Anna kom släntrande till busshållplatsen med sin korta kjol, det ljusa linnet och sina bruna ben som slutade i ett par remsandaler längst ner. Det solblekta håret hängde ner längs ryggen på henne. Man kunde se i hennes ansikte hur hon plågades av hettan och hur varmsvettig hon var.

Anna sjönk ner på den lilla bänken i busskuren och sträckte ut de slanka benen framför sig. Det hade inte blåst en enda vindpust på hela dagen och luften var torr och het att andas in. Det var riktigt längesedan det hade regnat och det var förfärligt torrt överallt. Solen stod ungefär mitt på himlen och det fanns inte den minsta, lilla, vita molntuss någonstans. Det fanns nästan inte heller någon grön växtlighet längre, allt var mer eller mindre torkat och sönderbränt och eftersom det var vattenransonering så fick ingenting vattnas. Det enda som var grönaktigt var de tjockbladiga växterna som med sina minimala blommor trots allt fick omgivningen att se lite piggare ut.

Anna kom att tänka på när hon hade varit i Frankrike och skördat druvor på Mouton Rotchilds vingård förra september, då hade det varit nästan såhär varmt flera dagar i sträck och vinmakaren gick omkring och gnuggade händerna medan han log nöjt för att regnet dröjde – ju längre tid det tog desto bättre skulle skörden bli!

Anna kom ihåg känslan av att kläderna redan tidigt på morgonen blev genomblöta av svett och att det sedan kliade på hela kroppen resten av dagen. Insekterna hade varit mycket irriterande hela dagarna och hade bitit henne överallt. De hade börjat plocka druvorna riktigt tidigt på mornarna, ja, långt innan solen gick upp, för att kunna jobba så effektivt som möjligt, men det blev liksom aldrig helt svalt, inte ens på natten. Mer eller mindre hela dagen hade det gått en liten grabb med en ryggsäck fylld med vattenflaskor fram och tillbaka mellan raderna av vinrankor och erbjudit vatten åt alla plockarna. Ja, jösses, det hade varit varmt …

Nu såg Anna bussen komma över kullen där borta och det virvlade ett dammoln efter den. Hon kände en liten vind som förekom bussen när den närmade sig, det var en mycket het vind och Anna fick känslan av att det var så det kunde kännas om eld blåste på någon.

Hon gick ombord på bussen och hittade ett ledigt säte. Det var väldigt kvalmigt i bussen och den hade – naturligtvis! – ingen luftkonditionering. Anna visste av erfarenhet att i bästa fall så skulle fönstren kunna öppnas så att det kunde komma in fartvind medan bussen körde.

Bussen var ungefär halvfull och alla satt lite flämtande och försökte att hitta vinddrag. Människorna på bussen satt med noggranna mellanrum mellan sig för att inte sitta och klibba ihop med någon annan. Några damer hade med sig solfjädrar som de fläktade sig med. Ett litet barn gnällde men blev tyst när mamman räckte över en nappflaska med vatten. Snett framför henne satt en något äldre man. 

Något fick Anna att dröja kvar blicken på honom. Hade hon sett honom förut? Nä, men något var det med honom. Han var välklippt och hade på sig en kostym som verkade sliten men som var välskött och skorna var välputsade. Dessutom hade mannen knutit en slips i halsen och Anna tyckte lite synd om honom som var så påklädd i denna värme. Han verkade dessutom förvånansvärt oberörd av hettan. Han satt kapprak i ryggen och höll en portfölj med båda händerna i sitt knä. Anna kunde se att det stack fram en tatuering på handleden under manschetten på skjortan och att den slutade med en fiskstjärt. Anna blev alldeles kall och rös till i värmen. Var det inte …? Men inte kunde det väl vara …? Anna fick kväljningar och var tvungen att titta bort.

Det var precis som om hon hade fått en smäll i magen och hon kände blodsmak i munnen. Hur länge sedan hade det varit nu? Anna visste precis, det var 1088 dagar sedan. Eller snart tre år sedan. Det fattades väl en vecka ganska precis. Anna kände att det var svårt att få luft och det kändes plötsligt som om hon hade feber i denna värme.

Anna började dra i sin kjol och tyckte plötsligt att den var extremt kort. Linnet som inte skylde mer än det nödvändigaste. Vad hade fått henne att ta på sig detta idag? Värmen? Ja, men var det verkligen skäl nog? Har man kort kjol får man skylla sig själv …

Anna vände på huvudet och tittade på mannen igen. Han hade vridit sig lite i sätet och försökte väl liksom de andra i bussen att sitta i någon slags luftdrag. Det gjorde att Anna såg hans ansikte något tydligare. Men …?

Anna tittade extra noga. Hade mannen verkligen inte …? Nä, Anna kunde inte se något ärr på hans haka. Anna tittade på handleden igen men nu hade skjortärmen halkat ner en bit så att det inte gick att se vad som var tatuerat.

Ännu en gång hade hennes hjärna spelat henne ett spratt. Anna hade återigen övermannats av otäcka minnen genom att få syn något som påminde om den där händelsen som förändrade hennes liv så totalt.

Plötsligt kändes det som om alla porer i hennes hud öppnade sig på en gång och Anna blev helt genomsvettig. Hon kände sig illamående och var tvungen att få luft. Nu! Anna var inte framme vid sin hållplats än men kände att hon var tvungen att gå av bussen. Nu!

När Anna gick av bussen så gick hon bakåt i den för att inte riskera att få ögonkontakt med mannen med tatueringen. Anna kände på samma gång en känsla av äckel inför honom som en djup skam för att hon kände så eftersom han inte kunde vara den som Anna hade trott ett ögonblick. Denna stackars rakryggade man som såg så osäker ut. Som satt där i sin slitna kostym precis som han var på väg till en anställningsintervju eller liknande. Han skulle bara veta vad Anna hade trott om honom.

Anna gick av bussen ut i solgasset och drog lättat ett djupt andetag i den varma luften. Hon kände sig inte så instängd längre och tankarna började lugna ner sig. Anna förbannade sig själv för att hon – fortfarande – var så lättpåverkad av sina egna tankar. Visserligen hade psykologen sagt att det kunde komma otäcka tankar mycket lång tid efteråt men de tog henne med överraskning varje gång. Anna rätade på ryggen i hettan och började känna sig nästan som vanligt igen.

Anna vände sig om just när bussen svängde ut från hållplatsen och hon fick ögonkontakt med mannen som tittade på henne ifrån fönstret. Han blinkade mot henne med ena ögat medan han log otäckt med ett brett ärr över halva hakan …

 

Xecute

21 juli 2010 20:40

spännande men jag får en liten klump i magen... alldeles för känslig och törs inte se annat än chick flicks, typ... skitbra skrivet! men.. hoppas VERKLIGEN det inte är självupplevt!!! Ser fram emot fortsättning! även om jag nog måste ta ett djupt andetag och kisa med ögonen när jag läser...

http://xecute.bloggplatsen.se

 

riesling

21 juli 2010 21:54

Xecute: Tack!! Nix, det är inte självupplevt. Jag har bara så många berättelser inne i huvudet som pockar på att bli nedskrivna och ibland måste jag göra någon berättelse till viljes och skriva ner den ...

http://riesling.bloggplatsen.se

 

baraenjeppe

22 juli 2010 13:33

Fortsätt!!!
Som skräckfantast gillar jag detta!
Dessutom skriver du bra!

http://baraenjeppe.bloggplatsen.se

 

riesling

22 juli 2010 15:49

Baraenjeppe: Tackar! *niger fint* Kanske ska jag skriva ner resten oxå, dårå ...

http://riesling.bloggplatsen.se

 

baraenjeppe

22 juli 2010 16:57

"Man" väntar på den...*ler*...eller jag menar jag väntar på den! ;)

http://baraenjeppe.bloggplatsen.se

 

baraenjeppe

24 juli 2010 21:48

Väntar fortfarande! ;)

http://baraenjeppe.bloggplatsen.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  Jag har precis lärt mig hur jag kan få bilder från min mobil att ”hoppa in i” min dator så nu måste jag visa ett porslin som jag hittade på jobbet.   Det var en dag när jag stod vid kaffeapparaten och väntade på att kaffet skulle ...

  Jag har en dotter hemma som blir 16 år i maj. Tonåringar kan vara väldigt upptagna av sig och sitt och ha ett väldigt ensidigt och enkelspårigt och kortsiktigt perspektiv. Hemma hos mig är det jag och mina två barn som bor och eftersom jag är h...

  Under min säng har jag två stycken förvaringslådor. Ni vet såna där vita IKEA-lådor i plast som sväljer en hel del? Jag har mina skor i de lådorna under min säng.   Nu har jag under några nätter blivit störd av ljudliga viskningar från de där...

  Jag kan egentligen bara skicka den här som repris just idag. Fortfarande lika aktuell och sann.   Med risk att låta som en sur bittersugga utan någon slags glädje I livet så måste jag ändå få lov att trumpeta ut: Vad ÄR det som är så speciell...

  Det kan inte bara vara jag som har en tonåring vars rum ser ut som om jag stiger in i ett hem av en Horrible Hoarder ...??   Min 16-åriga dotters rum ser inte ut att höra hemma i min lägenhet. Det ser ut som om det bor någon därinne som aldri...