … Men jag tror inte att föräldrar nuförtiden ger sina barn konstiga namn. I allmänhet, sådär.

Det där med namngivning är väl väldigt subjektivt ändå? Det jag tycker är konstigt tycker du är jättefint, det du tycker är trist tycker jag är spännande och nydanande, det jag tycker är klassiskt och tidlöst tycker du är förlegat och gammaldags …

- Man vill ju åka utomlands på semestern.

Jasså? Vill jag?? Hur vet du det? Har du pratat med alla? Inte med mig i alla fall. Jag kan rent faktiskt hålla med om en viss del av det du sa. Eftersom jag tillhör den arbetande skaran människor och det oftast behövs mer än en lördag/söndag om jag ska åka på en lite längre resa som det brukar vara när det är utomlands så behöver jag därmed vara ledig från mitt jobb, vilket i stort sett är lika med att jag har semester. Javisst.

Men att man vill åka utomlands? Njae, inte vad jag har som erfarenhet. Jag vet många – däribland jag själv – som inte vill åka utomlands på semestern. Jag är jättegärna hemma och pular med mitt. Jag har oftast min semester på sommaren och då är jag mer än gärna hemma i Sverige och njuter av det som finns här. Om du vill åka på utomlands på semestern så var då människa nog att stå för det! Mig veterligen är det inte straffbelagt att ha en åsikt om det i Sverige. Ja, det kan hända att vissa har annan kulturell bakgrund och erfarenhet av att uttrycka åsikter högt och behöva stå för dem. Men det är våldsamt sällan det är den lilla, specifika skaran människor som uttrycker sig i luddiga, allmänna man-fraser. Den minoriteten av svenskar/nysvenskar uttrycker sig extremt försiktigt och inte speciellt luddigt alls. Det är svenne-banan-folket som av ren lathet (dristar jag mig till att påstå!) inte står för sina åsikter. Men jag undrar hur jävla svårt det kan vara?

Hur kan det vara så svårt att stå för sina åsikter? Satan, vad svårt jag har för människor utan egna åsikter. Jag hade en gång en pojkvän som var konflikträdd och aldrig vågade säga emot mig. Det resulterade i att jag blev ohyggligt provocerad och gjorde vad jag kunde för att få fram en reaktion, en åsikt, en protest från killen ifråga. Jag har ett ganska obehagligt drag som gör att jag till slut nästan går till personangrepp för att få fram en reaktion. Detta därför att jag har så mycket lättare att umgås och interagera med människor som tycker något. Och den stackars pojkvännen blev mer och mer osäker på sig och vågade allt mindre och mindre uttrycka något.

Behöver jag säga att den relationen inte höll särskilt länge …?!

Det där med att interagera med någon har ju att göra med att bolla fram och tillbaka, vässa mina åsikter, pröva om de håller, se om jag kan berika mig, kanske lära mig nytt. Att inte förutsätta att min lösning är den bästa. Eller din. Kanske kan vi hitta en tredje lösning som faktiskt är bättre än vad vi båda har tänkt på tidigare? Detta medan vi samtidigt är ödmjuka, inkännande och öppna som människor. Vi berikar varandra och blir kreativa. Lär oss nytt. All det där går jag miste om – och du också – om du inte har egna åsikter, säger emot mig eller tycker olika. Eller berättar varför du faktiskt tycker samma som jag.

Det är viktigt att låta sig själv växa som människa!

Anna kom släntrande till busshållplatsen med sin korta kjol, det ljusa linnet och sina bruna ben som slutade i ett par remsandaler längst ner. Det solblekta håret hängde ner längs ryggen på henne. Man kunde se i hennes ansikte hur hon plågades av hettan och hur varmsvettig hon var.

Anna sjönk ner på den lilla bänken i busskuren och sträckte ut de slanka benen framför sig. Det hade inte blåst en enda vindpust på hela dagen och luften var torr och het att andas in. Det var riktigt längesedan det hade regnat och det var förfärligt torrt överallt. Solen stod ungefär mitt på himlen och det fanns inte den minsta, lilla, vita molntuss någonstans. Det fanns nästan inte heller någon grön växtlighet längre, allt var mer eller mindre torkat och sönderbränt och eftersom det var vattenransonering så fick ingenting vattnas. Det enda som var grönaktigt var de tjockbladiga växterna som med sina minimala blommor trots allt fick omgivningen att se lite piggare ut.

Anna kom att tänka på när hon hade varit i Frankrike och skördat druvor på Mouton Rotchilds vingård förra september, då hade det varit nästan såhär varmt flera dagar i sträck och vinmakaren gick omkring och gnuggade händerna medan han log nöjt för att regnet dröjde – ju längre tid det tog desto bättre skulle skörden bli!

Anna kom ihåg känslan av att kläderna redan tidigt på morgonen blev genomblöta av svett och att det sedan kliade på hela kroppen resten av dagen. Insekterna hade varit mycket irriterande hela dagarna och hade bitit henne överallt. De hade börjat plocka druvorna riktigt tidigt på mornarna, ja, långt innan solen gick upp, för att kunna jobba så effektivt som möjligt, men det blev liksom aldrig helt svalt, inte ens på natten. Mer eller mindre hela dagen hade det gått en liten grabb med en ryggsäck fylld med vattenflaskor fram och tillbaka mellan raderna av vinrankor och erbjudit vatten åt alla plockarna. Ja, jösses, det hade varit varmt …

Nu såg Anna bussen komma över kullen där borta och det virvlade ett dammoln efter den. Hon kände en liten vind som förekom bussen när den närmade sig, det var en mycket het vind och Anna fick känslan av att det var så det kunde kännas om eld blåste på någon.

Hon gick ombord på bussen och hittade ett ledigt säte. Det var väldigt kvalmigt i bussen och den hade – naturligtvis! – ingen luftkonditionering. Anna visste av erfarenhet att i bästa fall så skulle fönstren kunna öppnas så att det kunde komma in fartvind medan bussen körde.

Bussen var ungefär halvfull och alla satt lite flämtande och försökte att hitta vinddrag. Människorna på bussen satt med noggranna mellanrum mellan sig för att inte sitta och klibba ihop med någon annan. Några damer hade med sig solfjädrar som de fläktade sig med. Ett litet barn gnällde men blev tyst när mamman räckte över en nappflaska med vatten. Snett framför henne satt en något äldre man. 

Något fick Anna att dröja kvar blicken på honom. Hade hon sett honom förut? Nä, men något var det med honom. Han var välklippt och hade på sig en kostym som verkade sliten men som var välskött och skorna var välputsade. Dessutom hade mannen knutit en slips i halsen och Anna tyckte lite synd om honom som var så påklädd i denna värme. Han verkade dessutom förvånansvärt oberörd av hettan. Han satt kapprak i ryggen och höll en portfölj med båda händerna i sitt knä. Anna kunde se att det stack fram en tatuering på handleden under manschetten på skjortan och att den slutade med en fiskstjärt. Anna blev alldeles kall och rös till i värmen. Var det inte …? Men inte kunde det väl vara …? Anna fick kväljningar och var tvungen att titta bort.

Det var precis som om hon hade fått en smäll i magen och hon kände blodsmak i munnen. Hur länge sedan hade det varit nu? Anna visste precis, det var 1088 dagar sedan. Eller snart tre år sedan. Det fattades väl en vecka ganska precis. Anna kände att det var svårt att få luft och det kändes plötsligt som om hon hade feber i denna värme.

Anna började dra i sin kjol och tyckte plötsligt att den var extremt kort. Linnet som inte skylde mer än det nödvändigaste. Vad hade fått henne att ta på sig detta idag? Värmen? Ja, men var det verkligen skäl nog? Har man kort kjol får man skylla sig själv …

Anna vände på huvudet och tittade på mannen igen. Han hade vridit sig lite i sätet och försökte väl liksom de andra i bussen att sitta i någon slags luftdrag. Det gjorde att Anna såg hans ansikte något tydligare. Men …?

Anna tittade extra noga. Hade mannen verkligen inte …? Nä, Anna kunde inte se något ärr på hans haka. Anna tittade på handleden igen men nu hade skjortärmen halkat ner en bit så att det inte gick att se vad som var tatuerat.

Ännu en gång hade hennes hjärna spelat henne ett spratt. Anna hade återigen övermannats av otäcka minnen genom att få syn något som påminde om den där händelsen som förändrade hennes liv så totalt.

Plötsligt kändes det som om alla porer i hennes hud öppnade sig på en gång och Anna blev helt genomsvettig. Hon kände sig illamående och var tvungen att få luft. Nu! Anna var inte framme vid sin hållplats än men kände att hon var tvungen att gå av bussen. Nu!

När Anna gick av bussen så gick hon bakåt i den för att inte riskera att få ögonkontakt med mannen med tatueringen. Anna kände på samma gång en känsla av äckel inför honom som en djup skam för att hon kände så eftersom han inte kunde vara den som Anna hade trott ett ögonblick. Denna stackars rakryggade man som såg så osäker ut. Som satt där i sin slitna kostym precis som han var på väg till en anställningsintervju eller liknande. Han skulle bara veta vad Anna hade trott om honom.

Anna gick av bussen ut i solgasset och drog lättat ett djupt andetag i den varma luften. Hon kände sig inte så instängd längre och tankarna började lugna ner sig. Anna förbannade sig själv för att hon – fortfarande – var så lättpåverkad av sina egna tankar. Visserligen hade psykologen sagt att det kunde komma otäcka tankar mycket lång tid efteråt men de tog henne med överraskning varje gång. Anna rätade på ryggen i hettan och började känna sig nästan som vanligt igen.

Anna vände sig om just när bussen svängde ut från hållplatsen och hon fick ögonkontakt med mannen som tittade på henne ifrån fönstret. Han blinkade mot henne med ena ögat medan han log otäckt med ett brett ärr över halva hakan …