Det är härligt att ha katter.

Nu när de har vant sig vid att bo hos mig och de dessutom har insett att jag inte är komplett livsfarlig utan ganska gemytlig så har de blivit tämligen rejält mycket mera sociala. Det är riktigt trivsamt!

Jag sitter ofta i sällskap med minst en katt i soffan när jag tittar på TV numera. På kvällen när jag lägger mig så har den ena katten bestämt sig för att det är hennes uppgift att natta mig ordentligt så hon kommer alltid och ligger och myser en stund med mig vid läggdags. Urhärligt!

En av katterna, hankatten, tror att han är dotterns hund. Han följer henne var hon än går i lägenheten. Han kommer om hon ropar på honom och han bryr sig bara om henne om hon är hemma. Då duger varken jag eller lillbror …

Att ha katter är som att ha fått två småbarn hemma. De är sagolikt nyfikna och måste kolla in vad som händer hela tiden. Varje skåp eller låda som öppnas måste de nyfiket kolla in eller ner i. När de hör ett nytt och främmande ljud måste det undersökas vad det kom ifrån. Och varje morgon när min klocka ringer och jag ska gå upp så står det två glada, intresserade och nyfikna katter nedanför sängen och tittar förväntansfullt upp på mig och hoppas att dagen ska köras igång!

Det är med andra ord sammantaget mycket positivt och uppiggande med de två ärvda katterna!

Idag var jag på dejt nummer två med killen med de spinkiga handlederna.

Efter min första dejt (som jag skrev om i tidigare inlägg) så hade jag ett samtal med en av de vänner jag har som känner mig bättre än många andra.

Eller, samtal och samtal, hon läxade upp mig helt enkelt.

Jag berättade för henne om hur jag hade tyckt att dejten var och att jag hängde upp mig på de smala handlederna och hans eventuella nasala ljud.

Min väninna bara tittade på mig och var tyst en lååång stund. Sedan sa hon att jag i det ögonblicket då och där förverkade min rättighet att komma med standardkommentaren ”det finns ingen som vill ha mig” om jag inte gick på dejt nummer två med gotlänningen som ville träffas igen.

Hon tyckte att jag var det tramsigaste hon någonsin hade hört och hon ville på allvar faktiskt inte höra mig gnälla någon mer gång att ”det är ingen som vill ha mig”.

Jag insåg att hon hade olycksbådande rätt och jag skulle aldrig kunna se henne i ögonen igen om jag inte gick på dejt nummer två. Och den var jag på idag.

Gissa vad?! Det var supertrevligt!!

Hans handleder var inte övernaturligt smala och hans nasala ljud var inte så illa som jag kom ihåg och han är finurlig och kan skämta och han står på sig i sina åsikter när jag trackar honom och han kan vara spydig tillbaka och vi hade intressanta diskussioner och han lyssnar mycket uppmärksamt och intresserat och han kommer ihåg vad som sades förra gången och han vill träffas igen och sjuttsingen om inte jag vill det också!!!

Jag kan meddela att han dessutom har riktigt mjuka läppar …

Jag har länge försökt att ducka undan sanningen men i morse såg jag den i vitögat – hösten har kommit.

Det känns inte helt rättvist eftersom jag inte har haft sommar färdigt än.

Jag har till exempel inte hunnit använda alla mina olika sorters sandaler än. Det finns sandaler som fortfarande väntar på att bli burna av mig nu i sommar.

Borde det inte finnas utrymme för en sådan sak …?!

Nu är jag sådär löjligt nöjd med mig själv.

Igår kväll gjorde jag det där som bara måste ske ibland fast jag inte har lust i en enda cell i min kropp. Vattnet har under alldeles för lång tid runnit oroväckande långsamt ner i röret när vi har tvättat händerna i badrummet. Därför kände jag att det nu var tvunget att rensas i de där rören som finns under handfatet vare sig jag hade lust eller inte eftersom ingen annan i mitt hem verkade förstå vad som skulle göras. Varken mina barn eller de nyinflyttade katterna - som jag ett ögonblick hyste ett litet hopp till eftersom de brukar gå omkring och pyssla på nätterna när vi andra sover - har tagit tag i ärendet. Igår kväll var det hardcore rensa rören under handfatet i badrummet som gällde.

Fy, fasen! Vad äckligt det är!

Det håret jag petade ur därifrån kan fan räcka till en hel peruk. Vad tror ni om att tvätta det, torka det, kamma det och sedan sälja det till en perukmakare – för visst får man bra betalt för riktigt människohår …?

Lukten var inte att leka med och det stod två katter i dörröppningen med rynkade nosar och tittade äcklat på mig.

Jag sprutade mitt starkaste rengöringsmedel på de delar som jag skruvade isär och rengjorde dem i badkaret (som för övrigt skurades efteråt) och sedan fick jag storhetsvansinne och rensade avloppet under badkaret medan jag ändå höll på.

Samma, äckliga visa där …

Efteråt tröstade jag mig med en jättekopp med kaffe och en film på TV.

Och idag var det en fröjd att både duscha och tvätta händerna! Fasen vad fort vattnet rinner undan nu!

I helgen hände något riktigt jobbigt.

Ni vet att det flyttade in två vuxna katter till mig i onsdags? De har legat lågt några dagar (bokstavligen faktiskt, de har legat under var sin soffa och glott misstänksamt på oss när vi har kikat på dem) men börjar nu vänja sig vid att de har ett nytt hem.

Det är två väldigt olika katter. Honan, Vera, är den lugna, bekväma, tillgivna sorten som gärna vill vara trygg och som gärna sover mycket. Hanen, Zeke, är den nyfikna sorten som vill kolla in allt nytt och undersöka och öppna skåp och stå och lukta mig i ansiktet när jag sover och såna saker.

På söndag morgon när jag vaknade så hade han varit i köket under natten och roat sig. Alla köksskåp som var längs golvet hade han öppnat på vid gavel. Inklusive skåpet under vasken där det finns allsköns prylar, blomjord, rengöringsmedel, plastpåsar och sånt. Jag fnissade och berättade för dottern vad han hade gjort. Vi skulle leta upp katterna och hittade Vera under ”sin” soffa men Zeke var och förblev borta. Hur vi än letade!

Balkongen och alla fönster var stängda och dörren låst. Han fanns inte någonstans. Dottern grät och jag kände mig verkligen olustig. Till slut fanns det bara ett enda ställe kvar. Under vasken där rören går in i väggen var det ett hål stort nog för en katt att klämma sig igenom …

Fan, fan, fan! Har han fastnat eller kan han röra sig? Dör han där måste ju väggen rivas för att det inte ska lukta. Hur dyrt är det?! Kan han traska in till någon granne? Om han försvinner, hur gör vi med Vera då? Hon klarar sig nog inte utan sin eviga följeslagare. Hur ska jag förklara för dotterns far att jag slarvade bort en av katterna efter fyra dagar?!

Jag tog mig samman och ställde en skål med mumsigheter under vasken. Sedan sa jag till dottern att vi får vänta och hoppas på det bästa. Hon grät.

Vi lämnade köket men efter nån halvtimme hörde jag ljud från köket. Skrap och bonk. Dottern rusade dit och ropade att det var Zeke, hon såg honom! Jag höll på att kissa på mig av lättnad.

Vi fick till slut ut katten och numera har vi tejpat igen skåpen i väntan på att jag ska köpa spärrar …

Nu föll min nya idol, Hjälte-Micke, flera pinnhål.

I helgen har jag tagit tag i det där med bilen. Jag körde bort den till ”min” verkstad på hörnet. Det är några romer som har verkstaden. De vill alltid ha kontant betalning och är väl inte alltid vrålnoga med kvitton. Men laga bilar, det kan de!!

Jag körde alltså dit min bil och sa något om batteriet. De kollade och sa att:

- Nänä. Det är startmotorn.

Gissa om jag blev förvånad. Hade BärgarMicke fel?!?  Och jag blev rädd. För vad kostar en startmotor?!

Jag kände att jag inte hade  mycket val eftersom jag tvivlar på att bilen går igenom en besiktning om den inte startar, så det var bara att gilla läget. Okej, laga på, sa jag till dem. De pillade och grejade ett par timmar, jag kom och hämtade bilen, de sa att batteriet inte skulle behöva bytas och så sa de att det kostade 1 500: -. Kontant. Utan kvitto.

Jag känner mig lättad, faktiskt …

Jädrar, vad arg jag var igår!

Ni som känner till mig lite vet att mitt intresse för bilar är ganska obefintligt. De ska bara fungera, liksom. Jag vill inte hålla på och pyssla och skruva och meka och dona. Jag kan tanka, köra, öppna motorhuven och fylla på de olika vätskor bilen behöver. För mig räcker det fullständigt.

Det gör det inte för bilen. Den saten …

Igår var jag på Indian Head Massage (Johodå, fint ska det va’!) inne i stan (Stockholm) efter jobbet och ställde bilen i ett sånt där oförskämt dyrt parkeringsgarage.

Jag gick på massagen och mådde riktigt finfint efteråt. Lugn, harmoni och balans var vad jag kände.

Nere i garaget när jag skulle ta bilen och åka hem så vred jag på startnyckeln i bilen men det sa bara: ”… kluck …”

Vafan …

Vred igen. ”… kluck …”

Svetten började rinna nerför ryggen – jag kan ju inget om bilar och kan absolut inte förstå varför bilen inte startar. Jag körde ju dit den!

Jag vred några gånger till för säkerhets skull men det sa bara ”… kluck …” varje gång.

Nejnejnejnej!! Jag öppnade motorhuven och ställde mig att glo missmodigt ner. Men inte sjutton var det något stort pekfinger som pekade ”Här. Är. Det.” Jag hade ingen aning om ifall det såg ut som det skulle eller ifall det såg ut som att det skulle kosta 20 000: -

Jag insåg att det inte skulle hända något av sig själv om jag bara låtsades som det regnade så jag tänkte att rulla igång bilen och tvinga igång den i fart med att släppa kopplingen med en växel ilagd.

Har ni gjort det alldeles själva någon gång? Det är ett jävla jobb, på ren svenska!

Först skulle jag rulla ut bilen ur parkeringsfickan samtidigt som jag vred på ratten så bilen kom ut på den lilla raksträckan som parkeringsfickorna fanns på. Jag slet, puttade, sparkade på bilen, svor, puttade, vred på ratten, svettades och puttade lite till.

Svetten rann längs ryggen och håret stod åt alla håll. Till slut stod bilen ut på ”rakan”. Då skulle den ”bara” få fart så jag kunde hoppa in och trixa igång bilen.

(Var fan fanns alla andra som jag skulle kunna be om hjälp till?! Antagligen hemma och åt middag i lugn och ro för garaget var svintomt på människor sånär som på mig själv …)

Jag vilade en stund och satte sedan bilen i rullning i så god fart jag kunde. Hoppade sedan in i förarsätet, kopplade, lade in en växel, gasade och släppte kopplingen. Under tiden jag gjorde detta saktade bilen ner så den inte kunde hosta igång. Bilen tvärnitade .

Jag insåg att jag verkligen skulle behöva hjälp! Jag såg nästan mig själv behöva flytta in i det där förbaskade garaget ...

Jag var svinarg på bilen som ställde till det för mig och tyckte dessutom synd om mig själv eftersom min massage och harmoni verkade bortblåst och bortkastad. Så jag sparkade en gång till på bilen. (Näe, inte moget gjort alls, men jag var mycket frustrerad!)

Ringde till Assistanskåren och när de kom efter en timme var jag gråtfärdig och genomsvettig.

Det var nog den vackraste stämma jag hade hört när min mobil ringde och en stämma sa: ”Tjena, Micke på Assistanskåren här. Kan du komma och släppa in mig i garaget?” Jag - som i det läget var beredd på att ge bort min förstfödda för att få lite hjälp - skuttade glatt ut och hämtade honom …

Micke (numera min idol) hade ett lösbatteri som han fick igång min bil med.

- Ja, du vet, du har en fransk bil.

- Ja?

- Jo, batterierna blir snabbt trötta i de bilarna eftersom det är så mycket elektronik i dem. Man ska byta batteri vart tredje år ungefär.

- Oooooookej … Min bil är liiite drygt tre år …

- Mmmm. Mera åtta år, va’?!

- Jo, det stämmer …

Micke var i alla fall supertrevlig, hjälpsam, gav goda råd, tog 1 200: - i betalt och sa, när jag vinkade åt honom när jag körde hemåt, att jag måste köra minst 30 minuter så att batteriet hinner ladda upp sig lite grand så den startar nästa gång.

Dessutom var hans heta tips att byta batteri, dårå …

Tjohopp!

Igår blev jag kattägare! Två stycken 10-åriga katter har flyttat hem till mig och ska bo här i alla fall under ett års tid.

Det började såhär:

Dotterns pappa har sedan i våras pratat med mig om att flytta till Marseille i Frankrike. Jag har i och för sig vetat om sedan hon var tre år och vi separerade att det bara var en tidsfråga innan han skulle dra iväg utomlands någonstans. Han har egentligen bara väntat på att dottern ska bli stor nog att klara av att han flyttar ett år (eller mer) utomlands och att hon kan komma och hälsa på honom själv. Och det blev nu när hon har passerat sin 15 års gräns.

Vad säger dottern om detta då? Nja, inte så särskilt mycket, faktiskt.

Att hennes pappa flyttar till Frankrike rubbar inte hennes liv nämnvärt. (”Asså mamma! Jag går faktiskt i 9:an nu och det är jättemycket att göra i skolan och dessutom spelar jag fotboll och har matcher på helgerna så jag kan faktiskt inte åka till pappa en massa helger hela tiden …”)

Dottern kommer att bo hos mig ännu mera permanent, helt enkelt.

Däremot så grät hon som Lille Skutt apropå att de två tioåriga katter som hennes pappa har haft kanske inte skulle kunna finnas längre. Så det beslutades till slut att de skulle flytta hem till mig.

Jag kände att det skulle bli jättemysigt med två katter som smyger runt hemma och ligger och spinner i mitt knä om kvällarna. Jag var inte speciellt svårövertalad egentligen men det tänkte jag ju inte blotta sådär direkt.

Nä, lite besvärligt fick jag allt framställa det som när jag pratade med dotterns far. Jag förhandlade till mig ny klöspinne och sandlåda, ersättning för mat och sand och att det ska omförhandlas om ett år beroende på vad som händer. *gnuggar belåtet händerna*