Jag satt precis och läste följande:

http://mally.bloggagratis.se/2010/07/26/3298189-intelligens/

*applåderar*

Just så! Tänk vad många som blandar ihop intelligens med IQ. Som tror att det går att mäta intelligens i ett IQ-test.

Det är ju för fan bara ett verktyg att mäta det logiska tänkandet som vi har här i västvärlden!

Jag var vid ett tillfälle tvungen att för mig själv se vad för siffra jag kunde ha så jag anmälde mig till att göra Mensas IQ-test. Det var intressant. Vilket gäng människor som satt med vid det tillfället jag gjorde …!! Det hade gått att spela in vilken scen som helst ur valfri nördfilm. Jag är ledsen, men det är sant! Det var ett mycket högre genomsnitt än vanligtvis av människor som hade byxorna uppdragna högt över magen, lite för korta såklart, som hade cola-bottnade glasögon och en smårädd hållning samt småflackade med blicken utan att våga få ögonkontakt med någon. Jag utgår från att flera av de som var där kan ha samma fel som jag själv, dvs. någon typ av asperger/autism eftersom många med den typen av problem är riktigt skärpta. Fast då endast logiskt skärpta, i.e de har en hög IQ. Däremot så kan nivån vara under genomsnittet vad gäller social kompetens eller att vara streetwise …

Jag fick efter utsatt tid ett svar som sa att jag hade en viss siffra på min intelligens. Min siffra var till och med av den sort som gör att jag kan söka in till Mensa om jag vill. Men för mig räcker det med att veta. Att jag vet att jag har ett bra logiskt tänkande. Jag vill då verkligen inte gå med i den föreningen som heter Mensa och som verkar vara en klubb för inbördes beundran och utmaning och tävlan om att vara bättre än de andra. Nej, tack!

Tillbaka till tråden som mally har: Det har gjorts undersökningar med att få andra kulturer att genomföra "våra" IQ-test med resultat att andra kulturer är imbecilla. Alltså utvecklingsstörda av grav art. Vilket vem som helst kan fatta att så inte är fallet. Ett helt folk kan inte kollektivt vara sinnesslöa (vi undviker att tänka de som bor isolerade á la ”Den sista färden” ...).

Vad som skiljer är våra olika sätt att se på omvärlden och förhålla oss till den. Våra vanor och vår uppfostran. Sättet vi har präglats på. Vår ekonomi, vårt sätt att fostra barn, vår kultur med film, teater och bildspråk.

Jag skulle satsa alla mina pengar på att vi härifrån västvärlden skulle stå oss jävligt slätt om vi skulle hamna i de situationer som ex. naturfolk är i dagligen. Att vi generellt skulle ha jätteproblem med att klara oss i djungeln med de djur, faror och möjligheter att överleva i form av att fixa egen mat och undvika giftiga djur och växter.

Nä, IQ är inte ett komplett verktyg för att tala om för andra vad den människan är för en sort och vad den är bra på. Det är väl därför begreppet EQ har tillkommit de senare åren? För att utvidga vad intelligens är för något? Det är väl därför Howard Gardner talar om de sju intelligenserna? Som nu har reviderats till de nio intelligenserna?  För att visa på att man kan vara smart på olika sätt?

Det är väl ändå bara de fördomsfulla och trångsynta människorna som tror att intelligens är samma sak som IQ?

Jag har en slags hobby som roar mig omåttligt! Som alla andra hobbys ligger den ibland i träda men då och då kommer jag på att hobbyn finns och så återupptar jag den med stort intresse. Detta har hänt nu igen. Jag kom på att det var längesedan jag hade ägnat mig åt min hobby senast och gick genast in för den med liv och lust.

En av de absoluta fördelarna med min hobby är att jag aldrig blir besviken på den. Den överraskar mig jämt. Jag tror ofta att jag inte ska bli förvånad eller road eller förfärad eller arg eller upprörd någon mer gång – men så blir jag det i alla fall! Det är en fantastisk känsla! Den att aldrig bli missnöjd med sin sysselsättning, menar jag.

Vad är min hobby, dårå? Jo, jag läser tidningar där jag samlar och klippar ut kontaktannonser som sticker ut på något sätt. Jag har hållit på i drygt 20 år med detta och har en ansenlig liten samling kontaktannonser, men när jag nu i dagarna tog upp min hobby igen så blev jag ändå ganska förbluffad över att fenomenet ens existerar längre med tanke på internet och alla dejtingsidor och företeelsen speeddejting osv. Jag trodde inte att det var aktuellt med gammaldags kontaktannonser. Men tydligen – och till stor glädje för mig – hade jag fel. Sedan kan jag i och för sig fundera på varför det fortfarande finns kvar? Vilka är det som skriver kontaktannonser i tidningar? Är det bara den äldre skaran människor som skriver kontaktannonser på gammalt sätt? Är det den flocken människor som är teknikfientliga? Är det den klutten människor som gör saker i långsam fart? Vilka är det? För jag kan inte se något generellt mönster på människorna bara genom att läsa annonserna.

Det finns en hel skog av jättevanliga annonser där medelålders ”tjejer” och ”killar” söker likasinnade i lagom ålder. Gärna någon som har egen inkomst, gillar skogspromenader, är akademiker, gillar segling eller skidåkning (beroende på årstiden), kultur, resor – ja, det där vanliga, ointressanta dravlet.

Men insprängt ibland dessa intetsägande, dussinproducerade, hötorgkonstformulerade kontaktannonserna kan man hitta riktiga guldkorn. Det är dem jag letar efter.

De som med glimten i ögat eller fåraktiga formuleringar eller ren och skär dumhet får till en kontaktannons av sällan skådad kaliber. Som får min hjärna att göra kullerbyttor. Det finns så otroligt många helt vansinniga kontaktannonser och nu tänker jag redogöra för några av de som jag inte kan låta bli att förundras över och som jag ständigt återkommer till och läser gång på gång medan jag ömsom lägger pannan i djupa veck och ömsom skrattar mig galet hes.

De citerade annonserna nedan – som för övrigt är citerade exakt så som de är publicerade – är alla hittade av mig i tidningar och urklippta och originalen ligger på säker plats här hemma ...

”Ung, vacker konstnär söker falsk-

heten.”

Lite charmig och vacker som kontaktannons. Jag skulle gilla att den var på riktigt men antagligen är den bluff. Fast om den är sann så virvlar mina tankar iväg i banor om att konstnären vill bli dekadent och blasé. Någon som egentligen borde vara född i ett annat årtionde och som har en önskan om att vara lite mer livstrött, likgiltig och fördärvad. Någon som egentligen skulle vilja sitta med ett glas absint och undra när berömmelse och pengar kommer att rulla in …
 

”Söt o snäll 40+kille med stor

passion för tjejer som röker.

Myser när just du röker för

mig …Nr=svar.Puss”

Denna kontaktannons fascinerar mig på ett äckelintressant sätt. En medelålders kille som vill bli ”rökt för” … De kan inte vara så förtvivlat många där ute. Vad ensam han måste vara? Hur reagerar tjejer som han presenterar sin idé för på ex. krogen? Ber de honom dra så långt han kan? Blir de tjusade av någon som uppskattar den vanan de har? Tycker de han är vidrig som gillar rökare eftersom vi idag är indoktrinerade nog att tycka att rökare är ett otyg? Är det därför han söker någon via en kontaktannons där han spelar med öppna kort redan från början?

Så många frågor och så få svar …

”Jag skulle vilja träffa en tjej som bor

i Linköping som jag kan flytta ihop

med. Jag bor sedan ett år nere i

Småland. Vantrivs här, mycket tra-

giskt har lett till att jag hamnade här.

Vill du höra hela sagan svara då.”

Men, plutten … Stackars! Men – Nä, tack!

Kan inte riktigt bestämma mig för om den är på riktigt eller inte.

Om annonsen är på riktigt så är det bara sååå tragiskt. Jag får ont i hjärtat av den men samtidigt kan jag inte låta bli att undra över hur han tänker. Vad tror han att det ska svara för tjejer? Vad är det han vill attrahera för något?

Om den inte är på riktigt så lockar den väl bara till sig kvinnor av ”sjukskötersetyp”, såna som gillar att ta hand om och måna om – fast det kanske å andra sidan är det som denna person vill ha? Han kanske gillar att spela den där martyr-, offerrollen …?

”Jag är en kille, 51/187, snäll, men

när jag blir arg kan jag bli ursinnig.

Är det bara rätt tjej så brukar det

sällan inträffa. Är du intr., så hör av

dig.”

Vem tror att han får svar på den annonsen? Va'?
Finns det någon som med sina sinnen i behåll kontaktar en man i en kontaktannons som ibland blir ursinnig när han blir arg? Finns det någon som inte gissar att ursinnig betyder att han ger dig spö? Att han med andra ord spöar upp dig "sällan" om du är rätt kvinna ... Men om du inte är rätt kvinna, vad ska du då behöva stå ut med? För du tror väl inte på allvar att du kan omvända personen i fråga? Och du överväger väl inte för en sekund att du är rätt kvinna? Det är ju en brasklapp som är inlagd för att kunna svära sig fri från att du blir påpucklad när mannen ifråga får lust! Eftersom ”det nog är ditt eget fel …” Jag menar - hur skruvad är han om han tänker att detta är ett sätt att framställa sig i god dager ...?!? Vad för läskigheter kan han då hålla på med???

Shit! Vad rädd sånt gör mig!

Nu ska jag leta vidare ….

Jävlar, vad jag retar mig på människor som inte tar ansvar för sina åsikter utan istället överanvänder ordet ”man”!

Livet och det som pågår i det är inte alls lika generellt som så otroligt många människor uttrycker sig. Jag har precis fått en ny arbetskamrat som trycker på de knappar som provocerar mig som allra mest. Hon vet hur allt fungerar och vad alla tycker och hur allt är. Jag håller på att bli skogstokig och är jätterädd för att min mun kommer att ta över min kropp och plötsligt säga vad jag tänker till henne. Jag undviker att prata med henne än så länge eftersom hon uttrycker sig så erbarmligt korkat, men på direkta frågor riktade till mig så måste jag liksom svara och då blir det (tyvärr! - eftersom jag inte vill bråka med en ny arbetskollega) inte mitt lenaste ...

Hon använder sig av påståenden som ex:

- Man får tjockt hår när man är gravid.

Eh, nä!! Jag fick tunt, flisigt, risigt hår. Du kanske fick tjockt hår men man får inte tjockt hår när man är gravid!

- Man vill ju rött vin när man beställer vin på krogen.

Ojojoj, akta du dig för vad du sa nu!! Du kanske vill ha det, men jag vill tamigfan inte ha det! Jag dricker helst vitt, faktiskt! Jag har pluggat vinkunskap och dessutom hållit dryckesutbildningar – främst i vinkunskap – för blivande sommelierer flera år. Jag vet då alldeles precis vad jag vill ha i mitt glas och det har inte ett spår med färgen att göra utan smaken! Och sällskapet, årstiden, maten, tiden på dygnet, utbudet på stället jag befinner mig, den allmänna dagsformen … Akta du dig för att starta en diskussion som du inte hanterar!!

- Man döper sina barn till så konstiga namn nuförtiden.

Va’?!?! Vad fick dig att påstå något sådant?? Det finns så många fel i ett sådant påstående att jag nästan inte vet var jag ska börja. Man döper inte sina barn till konstiga namn!! Jag skulle tro att de allra flesta föräldrar – om inte alla – döper sina barn till namn som de tycker är fina, fräna, annorlunda, vackra, passande på barnet … Men jag tror inte att föräldrar nuförtiden ger sina barn konstiga namn. I allmänhet, sådär.

Det där med namngivning är väl väldigt subjektivt ändå? Det jag tycker är konstigt tycker du är jättefint, det du tycker är trist tycker jag är spännande och nydanande, det jag tycker är klassiskt och tidlöst tycker du är förlegat och gammaldags …

- Man vill ju åka utomlands på semestern.

Jasså? Vill jag?? Hur vet du det? Har du pratat med alla? Inte med mig i alla fall. Jag kan rent faktiskt hålla med om en viss del av det du sa. Eftersom jag tillhör den arbetande skaran människor och det oftast behövs mer än en lördag/söndag om jag ska åka på en lite längre resa som det brukar vara när det är utomlands så behöver jag därmed vara ledig från mitt jobb, vilket i stort sett är lika med att jag har semester. Javisst.

Men att man vill åka utomlands? Njae, inte vad jag har som erfarenhet. Jag vet många – däribland jag själv – som inte vill åka utomlands på semestern. Jag är jättegärna hemma och pular med mitt. Jag har oftast min semester på sommaren och då är jag mer än gärna hemma i Sverige och njuter av det som finns här. Om du vill åka på utomlands på semestern så var då människa nog att stå för det! Mig veterligen är det inte straffbelagt att ha en åsikt om det i Sverige. Ja, det kan hända att vissa har annan kulturell bakgrund och erfarenhet av att uttrycka åsikter högt och behöva stå för dem. Men det är våldsamt sällan det är den lilla, specifika skaran människor som uttrycker sig i luddiga, allmänna man-fraser. Den minoriteten av svenskar/nysvenskar uttrycker sig extremt försiktigt och inte speciellt luddigt alls. Det är svenne-banan-folket som av ren lathet (dristar jag mig till att påstå!) inte står för sina åsikter. Men jag undrar hur jävla svårt det kan vara?

Hur kan det vara så svårt att stå för sina åsikter? Satan, vad svårt jag har för människor utan egna åsikter. Jag hade en gång en pojkvän som var konflikträdd och aldrig vågade säga emot mig. Det resulterade i att jag blev ohyggligt provocerad och gjorde vad jag kunde för att få fram en reaktion, en åsikt, en protest från killen ifråga. Jag har ett ganska obehagligt drag som gör att jag till slut nästan går till personangrepp för att få fram en reaktion. Detta därför att jag har så mycket lättare att umgås och interagera med människor som tycker något. Och den stackars pojkvännen blev mer och mer osäker på sig och vågade allt mindre och mindre uttrycka något.

Behöver jag säga att den relationen inte höll särskilt länge …?!

Det där med att interagera med någon har ju att göra med att bolla fram och tillbaka, vässa mina åsikter, pröva om de håller, se om jag kan berika mig, kanske lära mig nytt. Att inte förutsätta att min lösning är den bästa. Eller din. Kanske kan vi hitta en tredje lösning som faktiskt är bättre än vad vi båda har tänkt på tidigare? Detta medan vi samtidigt är ödmjuka, inkännande och öppna som människor. Vi berikar varandra och blir kreativa. Lär oss nytt. All det där går jag miste om – och du också – om du inte har egna åsikter, säger emot mig eller tycker olika. Eller berättar varför du faktiskt tycker samma som jag.

Det är viktigt att låta sig själv växa som människa!

Anna kom släntrande till busshållplatsen med sin korta kjol, det ljusa linnet och sina bruna ben som slutade i ett par remsandaler längst ner. Det solblekta håret hängde ner längs ryggen på henne. Man kunde se i hennes ansikte hur hon plågades av hettan och hur varmsvettig hon var.

Anna sjönk ner på den lilla bänken i busskuren och sträckte ut de slanka benen framför sig. Det hade inte blåst en enda vindpust på hela dagen och luften var torr och het att andas in. Det var riktigt längesedan det hade regnat och det var förfärligt torrt överallt. Solen stod ungefär mitt på himlen och det fanns inte den minsta, lilla, vita molntuss någonstans. Det fanns nästan inte heller någon grön växtlighet längre, allt var mer eller mindre torkat och sönderbränt och eftersom det var vattenransonering så fick ingenting vattnas. Det enda som var grönaktigt var de tjockbladiga växterna som med sina minimala blommor trots allt fick omgivningen att se lite piggare ut.

Anna kom att tänka på när hon hade varit i Frankrike och skördat druvor på Mouton Rotchilds vingård förra september, då hade det varit nästan såhär varmt flera dagar i sträck och vinmakaren gick omkring och gnuggade händerna medan han log nöjt för att regnet dröjde – ju längre tid det tog desto bättre skulle skörden bli!

Anna kom ihåg känslan av att kläderna redan tidigt på morgonen blev genomblöta av svett och att det sedan kliade på hela kroppen resten av dagen. Insekterna hade varit mycket irriterande hela dagarna och hade bitit henne överallt. De hade börjat plocka druvorna riktigt tidigt på mornarna, ja, långt innan solen gick upp, för att kunna jobba så effektivt som möjligt, men det blev liksom aldrig helt svalt, inte ens på natten. Mer eller mindre hela dagen hade det gått en liten grabb med en ryggsäck fylld med vattenflaskor fram och tillbaka mellan raderna av vinrankor och erbjudit vatten åt alla plockarna. Ja, jösses, det hade varit varmt …

Nu såg Anna bussen komma över kullen där borta och det virvlade ett dammoln efter den. Hon kände en liten vind som förekom bussen när den närmade sig, det var en mycket het vind och Anna fick känslan av att det var så det kunde kännas om eld blåste på någon.

Hon gick ombord på bussen och hittade ett ledigt säte. Det var väldigt kvalmigt i bussen och den hade – naturligtvis! – ingen luftkonditionering. Anna visste av erfarenhet att i bästa fall så skulle fönstren kunna öppnas så att det kunde komma in fartvind medan bussen körde.

Bussen var ungefär halvfull och alla satt lite flämtande och försökte att hitta vinddrag. Människorna på bussen satt med noggranna mellanrum mellan sig för att inte sitta och klibba ihop med någon annan. Några damer hade med sig solfjädrar som de fläktade sig med. Ett litet barn gnällde men blev tyst när mamman räckte över en nappflaska med vatten. Snett framför henne satt en något äldre man. 

Något fick Anna att dröja kvar blicken på honom. Hade hon sett honom förut? Nä, men något var det med honom. Han var välklippt och hade på sig en kostym som verkade sliten men som var välskött och skorna var välputsade. Dessutom hade mannen knutit en slips i halsen och Anna tyckte lite synd om honom som var så påklädd i denna värme. Han verkade dessutom förvånansvärt oberörd av hettan. Han satt kapprak i ryggen och höll en portfölj med båda händerna i sitt knä. Anna kunde se att det stack fram en tatuering på handleden under manschetten på skjortan och att den slutade med en fiskstjärt. Anna blev alldeles kall och rös till i värmen. Var det inte …? Men inte kunde det väl vara …? Anna fick kväljningar och var tvungen att titta bort.

Det var precis som om hon hade fått en smäll i magen och hon kände blodsmak i munnen. Hur länge sedan hade det varit nu? Anna visste precis, det var 1088 dagar sedan. Eller snart tre år sedan. Det fattades väl en vecka ganska precis. Anna kände att det var svårt att få luft och det kändes plötsligt som om hon hade feber i denna värme.

Anna började dra i sin kjol och tyckte plötsligt att den var extremt kort. Linnet som inte skylde mer än det nödvändigaste. Vad hade fått henne att ta på sig detta idag? Värmen? Ja, men var det verkligen skäl nog? Har man kort kjol får man skylla sig själv …

Anna vände på huvudet och tittade på mannen igen. Han hade vridit sig lite i sätet och försökte väl liksom de andra i bussen att sitta i någon slags luftdrag. Det gjorde att Anna såg hans ansikte något tydligare. Men …?

Anna tittade extra noga. Hade mannen verkligen inte …? Nä, Anna kunde inte se något ärr på hans haka. Anna tittade på handleden igen men nu hade skjortärmen halkat ner en bit så att det inte gick att se vad som var tatuerat.

Ännu en gång hade hennes hjärna spelat henne ett spratt. Anna hade återigen övermannats av otäcka minnen genom att få syn något som påminde om den där händelsen som förändrade hennes liv så totalt.

Plötsligt kändes det som om alla porer i hennes hud öppnade sig på en gång och Anna blev helt genomsvettig. Hon kände sig illamående och var tvungen att få luft. Nu! Anna var inte framme vid sin hållplats än men kände att hon var tvungen att gå av bussen. Nu!

När Anna gick av bussen så gick hon bakåt i den för att inte riskera att få ögonkontakt med mannen med tatueringen. Anna kände på samma gång en känsla av äckel inför honom som en djup skam för att hon kände så eftersom han inte kunde vara den som Anna hade trott ett ögonblick. Denna stackars rakryggade man som såg så osäker ut. Som satt där i sin slitna kostym precis som han var på väg till en anställningsintervju eller liknande. Han skulle bara veta vad Anna hade trott om honom.

Anna gick av bussen ut i solgasset och drog lättat ett djupt andetag i den varma luften. Hon kände sig inte så instängd längre och tankarna började lugna ner sig. Anna förbannade sig själv för att hon – fortfarande – var så lättpåverkad av sina egna tankar. Visserligen hade psykologen sagt att det kunde komma otäcka tankar mycket lång tid efteråt men de tog henne med överraskning varje gång. Anna rätade på ryggen i hettan och började känna sig nästan som vanligt igen.

Anna vände sig om just när bussen svängde ut från hållplatsen och hon fick ögonkontakt med mannen som tittade på henne ifrån fönstret. Han blinkade mot henne med ena ögat medan han log otäckt med ett brett ärr över halva hakan …

Jag gillar inte blåögda män!

Alldeles oavsett vilken ögonfärg de har ...

Jag gjorde en helt ovetenskaplig test på nätet om vilken kändis som är min dubbelgångare och fick svaret efter 10 ifyllda frågor att min dubbelgångare är Brad Pitt.

Av alla människor. Herr Brad Pitt! Jaha, okej då ...

Men när jag tänker närmare på det – Jomenvisst, vi är ju ganska lika …

Nästan förvillande lika. (NOT!)

Jag har alltid känt på mig att jag var enormt lik Brad Pitt. Jag blandar själv ihop oss två ibland (eller önskeyrar jag nu …?) så det är tur att vi inte bor på samma ställe. Men då hade jag å andra sidan haft fri tillgång till Angelina Jolie. Men hade jag i så fall kunnat hålla isär om det var jag eller Brad Pitt som var med henne?!? Eftersom vi är så lika, menar jag …

Jag tänkte uppdatera statusen på min fot. Den som jag hällde kokande pastavatten över för några veckor sedan. Några av er har undrat så här kommer de nya förhållandena.

Foten har läkt förvånansvärt bra. Den var under en period ganska illa däran och liksom bara köttig, men numera är den täckt av sånt där tunt, skärt, ömtåligt skinn som stramar när jag sträcker på foten. Enligt heta tips från läkaren så undviker jag att visa foten i solen. Allt för att inte förvärra ärren, så nu när vi har denna underbara sommar och jag hyfsat ofta befinner mig på stranden så är min obligatoriska klädsel bikini och en strumpa. Jag skulle vilja veta vad en del av dem som glor i smyg på mig undrar …

Jag har dessutom nu lagt märke till att min fot har blivit kritvit i jämförelse med resten av mig. Så jag försökte att lösa det med BUS (brun utan sol) och har nu en fot som går åt det orangea hållet istället med mycket skärt under …

För några veckor sedan träffade jag en man. En av de allra klipskaste män jag någonsin träffat. Intelligent, snabb i tanken, streetwise, hög EQ …

Utseendemässigt är han inte i närheten av att vara i utkanten av det jag egentligen attraheras av, men det är så fruktansvärt oviktigt och underordnat i detta fallet.

Han pratar med mig genom ögonen på ett sätt jag bara kan med få människor. Han är otroligt intelligent och låter sig inte manipuleras. Om han inte vill det själv, förstås … Han skrattar åt smart humor, är otroligt lyhörd, omtänksam och uppmärksam. Dessutom – som grädden i moset, glasyren på kakan, som pricken över tårtan – så är han utan tvekan den allra bästa älskare jag någonsin (n å g o n s i n – alla kategorier!!) träffat!

Vi har umgåtts riktigt intensivt i några veckor nu. Vi har inte setts varje dag eftersom både han och jag har barn (som vi inte vill blanda in) men vi har ordnat det så ofta vi har kunnat. Däremot så har vi haft ständig kontakt. Alla dagar. Hela dagarna. Vi har ringt, skickat sms, vi har chattat hela kvällarna och stor del av nätterna. Han har fått mig att må så obeskrivligt bra och jag har börjat känna som de där männen som på julafton letar efter en bra tjur till fäktningsarenan och råkar se Ferdinand i ett argsint ögonblick: ”Honom vill jag ha!”

För några dagar sedan skulle han gå på en (sedan länge planerad) fest. Det märkliga var att han inte hörde av sig när han kom hem. Inte på hela natten. Han hörde inte av sig under hela nästa dag. Eller kvällen. Eller den natten heller.

Jag började ana onda ugglor …

Dagen efter detta hörde han av sig och grät. Han sa att han hade träffat en Ängel. En söt, fin, rar, fantastisk kvinna som han hade pratat med hela natten. Och dagen efter. Och han hade berättat om mig. Han hade kommit till insikt om sig själv men ville inte göra mig ledsen. Eller henne. Nu började han gråta riktigt ordentligt och sa att allt gick för fort för honom och han tycker så mycket om mig och verkligen vill ha mig i sitt liv. Men inte på det sättet. Men att jag är en av de allra bästa människor han någonsin träffat. Han skulle bli så ledsen om han förlorade mig. Han sa att han känner sig privilegierad som får umgås med mig. Han vill verkligen ha mig i sitt liv! Ängeln? Ja, ville hon inte ha mig i hans liv så kunde hon kvitta! Men det skulle ändå inte vara han och jag på det sättet.

Jag började fundera, kan det vara så att jag så hemskt gärna vill ha någon i mitt liv att jag börjar fundera på bröllop så fort någon är det minsta lilla vänlig mot mig?!? Men, nej, nej, NEJ! Så är det ju inte! Uppskattar jag mannen i fråga? Ja, absolut! Skulle jag bli ledsen om jag inte får träffa honom igen? Ja, helt klart. Skulle jag sakna honom om vi tappar kontakten? Som fan! Kan jag komma över detta? Javisst, det är väl varken första eller sista gången jag är med om att en relation av någon anledning inte funkar.

Jag slickar mina sår och känner plötsligt en liten bitterljuv känsla. Jag bara måste se fram emot att bli rik som ett troll förr eller senare eftersom jag har sådan otur i kärlek …