Xecute

31 juli 2010 19:42

Very true! Jag älskar också mitt eget sällskap och behöver egentligen inte ta mig hemifrån för att få stimulans - egentligen. Iaf inte förr, När Jag Inte Hade Barn... Nu behöver jag det, men nu har ytterligare en komplikation tillkommit: Dräneringen, uttorkningen, gör mig så fysiskt trött att när det väl finns en chans att sticka hemifrån, helt ensam utan barn, och träffa andra - då orkar jag helt enkelt inte. Min man måste närmast tvinga iväg mig. Vilket han sällan lyckas med eftersom jag kan vara sällsynt envis... Jag vet ju att han har rätt i att jag skulle må bättre, men samtidigt står jag där och svajar i både kropp och hjärna när han säger det. Det är en svår kombination. :-(

Bitterfittan

31 juli 2010 20:47

Jag håller med. Och vilka lysande formuleringar. Nya eller nygamla bekantskaper får verkligen förälskelseeffekt. Det är precis som när man är nykär. Allt är roligt. De få bristerna (man upptäckt) hos dem är inte alls viktiga.
Nya intryck ger verkligen en riktig energikick!

privat

31 juli 2010 20:51

Ja är det någonting jag fullkomligt älskar så är det Människomöten...märkligt hur endel människomöten kan sätta spår och ge en nya infallsvinklar och perspektiv på saker och ting...genom dom mötena så växer man som person och blir stimulerad och jag tror allvarligt att många möten är menade för endel passerar äns liv vid rätt tidpunkt som om dom vore budbärare av livet...nu lät det kanske lite konstigt men det finns så många människor som jag på märkliga eller oväntade sätt har stött på och alltid har det gett mig massor och jag hoppas jag gett dom massor...så det som fattas mig nu är nya spännande människomöten för den sista tiden har jag mest agerat som påfyllare till andras batterier...

susanna55

2 augusti 2010 09:39

Är helt med dig i ditt resonemang, men det finns ytterligare en sorts utmattning, och den har jag själv drabbats av några ggr. Det är den sorten som gör att man absolut inte orkar möta nya människor eller intryck, man orkar inte ta in nytt, för man är så trött så det svindlar. Man orkar inte lära känna dom, och ej heller låta dom lära känna en själv. Den tröttheten är såå ångestskapande, och då gäller bara en sak, dra sig tillbaks, men det är lättare sagt än gjort. Jag har varit där, och känner att jag varit nära att ramla dit igen, för har man varit där en gång, blir man skör, även om man är stark, men jag tror att sånt leder till en skada i hela nervsystemet. Vi är många som drabbats av den utmattningen, och nu, när jag skriver om den, slår det mig, att återfallen alltid kommer när dom man umgås med, trots att man talar om att man behöver sin privacy, inte respekterar det till 100%. Jag har i alla fall varit i den situatonen under en tid nu, att förväntningarna på mitt stöd och min hjälp och min medverkan hela tiden ställts, av en människa i nöd. Detta samtidigt som egna problem varit nog så tunga och belastande, som rört hela min existens. Dessutom fysiska belastningar som kräver ständigt intag av mediciner som också drar ner orken till max. Sedan det gamla vanliga, vi alla har, att ställa upp med umgnge till äldre släktingar, visa att vi bryr oss för dom kanske inte kommer att finna så länge till, dessutom påtalar dom gärna det så man inte har en chans att missa det!!! Folk kräver för mycket av varandra, hjälper varandra att skapa skuldkänslor. Det är inte alltid så självklart att bara säga nej, det är inte alltid det går. Och även om det går att finna en annan lösning, kräver det ordnandet sin tribut, då kan det vara försent, utmattningen fäller en innan. Själv har jag känt mig så matt, att det nästan inte går att andas, och det är verkligen vidrigt. Just nu orkar jag bara träffa männskor som redan känner mig, för att slippa nya intryck, jag vill bara vara ensam med det som jag slipper utforska, slipper ta ansvar för. Gärna resa bort, men till något jag redan känner väl, för att bara få vara.