Men, herregud!!

Vad är det för fel på män?

Vad är det som gör att de mäter sitt eget värde utifrån antalet centimeter som finns i byxan?!?

Vad genomtrött jag är på typen av kommentarer som ges av till synes självsäkra män:

- Stumpan, jag har 27 cm att ge dig och när du nu vet det - ska vi då gå hem till dig eller mig?

Varför är det så svårt att fatta att attraktionen ligger på ett annat plan??

Att det är ögonkontakt, uppmärksamhet, närvaro och fokus som gör att knäna slutar bära mig! Att komma åt hjärnan på mig.

En hand på en axel medan ögonen tittar rakt in i mina säger så oändligt mycket mer än två krävande händer överallt. En hand som möter min medan ögonen tittar kan göra att det går blixtar genom armen rakt in i mig. Att inte gå för långt, för fort, utan låta mig få undra och längta. Att få min hjärna att göra kullerbyttor!

Du kan se ut som om du har krupit fram från under en sten. Men om du har en närvaro och ger mig uppmärksamhet med en grym ögonkontakt så spelar resten absolut ingen som helst roll!

I n g e n  s o m  h e l s t  r o l l ...