Satan i gatan, vad inspirerad jag blev av detta: http://xecute.bloggplatsen.se/2010/07/10/3229032-om-jamstalldhet-och-kvinnor-som-idiotforklarar-sig-sjalva/

Jag tror inte att jag är universums frälsare på något sätt, men ibland kan jag tycka att mina idéer är sunda. De passar för mig, mitt liv och funkar alldeles utmärkt för mina barn och min relation med dem. Måste förklara mig lite.

Vad är det som gör att så många människor tycks tro att om deras hem är fläckfritt och luktar av såpa och Cillit Bang så kan ingen annat än tro att de lever sååå lyckliga resten av sina dagar …? Som tycks tro att det är viktigt att ha rena kläder på sina barn – vid varje enstaka tillfälle – för annars är de nog inte tillräckligt bra som föräldrar? Som därför låter sitt barn sitta i bara blöja när det äter för att inte smutsa ner kläderna (Jo, det är sant! Jag känner en sådan mamma!) Som inte låter sina barn äta ens en kola i bilen för att det inte ska bli smutsigt eller ens gå in i bilen själva ifall de trampar med smutsiga skor på stiglisten?!? (Johodå! Jag känner en sådan pappa!)

Vad är det som gör att de föräldralediga mammorna (för det är faktiskt i de allra flesta fallen just mammor) känner att de måste hinna dammsuga, tvätta och stryka skjortor, baka mumsigheter, handla samt laga en både god och näringsriktig – dessutom hemlagad – måltid som står och osar vid det dukade bordet när mannen kommer hem. Gärna ha hunnit duscha och vara lite sexig sådär och barnet ska vara glatt och nöjt och sedan somna tidigt.

I verkligheten ser världen inte ut sådär!

När jag var barnledig (jag har två barn och de har olika pappor så jag har gjort ungefär samma sak två gånger med två människor) så var jag konstant trött eftersom jag inte sov på nätterna eftersom jag ammade hela tiden. Jag var konstig i kroppen och den var sladdrig vilket inte gjorde att jag kände mig sexig. Mina barn lät mig i stort sett inte duscha och om jag fick till det med duschandet så var det ingen spa-behandling jag genomgick precis utan det fick bli bara det nödvändigaste och snabbast avklarade, liksom. För att i stort sett genast täckas av bebiskräk igen …

Jag hörde ett råd på BVC en gång; Sov när bebisen sover för det behöver du. Det tog jag till mig (som fan!). Alltså sov jag knyckvis hela dygnen och passade då verkligen inte på att dammsuga eller tvätta när barnen sov. Det var ju den enda tiden jag hade för mig själv under dygnen och vad behövde jag? Jo, sova. Alltså sov jag. Eller blängde på TV. Eller läste en bok. Eller ...

Jaja, jag hör era argument nu, ”Men jag mår inte bra när det är rörigt omkring mig, jag vill använda min tid till att tvätta, laga mat, diska, passa upp min man, osv … Blablabla"

Hur var det innan ni fick barn? Mm, just det! Då bokades tvättstugan gemensamt, ni bestämde gemensamt om middagen och i sann nykär anda så dammsög ni varannan gång.

Medan jag var mammaledig så var mitt jobb att ta hand om barnet/-en. Inget annat stod i den deal jag gjorde upp. Även om jag absolut gjorde mat, handlade, tvättade och diskade – jag är ingen Sunklisa även om jag framställer mig på det viset – så tog jag inte i mer än jag normalt alltid gjort. Vilket betydde att även papporna vackert fick handla, tvätta osv efter att de kom hem från sitt jobb. Själv var jag ju kvar på mitt jobb (tro det eller ej, men barnet var fortfarande kvar även efter klockan 17.00)

 Ibland gjorde vi tvärtom, pappan tog hand om barnet och jag åkte och storhandlade (åh, denna älskade frihet att inte ha någon som satt fast i tutten på mig!). Men det var då verkligen inte bara jag som skötte vårt hem. Det viktiga för mig var att vi hjälptes åt och att pappan inte kom hem till ett färdigservat hem. Inte ens för att vi skulle få ensamtid med varandra. Jag var slug nog att förstå att om jag gjorde all marktjänst under min mammaledighet så skulle jag få fortsätta med det även efteråt. Det spelar liksom ingen roll hur mycket man diskuterar det och är överrens och pussas på det. Om det sköts av sig själv under en period (dvs jag gör det) så tror jag att det är svårt att automatiskt se hur full tvättkorgen är eller hur dammråttorna slåss i hörnen eller att mjölet nästan är slut. Det blir mest naturligt att den som alltid kikar efter det fortsätter att kika efter det.

Ja, det kan mycket väl vara så att en skriver listan, den andra handlar och man packar in exakt varannan vara i skafferiet, men jag snackar om mig själv nu. Jag har alltid varit extremt rädd att fastna i något jag inte kan stå för.

Jag är väldigt medveten om att alla par har sin egen uppdelning och jämlikhet. Det viktiga är att ingen känner sig förfördelad i situationen. För i så fall kan man inte brösta upp sig och säga att man så så jämlik i sin relation. Om man frivilligt har valt en annan uppdelning. Om den som är hemma vill vara den som tar hand om "allt" så är det toppen. Om den ena sköter allt "inne" (barn, mat, städning ...) och den andra allt "ute" (bil, gräsmatta ...) och båda är överrens och tycker att det är rättvist för just dem, ja, då har ju rätt människor träffat varandra. Det skulle däremot inte funka för mig!

Ja, jag ska svara på frågan ni undrar över.

Nej! Det är inte därför det har tagit slut med papporna. De har istället varit rätt så tacksamma mot mig över min inställning till det hela och alltid känt sig lika delaktiga i sina barn, sitt hem, barnens aktiviteter och kamrater som jag. Det har funkat hur bra som helst och dessutom har jag känt mig lite som en drottning när jag fått tacksamma kommentarer om att det finns nytvättade kläder, god middag eller att golven blänker. De har alltid vetat exakt hur trist och tidskrävande det är att fixa med det …

Att det ska vara så förbaskat svårt att lära sig av sina egna misstag …

Igår kväll blev jag uttråkad och tänkte att det var väldigt vad lång min utväxt har blivit på det blekta håret. Måste nog fixa det. Själv. Genast. Så det gjorde jag. När jag nu blekte håret så tänkte jag att även en liten ny klippning nu såhär mitt i sommaren skulle göra susen. Då blir jag säkert sådär charmerande i håret som jag är inne i mitt huvud.

Håret är nämligen på utväxt så att jag kan få lite längre hår som blir liksom lite kvinnligt och sobert. Som jag kan fläppa med. Ni vet, kasta sådär med medan man knycker med huvudet. Håret har nått precis nedanför öronen nu och jag kan ganska så kvinnligt och elegant lägga en slinga bakom örat … Joråsåatte …

När jag hade blonderat mig och allt så jag tog alltså fram saxen, kammade till håret och började klippa en sådan där tjusig lugg som fotomodellerna har i alla glossiga magasin. Åh, jag kände mig precis som Cameron Diaz!

När jag hade klippt klart drog jag rätt håret och glodde förväntansfullt rakt in i spegeln för att få se denna ljuvliga, kvinnliga varelse (avlägset påminnande om mig själv men så oändligt mycket mera lik Cameron Diaz) och vad såg jag om inte … Åh, vad tjusi … Men, vafa … Gustav Vasa?!? Med gult hår?!?

Det där kunde omöjligt vara jag för det liknade inte Cameron Diaz ett jäkla spår!

Min åttaåring kom rusande vid mina dödstjutningar och tvärnitade i dörröppningen till badrummet. Han sa:

- Oj …

- Men mamma, det är nästan fint …

Ganska bra sammanfattat faktiskt.

Jag försökte tänka positivt men det blev liksom bara Jonathan ur Bröderna Lejonhjärta hur jag än kammade och stretade med håret. Ni kommer ihåg?

Sådär kunde jag omöjligt se ut eftersom det varken är kvinnligt (om man inte vill se ut som Mirelle Mathieu som var en fransk sångerska från 70-talet – vilket jag inte vill …) eller speciellt glamouröst. Det mest positiva som kan sägas om frisyren är att den är praktisk, liksom …

Alltså så gick jag till frisören idag och jag vill bara meddela att jag varken ser ut som Jonathan Lejonhjärta eller Gustav Vasa i håret längre eftersom jag klippte mig.

Jag kände mig precis som en kyrkoherde när traskade dit, tyvärr så hade jag inte min knytblus (den med prickar på) eftersom det var så varmt ute annars hade jag garanterat blivit sedd som kyrkoherde eller fått ta emot en bikt eftersom jag verkade så kyrklig i håret …

Numera är håret lite långhårigt kort, sådär som jag vet att jag trivs med att ha det!

Att kunna fläppa med håret är överskattat, så: Cameron Diaz – släng dig i väggen …

Jag kommer nu att ta upp ett ämne som berör mig intensivt.

På midsommar var jag i Trosa hos goda vänner under tre dagar, fre-lör-sön. Det är en familj som jag har känt i snart 10 år, som jag älskar, som är de snällaste människor jag känner, som är generösa med allt de är och har, som bara vill väl och som jag känner mig så oerhört avslappnad och bekväm med. De är bland de bästa människor jag vet (och detta är inte bara för att jag fick låna deras sommarstuga ...)!

Men.

Ibland får jag tokspel på dem. Våra - mina och deras - matvanor skiljer sig så katastrofalt åt som något kan göra. De är småtrinda, hela familjen, och kan inte förstå varför ...

Våra åtta-åringar är lika gamla och sedan har de en sex-åring också.

När jag var där med mina barn på midsommar så hade vi jättemysigt på midsommarafton med grillning, chips, godis, läsk, vin och annat mums. Så gör jag absolut med mina barn emellanåt. "Det ska va gôtt å leva, annars kan de kvitta ..." Men när vi på midsommardagen vaknade så kändes det i hela kroppen att det var dags för vettig mat.

Vad som hände då var att det dukades fram frukost med chokladpuffar (med motiveringen att "barnen tycker ju att det är så gott" ...), chokladmjölk, kaffe, te, sylt som pålägg på det vita brödet och så det "nyttiga" inslaget som var sötad youghurt ("för den är inte så sur och barnen vill helst ha den" - ja, det tror sjutton det!!).

Men vad ska jag och mina barn äta? Jag vill inte starta dagen med att ge dem en sockerchock. Ok, vi rafsade ihop lite macka, hämtade ost i kylen och åt oss mätta i alla fall.

Sedan blev det fotbollsmatch på gräsmattan.

Det snackades om att åka in till Trosa och kolla båtarna i hamnen så vi fixade i ordning i huset och då kom det:  En liten kaffe innan vi åkte behövdes så kaffet sattes på.

Ok, men vänta, vad händer? Det dukas fram kaffe, läsk, chokladtårta, glass och jordgubbar. En avancerad fika blev resultatet. Oookej ...

Sedan åkte vi in till Trosa och kollade runt ett tag. Deras två barn började tjata om glass och efter en liten stund så stannade vi vid Trosas-godaste-glass-stånd. Alla fyra i deras familj köpte en varsin glass modell stor. Det var midsommarhelg och jag ville inte vara den griniga morsan så även mina barn fick glass. Däremot stod jag över själv.

- Ska inte du ha glass?

- Nä, jag åt både glass och chokladtårta förut ...

- Nu ger du mig dåligt samvete ...

Är det jag som gör det, kände jag?

Vi åkte hem efter ett tag och nu var det mitt på eftermiddagen, min mage knorrade rejält. Jag gav en hint om att jag skulle kunna hjälpa till med maten? Skulle jag skrubba potatis? Något annat? Men nix, de hade lovat sina barn (och mina) att åka och bada. Så det gjorde vi.

Hemma i huset igen så kom min åtta-åring med tårar i ögonen och sa att han var hungrig.

- Ledsen, men nu måste vi fixa någon slags mat, väl?!

- Ja, visst.

Medan maten fixades - det var tvunget att bli lite snabbt gjort så det blev makaroner och köttbullar - så åt deras barn frukt (för jag misstänker att även de var hungriga). I det läget var jag den stränga mamman som sa åt mina egna barn att de var tvungna att vänta på maten.

Vid maten så åt mina barn som om de aldrig sett mat förut medan deras petade runt sin mat på tallriken. De var ju mätta av frukten ... Vilket betydde att deras två barn delade på ett paket mariekex till kvällsmat eftersom de vid den tidpunkten var hungriga igen.

Mitt i allt detta så kommer kommentarerna:

- Jag fattar inte varför åttaåringen är så knubbig? Han börjar få ont av det. Men han har väl kraftig benstomme, jag menar, han äter ju nästan inget ...

Eh, JOOO!! Det gör han visst, det!!

Det är riktigt att han inte äter så mycket mat, men han får i sig mängder med energi och kalorier utan nytta.

Ekvationen är bus-enkel, det handlar inte om raketforskning:

Äter du mer energi än du gör av med så kommer du att lägga på dig.

Det är faktiskt inte svårare än så. Och då räknas allt som man äter, inte bara mat vid måltider utan alla slags instoppningar i munnen med vad det nu än må vara (vi struntar i den snuskiga liknelsen här, va ...?!) räknas som att tillföra kroppen energi. Dvs även glass, kex, frukt, chokladtårta, godis ...

Äter man ordentligt med mat och har regelbundna måltider på ungefärliga klockslag så fungerar kroppen som allra bäst och då kan man absolut ta fika emellanåt. Eller en glass. Eller något snask. Eller chips. Eller choklad. Eller något annat. Bara man inte tar allt ...

En av mina arbetskamrater höll på och kämpade med sin vikt under några år och åt bara nyttigheter utan att bli av med de där irriterande knubbhandtagen. Men så började hon äta frukost och ganska så vips! så blev hon normalviktig. Hon började äta regelbundet och kroppen stabiliserade sig. Det är ungefär så enkelt. Äta vettigt och regelbundet.

Det där med att banta och frossa och äta eller ej och vad som ska ätas är något som jag har ganska starka åsikter om och mycker erfarenhet av. Kanske återkommer jag ...

Hep, nu är jag tillbaka.

Det blev en liten semester, liksom.

Jag var hos goda vänner på deras sommarställe i Trosa under midsommar och det blev (självklart) diskussioner om semester och sommaren. Min egen semester startade i och med midsommar och eftersom jag inte hade några speciella planer så fick jag efter en fantastisk idé av mina vänner då och där låna en nyckel till deras sommarstuga som jag och mina barn kunde vara i under veckan efter midsommar. Den som alltså just har varit. 

Eftersom jag hade semester medan de inte hade det så kunde jag få låna deras fantastiska ställa i Trosa under en veckas tid! Så utan någon speciellt lång betänketid bestämde jag mig för att gilla läget, spendera en vecka där och därmed kom vi tillbaka, jag och mina barn och en bil full med tvätt, förut i kväll.

Vilken jäkla toppenvecka vi har haft!!

Vädret har varit på vår sida, det finns en gigantisk studsmatta på tomten, tomten som för övrigt känns lika stor Alvaret på Öland, mina barn har lallat omkring i pyjamas och sparkat fotboll med varandra, vi har badat varenda dag, det finns ingen nätuppkoppling, mobiltelefonen fungerar bara fläckvis på tomten och inte alls inomhus, vi har grillat på kvällarna och eftersom det ligger utanför tätbebyggt område så har det varit helt knäpptyst om nätterna. Fruktansvärt knäpptyst. Vi har sovit till både 10 och 11 på förmiddagarna ...

Vi har haft semester helt enkelt!