I helgen hände något riktigt jobbigt.

Ni vet att det flyttade in två vuxna katter till mig i onsdags? De har legat lågt några dagar (bokstavligen faktiskt, de har legat under var sin soffa och glott misstänksamt på oss när vi har kikat på dem) men börjar nu vänja sig vid att de har ett nytt hem.

Det är två väldigt olika katter. Honan, Vera, är den lugna, bekväma, tillgivna sorten som gärna vill vara trygg och som gärna sover mycket. Hanen, Zeke, är den nyfikna sorten som vill kolla in allt nytt och undersöka och öppna skåp och stå och lukta mig i ansiktet när jag sover och såna saker.

På söndag morgon när jag vaknade så hade han varit i köket under natten och roat sig. Alla köksskåp som var längs golvet hade han öppnat på vid gavel. Inklusive skåpet under vasken där det finns allsköns prylar, blomjord, rengöringsmedel, plastpåsar och sånt. Jag fnissade och berättade för dottern vad han hade gjort. Vi skulle leta upp katterna och hittade Vera under ”sin” soffa men Zeke var och förblev borta. Hur vi än letade!

Balkongen och alla fönster var stängda och dörren låst. Han fanns inte någonstans. Dottern grät och jag kände mig verkligen olustig. Till slut fanns det bara ett enda ställe kvar. Under vasken där rören går in i väggen var det ett hål stort nog för en katt att klämma sig igenom …

Fan, fan, fan! Har han fastnat eller kan han röra sig? Dör han där måste ju väggen rivas för att det inte ska lukta. Hur dyrt är det?! Kan han traska in till någon granne? Om han försvinner, hur gör vi med Vera då? Hon klarar sig nog inte utan sin eviga följeslagare. Hur ska jag förklara för dotterns far att jag slarvade bort en av katterna efter fyra dagar?!

Jag tog mig samman och ställde en skål med mumsigheter under vasken. Sedan sa jag till dottern att vi får vänta och hoppas på det bästa. Hon grät.

Vi lämnade köket men efter nån halvtimme hörde jag ljud från köket. Skrap och bonk. Dottern rusade dit och ropade att det var Zeke, hon såg honom! Jag höll på att kissa på mig av lättnad.

Vi fick till slut ut katten och numera har vi tejpat igen skåpen i väntan på att jag ska köpa spärrar …

 

FiloZophie

1 september 2011 08:41

Katter är ganska dumma djur ibland som inte fattar vart de ska och inte ska gå. Bra idé där med spärrar dock. Något att tänka på om man skaffar kisse i framtiden. Kram

http://www.filozophie.bloggplatsen.se

riesling

2 september 2011 09:31

Ja, katter är som barn på det sättet att de måste kolla och se om något går utan en tanke på konsekvens ... :-)

 

Vikki

3 september 2011 21:41

Tejp och spärrar, vad gör man inte för en kattälskling? Curiosity killed the cat, finns inget sannare! Beräknande varelser är de också, tror att de "försvinner" ibland bara för att hålla en på tårna och kolla hur hängiven man är dem.

http://vickileh.bloggagratis.se

riesling

5 september 2011 20:18

Ahaa ... Är det sååå det är ...?!?!?!?!
De bara testar om jag är med?!?!
Jo, det ska de bli varse!! ;-)

 

Ellen

5 september 2011 15:43

Ja nu kan man le lite åt historian eftersom man vet att det slutade lyckligt...tur att han var smart nog att återvända...

O införskaffa spärrar snarast....

http://jagochlivet.bloggagratis.se

riesling

5 september 2011 20:22

Precis!!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  Jag har precis lärt mig hur jag kan få bilder från min mobil att ”hoppa in i” min dator så nu måste jag visa ett porslin som jag hittade på jobbet.   Det var en dag när jag stod vid kaffeapparaten och väntade på att kaffet skulle ...

  Jag har en dotter hemma som blir 16 år i maj. Tonåringar kan vara väldigt upptagna av sig och sitt och ha ett väldigt ensidigt och enkelspårigt och kortsiktigt perspektiv. Hemma hos mig är det jag och mina två barn som bor och eftersom jag är h...

  Under min säng har jag två stycken förvaringslådor. Ni vet såna där vita IKEA-lådor i plast som sväljer en hel del? Jag har mina skor i de lådorna under min säng.   Nu har jag under några nätter blivit störd av ljudliga viskningar från de där...

  Jag kan egentligen bara skicka den här som repris just idag. Fortfarande lika aktuell och sann.   Med risk att låta som en sur bittersugga utan någon slags glädje I livet så måste jag ändå få lov att trumpeta ut: Vad ÄR det som är så speciell...

  Det kan inte bara vara jag som har en tonåring vars rum ser ut som om jag stiger in i ett hem av en Horrible Hoarder ...??   Min 16-åriga dotters rum ser inte ut att höra hemma i min lägenhet. Det ser ut som om det bor någon därinne som aldri...