Jädrar, vad arg jag var igår!

Ni som känner till mig lite vet att mitt intresse för bilar är ganska obefintligt. De ska bara fungera, liksom. Jag vill inte hålla på och pyssla och skruva och meka och dona. Jag kan tanka, köra, öppna motorhuven och fylla på de olika vätskor bilen behöver. För mig räcker det fullständigt.

Det gör det inte för bilen. Den saten …

Igår var jag på Indian Head Massage (Johodå, fint ska det va’!) inne i stan (Stockholm) efter jobbet och ställde bilen i ett sånt där oförskämt dyrt parkeringsgarage.

Jag gick på massagen och mådde riktigt finfint efteråt. Lugn, harmoni och balans var vad jag kände.

Nere i garaget när jag skulle ta bilen och åka hem så vred jag på startnyckeln i bilen men det sa bara: ”… kluck …”

Vafan …

Vred igen. ”… kluck …”

Svetten började rinna nerför ryggen – jag kan ju inget om bilar och kan absolut inte förstå varför bilen inte startar. Jag körde ju dit den!

Jag vred några gånger till för säkerhets skull men det sa bara ”… kluck …” varje gång.

Nejnejnejnej!! Jag öppnade motorhuven och ställde mig att glo missmodigt ner. Men inte sjutton var det något stort pekfinger som pekade ”Här. Är. Det.” Jag hade ingen aning om ifall det såg ut som det skulle eller ifall det såg ut som att det skulle kosta 20 000: -

Jag insåg att det inte skulle hända något av sig själv om jag bara låtsades som det regnade så jag tänkte att rulla igång bilen och tvinga igång den i fart med att släppa kopplingen med en växel ilagd.

Har ni gjort det alldeles själva någon gång? Det är ett jävla jobb, på ren svenska!

Först skulle jag rulla ut bilen ur parkeringsfickan samtidigt som jag vred på ratten så bilen kom ut på den lilla raksträckan som parkeringsfickorna fanns på. Jag slet, puttade, sparkade på bilen, svor, puttade, vred på ratten, svettades och puttade lite till.

Svetten rann längs ryggen och håret stod åt alla håll. Till slut stod bilen ut på ”rakan”. Då skulle den ”bara” få fart så jag kunde hoppa in och trixa igång bilen.

(Var fan fanns alla andra som jag skulle kunna be om hjälp till?! Antagligen hemma och åt middag i lugn och ro för garaget var svintomt på människor sånär som på mig själv …)

Jag vilade en stund och satte sedan bilen i rullning i så god fart jag kunde. Hoppade sedan in i förarsätet, kopplade, lade in en växel, gasade och släppte kopplingen. Under tiden jag gjorde detta saktade bilen ner så den inte kunde hosta igång. Bilen tvärnitade .

Jag insåg att jag verkligen skulle behöva hjälp! Jag såg nästan mig själv behöva flytta in i det där förbaskade garaget ...

Jag var svinarg på bilen som ställde till det för mig och tyckte dessutom synd om mig själv eftersom min massage och harmoni verkade bortblåst och bortkastad. Så jag sparkade en gång till på bilen. (Näe, inte moget gjort alls, men jag var mycket frustrerad!)

Ringde till Assistanskåren och när de kom efter en timme var jag gråtfärdig och genomsvettig.

Det var nog den vackraste stämma jag hade hört när min mobil ringde och en stämma sa: ”Tjena, Micke på Assistanskåren här. Kan du komma och släppa in mig i garaget?” Jag - som i det läget var beredd på att ge bort min förstfödda för att få lite hjälp - skuttade glatt ut och hämtade honom …

Micke (numera min idol) hade ett lösbatteri som han fick igång min bil med.

- Ja, du vet, du har en fransk bil.

- Ja?

- Jo, batterierna blir snabbt trötta i de bilarna eftersom det är så mycket elektronik i dem. Man ska byta batteri vart tredje år ungefär.

- Oooooookej … Min bil är liiite drygt tre år …

- Mmmm. Mera åtta år, va’?!

- Jo, det stämmer …

Micke var i alla fall supertrevlig, hjälpsam, gav goda råd, tog 1 200: - i betalt och sa, när jag vinkade åt honom när jag körde hemåt, att jag måste köra minst 30 minuter så att batteriet hinner ladda upp sig lite grand så den startar nästa gång.

Dessutom var hans heta tips att byta batteri, dårå …