Satan i gatan, vad inspirerad jag blev av detta: http://xecute.bloggplatsen.se/2010/07/10/3229032-om-jamstalldhet-och-kvinnor-som-idiotforklarar-sig-sjalva/

Jag tror inte att jag är universums frälsare på något sätt, men ibland kan jag tycka att mina idéer är sunda. De passar för mig, mitt liv och funkar alldeles utmärkt för mina barn och min relation med dem. Måste förklara mig lite.

Vad är det som gör att så många människor tycks tro att om deras hem är fläckfritt och luktar av såpa och Cillit Bang så kan ingen annat än tro att de lever sååå lyckliga resten av sina dagar …? Som tycks tro att det är viktigt att ha rena kläder på sina barn – vid varje enstaka tillfälle – för annars är de nog inte tillräckligt bra som föräldrar? Som därför låter sitt barn sitta i bara blöja när det äter för att inte smutsa ner kläderna (Jo, det är sant! Jag känner en sådan mamma!) Som inte låter sina barn äta ens en kola i bilen för att det inte ska bli smutsigt eller ens gå in i bilen själva ifall de trampar med smutsiga skor på stiglisten?!? (Johodå! Jag känner en sådan pappa!)

Vad är det som gör att de föräldralediga mammorna (för det är faktiskt i de allra flesta fallen just mammor) känner att de måste hinna dammsuga, tvätta och stryka skjortor, baka mumsigheter, handla samt laga en både god och näringsriktig – dessutom hemlagad – måltid som står och osar vid det dukade bordet när mannen kommer hem. Gärna ha hunnit duscha och vara lite sexig sådär och barnet ska vara glatt och nöjt och sedan somna tidigt.

I verkligheten ser världen inte ut sådär!

När jag var barnledig (jag har två barn och de har olika pappor så jag har gjort ungefär samma sak två gånger med två människor) så var jag konstant trött eftersom jag inte sov på nätterna eftersom jag ammade hela tiden. Jag var konstig i kroppen och den var sladdrig vilket inte gjorde att jag kände mig sexig. Mina barn lät mig i stort sett inte duscha och om jag fick till det med duschandet så var det ingen spa-behandling jag genomgick precis utan det fick bli bara det nödvändigaste och snabbast avklarade, liksom. För att i stort sett genast täckas av bebiskräk igen …

Jag hörde ett råd på BVC en gång; Sov när bebisen sover för det behöver du. Det tog jag till mig (som fan!). Alltså sov jag knyckvis hela dygnen och passade då verkligen inte på att dammsuga eller tvätta när barnen sov. Det var ju den enda tiden jag hade för mig själv under dygnen och vad behövde jag? Jo, sova. Alltså sov jag. Eller blängde på TV. Eller läste en bok. Eller ...

Jaja, jag hör era argument nu, ”Men jag mår inte bra när det är rörigt omkring mig, jag vill använda min tid till att tvätta, laga mat, diska, passa upp min man, osv … Blablabla"

Hur var det innan ni fick barn? Mm, just det! Då bokades tvättstugan gemensamt, ni bestämde gemensamt om middagen och i sann nykär anda så dammsög ni varannan gång.

Medan jag var mammaledig så var mitt jobb att ta hand om barnet/-en. Inget annat stod i den deal jag gjorde upp. Även om jag absolut gjorde mat, handlade, tvättade och diskade – jag är ingen Sunklisa även om jag framställer mig på det viset – så tog jag inte i mer än jag normalt alltid gjort. Vilket betydde att även papporna vackert fick handla, tvätta osv efter att de kom hem från sitt jobb. Själv var jag ju kvar på mitt jobb (tro det eller ej, men barnet var fortfarande kvar även efter klockan 17.00)

 Ibland gjorde vi tvärtom, pappan tog hand om barnet och jag åkte och storhandlade (åh, denna älskade frihet att inte ha någon som satt fast i tutten på mig!). Men det var då verkligen inte bara jag som skötte vårt hem. Det viktiga för mig var att vi hjälptes åt och att pappan inte kom hem till ett färdigservat hem. Inte ens för att vi skulle få ensamtid med varandra. Jag var slug nog att förstå att om jag gjorde all marktjänst under min mammaledighet så skulle jag få fortsätta med det även efteråt. Det spelar liksom ingen roll hur mycket man diskuterar det och är överrens och pussas på det. Om det sköts av sig själv under en period (dvs jag gör det) så tror jag att det är svårt att automatiskt se hur full tvättkorgen är eller hur dammråttorna slåss i hörnen eller att mjölet nästan är slut. Det blir mest naturligt att den som alltid kikar efter det fortsätter att kika efter det.

Ja, det kan mycket väl vara så att en skriver listan, den andra handlar och man packar in exakt varannan vara i skafferiet, men jag snackar om mig själv nu. Jag har alltid varit extremt rädd att fastna i något jag inte kan stå för.

Jag är väldigt medveten om att alla par har sin egen uppdelning och jämlikhet. Det viktiga är att ingen känner sig förfördelad i situationen. För i så fall kan man inte brösta upp sig och säga att man så så jämlik i sin relation. Om man frivilligt har valt en annan uppdelning. Om den som är hemma vill vara den som tar hand om "allt" så är det toppen. Om den ena sköter allt "inne" (barn, mat, städning ...) och den andra allt "ute" (bil, gräsmatta ...) och båda är överrens och tycker att det är rättvist för just dem, ja, då har ju rätt människor träffat varandra. Det skulle däremot inte funka för mig!

Ja, jag ska svara på frågan ni undrar över.

Nej! Det är inte därför det har tagit slut med papporna. De har istället varit rätt så tacksamma mot mig över min inställning till det hela och alltid känt sig lika delaktiga i sina barn, sitt hem, barnens aktiviteter och kamrater som jag. Det har funkat hur bra som helst och dessutom har jag känt mig lite som en drottning när jag fått tacksamma kommentarer om att det finns nytvättade kläder, god middag eller att golven blänker. De har alltid vetat exakt hur trist och tidskrävande det är att fixa med det …